Rosor är röda, violer är blå...

"Rose is a rose is a rose is a rose" skrev Gertrude Stein i sin dikt 1913, samma år som min mormor föddes. Mormor, som vårdade sina rosor ömt, och som jag fick ta över när jag köpte hennes hus, och där dottern bott sedan hon var bebis. Dottern, vars bror bestämde redan när hon låg i magen att hon var en lillasyster som hette Rosa, och så blev det också. Hon heter Rosa i andranamn och både mor och son blev nöjda. Oavsett om man har en dotter som heter Rosa eller huruvida man har rosor i sin trädgård, så har de flesta människor någon slags relation till den blomma som har kommit att bli annonspelare för romantiken. Med denna något långsökta ingress vill jag gärna berätta om det jag doftar av i dag.

Jag doftar av ett av mina må provrör, jag kände det var dags att ta tag i Det Stora Doftprojektet. Det krävs inte så mycket hjärnaktivitet för att förstå att jag doftar rosor i dag, närmare bestämt Series 2 Red : Rose från Comme des Garcons. Comme des Garcons, detta märkliga, udda, avantgardistiska och vansinnigt häftiga japanska designerhus. Husets parfymer är lika udda och häftiga men också förvånansvärt användarvänliga. Deras rosdoft som ingår i en serie röda dofter som i övrigt karaktäriseras av sin träighet (jag har skrivit om Sequoia tidigare). Man kanske tänker att när man en gång testat en rosparfym så har man testat alla, men ett sådant uttalande är inte särskilt intelligent. I parfymsammanhang håller inte Steins teori om att en ros är en ros o.s.v. Just den här rosdoften, som är en sammansättning av essenser från marockanska och bulgariska rosor, lyfts upp av rosépeppar, hallon och pelargon. De senare gör sig inte påminda förrän efter många timmar, och då ha alla spår av blommorna redan försvunnit, men nu går jag händelserna i förväg. Rosorna är nätta och stannar nära huden. Det är något otämjt med dem och det tog en stund innan jag förstod att de doftar precis som de häckar med nypon/vildrosor som växte vid lekplatsen nära mina kusiners hus när jag var barn. Dessa vildrosor som vi brukade plocka och krossa i vatten för att på så vis göra egen "parfym". Plötsligt känns det läskigt att jag har varit besatt av doft så länge, betydligt längre än jag trodde. Vildrosorna är väna och vackra, så pass väna att de nästan helt har försvunnit från huden efter ett par, tre timmar. Det som finns kvar hos mig är en svag förnimmelse av rosor, men de badar i en puré gjord på färska hallon. Det är inte en otrevlig doft på något sätt, men det är synd på de fina rosorna som borde ha fått ta mer plats i en parfym som faktiskt bär dess namn. Problemet ligger förmodligen i koncentrationen, den finns bara som edt och det räcker inte för mig. En ros är inte en ros som är en ros.

Avrundning 2012

December har hittills varit en usel bloggmånad för mig och mina stackars bortglömda parfymer, men i sann OCD-anda måste jag göra årets lista. Som vanligt utan ett uns av självrespekt eller självdistans. Here goes:

Årets äntligen i min samling:
Älskade, underbara Arpège, som är den andra parfymen på många år som har fått mig att känna som om den var skapad enbart för mig. De gick många år från det tillfälle jag först luktade på den i Liberty's välsorterade parfymavdelning till den slutligen stod på min hylla. När jag äntligen fick hem den kändes det plötsligt som om jag hade väntat alldeles för länge och att den borde ha haft en självklar plats i samlingen mycket tidigare.

Årets återupptäckt:
Byzance från Rochas. Bloggpost om denna kommer. Denna doft fanns stadigt på min hylla under mina glansdagar på 90-talet och jag har bara trevliga minnen kring den och (troligen) alla rejv jag bar den på. Det finns alltid en liten fara med att återbesöka gamla kärlekar, för liksom jag själv har även de ändrats till det sämre under åren som gått, men Byzance håller.

Årets mainstreamsurprise:
Är en doft som visserligen kom ut förra året, men som jag inte brydde mig så mycket om förrän nyligen. Prada Candy avskräckte mig så till den milda grad med sin glättiga, ungdomliga yta och notlista att jag fullständigt blankade den i affärerna. Jag tänkte rosa, plastigt sockervadd tills jag motvilligt sprayade den på min hud och upptäckte mjuk, söt toffee. En fantastisk, men inte unik gourmand som numera har hamnat på min önskelista.

Årets välkommen tillbaks:
Sarah Jessica Parkers Lovely som jag i min enfald trodde jag var färdig med och gav bort till en kompis för ett par år sedan. För ett halvår sedan insåg jag hur mycket jag saknade henne, fyndade en halvfull flaska på Tradera och har inte ångrat mig en sekund.

Årets nya nischparfym på önskelistan:
Putain des Palaces från Etat Libre d'Orange som visserligen har funnits i drygt ett halvt decennium, men som är ny för min näsa för i år. Hade den varit lite billigare så hade jag köpt den enbart för namnets skull. Eller någon av de andra dofterna från det här huset; Fat Electrician, The Afternoon of a faun eller varför inte Delicious Closet Queen. Bästa namnen ever.

Årets duschcrème: 
Clementine Crush Shower Creme från Love and Toast vars doft har fungerat som en vitamininjektion för både kropp och själ dessa mörka månader som har varit. Söt och frisk citrus, som en nyskalad klementin. Innehåller sheasmör som känns nödvändigt för oss som blir torra och fnasiga över hela kroppen i vintertider. Att den sedan bara innehåller en massa naturliga och ekologiska ingredienser och inga parabener och annat dumt gör den bara mer oemotståndlig.

Årets glädjeskutt:
Sephora till Sverige! Äntligen! För en gångs skull inom vettigt avstånd också, i Malmö där jag ändå alltid har anledning att vistas ofta (vilket jag visserligen inte gör, men ändå) p.g.a alla underbara som bor där.

Årets kändisparfym:
Madonna släppte sin första parfym efter decennier av kändisskap och hon inspirerades av sin mamma och de motpoler som är Madonna själv. Tycka vad man vill om damen i fråga men mina förväntningar var ganska höga och jag blev inte besviken. Nu hoppas jag i det tysta att det är slut med alla nya kändisparfymer på marknaden, men jag räknar inte med några mirakel.

Årets presenter:
Sällan har jag blivit så rörd och glad som när jag i höstas fick en fin, väldoftande tvål av en av mina vänner med ett tillhörande kort som läste "Nya dofter för nya tider". Lika rörd och glad blev jag ett par dagar före jul när en annan vän dök upp oanmäld med ett vackert inslaget paket som jag slet upp så fort hon hade åkt. Inuti låg två stora flaskor duschcrème och lotion med granatäppledoft från Crabtree and Evelyn. Eftersom jag har patent på att gråta en skvätt så fort det blir känslosamt så stockade sig mina "tack", men det betydde bara att jag blev väldigt, väldigt glad.

Med detta önskar jag alla eventuella läsare en god fortsättning och ett riktigt gott och väldoftande nytt år!

Väldoft via förstärkare

De några få som faktiskt läser den här minst sagt sporadiskt uppdaterade bloggen kanske kommer ihåg min sågning av Diors flaggskeppsdoft J'adore. Jag vidhåller att det inte är något fel på parfymen i sig, men den gungar liksom inte min båtpå något sätt, välgjord eller ej. Av den anledningen var det med blandade känslor jag tog emot en lotterivinst i går kväll som visade sig bestå av en massa härliga duschcremesprover från fantastiska Sephora som äntligen öppnar butiker i Sverige. Jag blev förstås själaglad både över att faktiskt vinna, något som aldrig händer då jag visserligen inte tävlar, och jag blev lika glad över grejerna från Sephora, men jag kände initiellt en viss besvikelse över att det stora parfymprovet i påsen visade sig vara just en flaska J'adore. Otacksamt, jag vet. Hard to please, high maintainence, jag fattar.

Men! Det visade sig vid nämare och nyktrare undersökning (det var ändå girl's night out på Antons) i morse att det var en av alla varianter på J'adore som hade fått följa med mig hem i natt. Den heter J'adore L'absolu och kom ut 2007, åtta år efter storasysterns entré på marknaden. Vid det laget hade föregångaren redan visat sig vara en enorm succé, och med det i bakhuvudet kan man undra hur de tänkte på Dior när de bestämde sig för att släppa den här varianten, i synnerhet eftersom det redan fanns ytterligare två varianter av J'adore på marknaden. Rent teoretiskt verkar det vara en dumhet. Åtminstone innan man har testat L'absolu på huden.

Den har nämligen allt det som originalet inte har. Missförstå mig rätt, det är alltså inget annat än en variant på originalet, de båda har stora delar av sina doftpyramider gemensamt. För min egen personliga smak är L'absolu allt det originalet inte är. Borta är hela den fruktiga, sogligt bleka fruktkompotten i toppen, inga persikor, meloner och päron så långt näsan kan sniffa. Alla blommor som finns hitta i föregångaren har körts genom värsta förstärkaren och kommit ut i andra änden för att landa på ett explosivt sätt i L'absolu. Blommorna har helt plötsligt blivit stora och svulstiga, tuberosen framträder på ett makalöst sätt utan att bli uppblandad med någon fruktsallad. Visst, det finns lite frukt i den här kompositionen, men den visar sig inte förrän i basen, och där är den oerhört neutral och gör inget alls för att märka ut sig. I den här versionen är den blommorna som är viktigast och de tolkas på ett mycket fint sätt. Fint nog att fungera som vardagsparfym utan att stöta sig med någon på arbetsplatsen, men samtidigt är de kaxiga nog för att inte bli slätstrukna.  

Gammal tant

Jag har med åren utvecklat en kraftig allergi för förutfattade meningar vad gäller parfym. Samtidigt är jag snabb med att erkänna att jag har väl grundade och ganska starka fördomar mot kändisparfymer. Det jag får allra mest utslag av - i själen faktiskt - är när människor avfärdar en parfym för att den luktar "gammal tant". Min motfråga blir alltid "och hur luktar en sådan då?" samt "så alla tanter luktar likadant, hur vet du det egentligen? Är det vetenskapligt verifierat?". Enligt min högst ovetenskapliga erfarenhet luktar alla människor olika, oavsett ålder och kön. Det beror på omgivningen, på vad de äter för mat, på hormoner, på temperaturen utomhus och inne och självklart också om de parfymerar sig eller inte. Jag (och alla parfymnördar och experter) har redan konstaterat att en och samma parfym aldrig luktar likadant på olika människor. Således bär jag mina kärringparfymer med stolthet och känner mig inte en dag äldre än jag är.

Just Youth Dew från Estée Lauder är något av en gammal-tant-parfym i mångas näsor, tro mig, det har jag personligen erfarit. För mig var det främst flaskan som lockade när jag kom i kontakt med den i vuxen ålder. Under hela min barndom hade det nämligen stått en flaska Youth Dew badolja i mina föräldrars badrumshylla. Det var också i den formen doften kom ut först 1952, för att långt senare lanseras som en edt. Den stod högt upp och långt in, bredvid en gammal flaska Chanel No 5, så den var omöjlig att komma åt för ett barn. Självklart bidrog det till att jag suktade än mer efter den. Flaskan i sig var, i mina barnögon, superglamorös; timglasformad med guldfärgad metallkork, guldband knutet i rosett runt "midjan" och en mörkt bärnstensfärgad vätska i. När jag till slut efter många år var lång nog att nå den åtråvärda flaskan, var besvikelsen på doften enorm. Min tonårsnäsa längtade inte efter de mustiga kryddorna som bodde i flaskan, och den åkte tillbaks till sin hylla längst bak högst upp.

Som tur är mognade både jag och min näsa en del, och det i kombination med ett oslagbart pris (en flaska på 65 ml går på under 300:- om man letar lite) och min kärlek till fynd, gjorde att en liten 25 ml-flaska flyttade hem till mig för några år sedan. Ju mindre flaska desto bättre när man samlar parfym. Dessutom är inte detta en doft jag bär i en hast då det är en ganska potent liten sak som gärna tar över om man inte är varsam med doseringen. Men! Har man som jag en förkärlek för kryddiga små nummer så är det här ett måste. Direkt vid applicering fylls rummet av nyriven muskotnöt; den är mjuk och rivig på samma gång och den märks! Aldehyderna i toppen går nästan omärkbart förbi, de blir en bisats då kryddorna och bergamotten tar så mycket plats. Den senare är som sig bör ganska bitter, men mjukas upp något av persikan som platsar fint för balansens skull utan att för den sakens skull upplevas som fruktig. Toppen glider smidigt in i ett hjärta av, framför allt ylang ylang och kanel på min hud, men i mixen hittar man också rosor, klöver och orkidée. Rosorna framträder som en lätt viskning men är nödvändiga som avrundning så att det inte blir för tjockt och kladdigt. Det häftiga är att hjärtat håller sig i flera timmar, och när basen väl dyker upp är det som om näsan har längtat efter ytterligare krafttar i form av bl.a. patchouli och vanilj. Basen i sig har nästan en rökelselik karaktär och hela skapelsen sitter kvar på min hud hela långa dagen och ibland känner jag även spår dagen efter. Youth Dew är en klassiker som måste upplevas, oavsett om du är en gammal tant eller inte. Sådetså.

Det var bättre förr

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Det började i somras, och då bekymrade det mig inte så mycket, det var inte tillräckligt för att se ett mönster. Nu har det gått några månader och mönstret är ett faktum. Jag tror att jag befinner mig i en begynnande (och lite tidig ska tilläggas, notera detta, TIDIG) 40-årskris. Herregud, ålderskrisar har alltid varit något som andra har ägnat sig åt, inte jag. Min tillvaro ägnas rakt inte åt att nojja om det ena eller det andra, jag är en glad skit som oftast rycker på axlarna med ett leende och ett högt och tydligt "äsch, det ordnar sig". Vem som helst kan förstå varför här finns anledning till oro.

Ni parfymvänner står förstås helt frågande nu. "Vad har detta att göra med parfym? Det är faktiskt en parfymblogg och det är därför vi har tagit oss tid att klicka på länken, inte för att läsa något amatörpsykologiskt dravel". Så rätt. Saken är den att min kris tar sig uttryck i doft. Jag tror egentligen det började med att jag ropade in en begagnad flaska av mina tonårs drömparfym, enbart för att upptäcka att den var lika fantastisk som jag mindes den. Inte nog med att jag fortfarande passade så oerhört bra i den, den fick också mig att känna mig oövervinnlig och vrålsexig, sådär som jag uppenbarligen kände att jag var när jag var 18 och använde den sist. Om nostalgitrippen hade stannat där hade jag aldrig anat oråd, men några månader senare var det dags igen. Jag hittade en begagnad flaska Byzance från Rochas och blev själaglad, ropade in den för för en bråkdel av nypriset och blev än en gång lika lycklig när jag provade den på huden. Jag var 19 igen, tog studenten, lyssnade på Rage Against the Machine och köpte ut till alla mina yngre klasskompisar. Efter det följde en strid ström av ungdomsvänner; YSL Paris som är ett rosmonster utan dess like, Chanels Cristalle som jag skrivit om tidigare - den fick jag i present sommaren 1992 och har inte besökt sedan dess. Sedermera hamnade Salvador Dalis Laguna i samlingen, även den en vän från sista året i gymnasiet, och nu finns också Guerlains bidrag till 80-talet i min samling.

Samsara, som kom ut 1989, hamnade i min samling i början på 90-talet och blev en trogen tjänare på alla rockklubbar, festivaler, konserter och raves. På den tiden tilltalades jag av den mystiskt röda flaskan, guldfärgen på skriften, namnet var konstigt och passade den orientaliska vätskan alldeles utmärkt. Den fick mig att känna mig stor på jorden, vuxen och ganska kaxig. Eller, förresten, den biten behövde jag nog egentligen ingen hjälp med. Glädjen över att den fortfarande kändes som hemma när jag provade den igen efter många års separation var stor. Jag känner min inte som en 20-åring, och märk väl, jag vill inte känna mig som en 20-åring, men då doftminnet är så oerhört starkt blir det en fantastisk upplevelse att återbesöka dessa dofter igen efter så lång tid och upptäcka att de fortfarande passar min hudkemi. De luktar fortfarande lika underbart som jag minns att de gjorde sist. Samsara är, trots att jag etiketterar den som 80-talsmonster, inte riktigt lika sirapssötkryddig som många av sina samtida doftkollegor. Den är snarare den perfekta orientaliska vaniljen. Rätt att det förekommer en massa friska fläktar i toppen; här finns både bergamott, dragon och citrus, så är det kombinationen av sandelträ, jasmin och framför allt nejlika med den mustiga vaniljen som ger den här doften en plats i klassikerhimlen. Samsara är den söta doften av solvarm hud på en plats där rökelsen ligger kvar i luften. Den är fuktig, varm och mystisk, den är ett minne av en resa i Östasien. Den minner om indiska tempel som jag aldrig har upplevt. Den är sexig, flott och mycket kvinnlig utan att bli farlig och mansfientlig.

 Huruvida jag lider av värsta sortens 40-årskris (TIDIG) eller bara ett svårt fall av nostalgia låter jag vara osagt, och jag ha inte heller något intresse av att göra en djupare dykning i ämnet. Att man kan glädjas år gamla kärlekar, vare sig det är av det mänskliga slaget eller doftande slaget, är knappast vare sig ovanligt eller konstigt. Därmed lämnar vi ämnet för den här gången.

Metallisk kardemumma

Vissa dagar står jag som ett nollställt fån framför min parfymsamling, helt utan en känsla för vad jag ska bära för doft under dagen som ligger framför mig. Jag kan förstås göra det enkelt för mig och sträcka mig efter någon komfort-doft  ett säkert kort som jag vet att jag älskar utan förbehåll, men jag kan lika gärna be någon i min omgivning säga en bokstav eller en färg, och sedan välja parfym baserat på det. Ibland, vid sällsynta tillfällen, ber jag en familjemedlem rakt ut att bara hämta en flaska till mig, vilken som. Dottern brukar genast lysa upp och välja den vackraste eller mest rosa/lila/glittriga flaskan, men de manliga familjemedlemmarna drar nästan alltid öronen åt sig och försvinner i tomma intet. Därför blev jag extra glad när maken faktiskt återkom med en flaska i handen.

Det var L'Artisan Parfumeurs Dzongkha, den parfym i min samling med det allra drygaste namnet. Jag har sagt det förr, och det tål att sägas igen; L'Artisan är mitt favorit-nisch-hus i världen. Tror jag i alla fall, det finns så många jag inte har utforskat än. De har fantastiska näsor knutna till sig, och de har ett utbud som är eklektiskt och udda utan att för den sakens skull vara otillgängliga. Parfymerna håller en fantastiskt hög klass.  Dzongkha är möjligen deras konstigaste skapelse, och det kan bero på min egen huds kemi. I min näsa luktar min hud kardemumma. Inte kardemumma som det kan lukta i en kaka eller som det luktade om mormors fantastiska kardemummabullar - med varmt vetebröd, socker, och mjölk som accenter. Den här kardemumman är förvisso nymald, eller ännu hellre mortlad, i en gjutjärnsmortel. Metalldoften från morteln är så kraftig att den har kontaminerat kryddan som också den har slagit an en ton av metall. Som om det inte skulle räcka var det också någon som bestämde sig för att det kunde vara bra med lite nyslaget hö i morteln. Baraföratt liksom. Nyslaget hö i all ära, men jag råkar vara allergisk mot timotej. Öppningen funkar helt enkelt inte alls för mig, andra har däremot sagt att jag luktar fantastiskt. Det som händer sedan är däremot väldigt spännande; kardemumman glider iväg och blir rökig, rökelselik och nästan lite läderartad. Här finns lite blomster också, men de är få och bidrar inte med en gnutta sötma som jag hade uppskattat och som jag tror hade gjort hela skapelsen mindre torr. Det blir faktiskt så torrt att det gränsar till ökenlandskap till slut. Rökelsen ligger tät bland nomadtälten, växtligheten har för länge sedan torkat, förtvinat och dött. Det luktar lite från kamelerna och åsnorna.

Det här är inte en doft för alla. Jag har inte bestämt mig för om detta är något för mig eller inte, men jag får lita på folk i min omgivning som säger att jag luktar fantastiskt när jag bär den. Det är den metalliska eftersmaken av kryddan jag stör mig på, det vet jag. I övrigt är det en, i vanlig ordning, fantastiskt välgjord, om är ganska udda parfym. Den passar utmärkt för både man och kvinna, så har man en partner av motsatt kön kan det var läge att ha en flaska tillsammans.

Den gröna demonen

När jag för första och enda gången var i Prag för ett par år sedan kunde man inte gå många meter utan att stöta på ett skyltfönster packat med absint. Stora och små, enkla och intrigata stod flaskorna med sitt gröna innehåll på hylla upp och hylla ner. Självklart fick en flaska följa med hem där den står med sitt vackra innehåll, tämligen orörd bland annan utländsk sprit. Det är den enda referensen jag har till den demoniska drycken. Den, och filmen Moulin Rouge där man friskt klunkar i sig, samt den viktiga vetskapen att det var Vincent van Goghs favoritdryck. Så pass tydligen att den inte bara inspirerade hans färgval till sina verk, den orsakade även hans epilepsi och kanske hjälpte hans allmäna galenskap på vägen.

Med detta i ryggsäcken är det föga konstigt att jag blir nyfiken när Christian Lacroix i samarbete med Avon släpper en parfym som får namn efter den gröna fen. Lacroix förresten, now there's a funny story. För hundra år sedan när jag var smal, ung och hyfsat snygg, på 90-talet alltså, var Absolutely Fabulous, Helt Hysteriskt på svenska det bästa som gick på tv om man frågade mig. Jag kunde varje replik och älskade de två dysfunktionella väninnorna Patsy och Eddie. De var besatta av märkeskläder, bl. a Lacroix, något som min kompis Åsa och jag tog fasta på när det var dags för Halloweenfest 1997. Vi blev Patsy och Eddie för kvällen, Åsa som den senare med blond peruk och tight svart klänning, jag i en 60-tals vintageklänning med ett psykadeliskt mönster i grönt, turkost, rosa och gult (det såg lite ut som en spya, skitsnygg!) med påklistrade guldbokstäver som stavade just Lacroix. Allt för att jag skulle kunna gå runt hela kvällen och säga "Lacroix, darling". Vi hade definitivt vunnit pris för bästa kostym om någon på festen hade varit bekanta med tv-serien. I stället tyckte folk vi var lite fåniga som gick runt och pratade engelska och ville kindpussas hela tiden.

Nåväl, parfymen Absynthe ser i alla fall ut att vara äkta vara. Den har rätt nyans på både flaska och vätska, och flaskan är vackert dekorerad i någon stil som skulle kunna vara från absintens barndom. Självfallet ingår spriten själv i toppnoterna, och tillsammans med bl.a anis ger de ett intryck av en söt version av drycken. Ordet absint betyder malört, något som liksom anis ingår i absint. Tillsammans med freesian blir första intrycket nästan örtigt, men ganska sött. Detta ger efter en halvtimme plats för ytterligare sötma i form av narciss, orkidé och saffran. På min hud är det narcissen som dominerar. Den är söt utan att vara kvalmig, men det luktar mycket. Säkert för mycket för vissa smaker. Det är trevligt, annorlunda och ganska syntetiskt utan att för den sakens skull vara fel. I det här sammanhanget är det faktistk helt ok med lite syntetiska inslag, det gör på något sätt det konstiga ännu lite konstigare, och konstigt är bara bra. Basen är den verkliga behållningen i den här udda skapelsen - den är rökig, träig och fullspäckad med rökelse. Mycket spännande och egentligen inte så förvnande. Det som är förvånande är att allt det söta plötsligt blir mycket torrare, och det är inget man förväntar sig alls. Det blir en fin och igen, en ganska konstig kontrast. Väl värd att pröva, men prova gärna ett litet glas absint också bara för att.

Mer champagne åt folket!

I min värld, parfymnördens väldoftande vardag, finns det en del dofter det konstant har snackats om sedan de kom ut. Det är dofter som nått kultstatus, klassikerstatus, som är svåra att få tag på, eller dofter som man helt enkelt bör ha provat innan man dör. Vissa av dessa är klassiker även för människor som inte lägger så stor vikt vid det här med parfym. Jag vågar påstå att de flesta människor i min omgivning har hört talas om exempelvis Chanel No 5 och Guerlains Shalimar då dessa två dofter måste räknas som klassiker man måste ha provat innan luktsinnet försvinner för gott, trots att man inte har parfym som största intresse i livet.

I parfymkretsar ligger det ett mystiskt skimmer kring Yves Saint Laurents Yvresse, som trots sin ringa ålder -  den lanserades så sent som 1993, har uppnått något av en kultstatus. Kanske mycket ha att göra med att det är något så ovanligt som en måttligt fruktig chypre som landade på en marknad som huvudsakligen bestod av citrusiga, örtiga unisexdofter. En chypre i början på 90-talet var verkligen inte alls på modet, trots att det är ett stort och tungt namn som står bakom. Yvresse lanserades först under namnet Champagne, men då blev en hel region av champagnemakare i Frankrike förbannade och namnet ändrades till Yvresse, som är en uppenbar lek med namnet Yves och det franska ordet ivresse som betyder berusning. Det nya namnet är onekligen även det mycket passande. Det känns småaktigt och tråkigt av champagnemänniskorna att inte tillåta användningen av namnet på en parfym som så uppenbart borde heta just Champagne.

Det är en sprudlande, ljusgul vätska som lämnar flaskan, och man kan tro att det är en kork som just har flugit av en magnumflaska Bollinger. Det luktar dyr fest, jämn födelsedag eller nyår. Yvresse luktar precis som den känslan man får i näsan om man stoppar den alltför nära ett glas med kolsyrad dryck. Det som hamnar på min hud bubblar livligt en lång stund och jag kan inte för mitt liv förstå hur näsan och parfymkreatören Sophia Grojsman kan få persikor, aprikoser, kummin och anis kan lukta såhär. När de allra första glättiga, livfulla noterna börjar lugna sig kan jag faktiskt känna doften av de faktiska druvorna, trots att det inte ska finnas med alls enligt den officiella doftpyramiden. Druvorna är självklart gröna, perfekta i balansen mellan sötma och syrlighet. Precis så torra, fruktiga och friska som i en fin champagne. De försvinner bort ganska snabbt för att ge plats för en lågmäld blombukett innehållande bl.a. rosor, jasmin och nejlikor. Det hela har kryddats med en gnutta kanel. Då det är en chypre vi har att göra med hittar man självklart bl.a ekmossa i basen.

Detta är inte en överdrivet söt doft, här finns bara en gnutta sötma trots alla frukter i toppen. De är inte obehagliga, bara lite oväntade, men de förmedlar ett intryck av de friska druvorna man kan hitta i drycken champagne. Yvresse är en glad, positiv, optimistisk doft, samtidigt som den känns mycket sofistikierad utan att bli kärringparfym. Den lär inte passa alla smaker, man jag tror nog att några av er har blivit lite nyfikna på den efter att ha läst det här.

Queen of perfume?

I evigheters evighet har jag tänkt skriva ner något om Madonnas parfym som lanserades tidigare i år. Jag blev väldigt nyfiken och sugen när jag först läste om att The Queen of Pop skulle lansera en parfym. Inte för att jag är ett fan av rang, men det rör sig ändå om en av musikvärldens kungligheter. Jag har dessutom en känsla av att hon aldrig gör något som inte är väl genomtänkt, snarare än nog varje drag noggrant kalkylerat. Hon har själv under årens lopp uttalat sig om sin barndoms doftminnen då hennes mammas signaturdoft var Fracas, en parfym hon själv har burit under många år just av den anledningen. Fracas är ett begrepp i den här världen, oavsett om man älskar den eller inte, så är det en klassiker med klass i sin egen rätt. Jag har aldrig haft kemi att bära den, så jag får nöja mig med att smygsniffa på vänner som kan bära den. För att toppa min egen upphaussade föreställning om Madonna och hennes parfym har jag också läst att pafymören Stephen Nilsen, näsan som har skapat doften efter hennes instruktioner, inte hade det så lätt alla gånger med Madge. Hennes instruktioner var i bästa fall vaga och hon hade starka åsikter om vilka noter som skulle ingå i kompositionen, trots att det inte var hon som satt på expertisen. Å andra sidan är det just detta som gör parfymen intressant i mina ögon. Detta känns inte som ytterligare en massproducerad kändisparfym som kommer att falla i glömska om ett år eller två (tänk Donald Trump och Shakira - är det någon som kommer ihåg att de ens har släppt parfymer, och minns någon hur de doftar?). Självklart har det även att göra med stjärnans egen mer eller mindra permanenta plats på himlen.

Vad får man då när man köper sig en liten bit av Madonna? Jag börjar med namnet; Truth and Dare. Sanning eller Konsekvens. HALLÅ! ÄR DU TOLV ÅR GAMMAL ELLER? Sist jag lekte Sanning eller konsekvens var det året jag och mina tjejkompisar fyllde tolv. Det var första året vi hade partyn i stället för kalas när vi fyllde år. Killa var inbjudna. Vi åt piroger runt mammas köksbord och ägnade kvällen åt Ryska posten, Snurra flaskan och Sanning eller konka. Tre variationer på samma lek egentligen, som alla gick ut på att man skulle få hångla så mycket som möjligt. Jag tycker att namnet på Madonnas parfym är obota töntigt, men tack och lov väger både vätskan och flaskan upp en hel del. Flaskan är i vitt porslin, platt och kantig, komplett med kork i guldfärgad plast och guldfärgad text. Varken eller i min smak, inte överdrivet prålig men ändå ganska enkel. Madge har sagt någon gång att parfymen ska handla om ytterligheter och då är väl flaskan ett gott exempel.

Själva vätskan då - jag är inte besviken, tvärt om, med all hype och mina egna förväntningar hade den lätt kunnat bli en besvikelse. Öppningen är en underbar, krämig sak med stora vita blommor; neroli, tuberose och gardenia. Första intrycket är lätt och ledigt, men väldigt snabbt kommer sötman, en nästan smörig, smetig sötma, helt utan att vara sliskig. På min hud kan jag svära på att jag känner jasminen redan i öppningen, en ren och enkel och oerhört vacker jasmin, som äts upp ganska omedelbart av de mer färgstarka blommorna. Så småningom kommer jasminen tillbaks och den är varm och mullig. Tuberosen finns kvar men dominerar inte längre. Det som förvånar mig mest är ändå hur välgjord den är. Det händer grejer hela tiden. Det smöriga återkommer så småningom och när basen träder in blir helhetsintrycket något mer sött än det som har varit. Basen består av ambra, vanilj och mysk som tillsammans bildar någon slags toffeeaktig ton. Det här är en doft som riskerar att fylla hela rummet om man överdoserar, den är kraftfull och potent och faktiskt ganska fantastisk. Jag tror inte den kommer att förpassas till billighetshörnan på Kicks any time soon.

Orientaliska kryddrosor

I morse när jag vaknade kom jag direkt ur en dröm. Drömmen i sig kommer jag inte ihåg alls, men den måste ha handlat om rosor, för förnimmelsen var så stark att doften nästan satt kvar i min näsa. Det kan inte ha varit något annat, min handkräm luktar pion och katten som balanserade på min mage när jag slog upp ögonen doftar sannerligen inte rosor. Kattandedräkt luktar ungefär likadant vilken tid på dygnet man än få oturen att lukta på den. I vilket fall som helst så var det drömmen om rosorna och inte kattlukten på min mage som fick mig att börja rota runt bland mina blommiga vänner efter en riktigt rivig ros.

Baroque från Fragonard är till min stora sorg utgången ur sortimentet. Den finns inte mer, den tillverkas inte mer. För min del är det lugnt, jag har en stor flaska på 100 ml där det nästan inte märks att den är använd, men för alla andras skull gråter jag. Alla stackars näsor som aldrig får lukta på den här godsaken, jag gråter för dem. De är självklart välkomna hem till mig, men flaskan behåller jag för mig själv. Baroque är, som namnet antyder, en ganska svulstig historia. Man behöver aldrig vara orolig för att försvinna in i bakgrunden på en fest om man bär den här parfymen för den märks och ber inte om ursäkt för det. Den är dramatisk och svulstig, precis som barockens konst och arkitektur, och det menar jag i ordets bästa bemärkelse.

Det första som träffar luktsinnet är ingefära. Stark, rå, färsk ingefära som river i näsan. Den hade nästan varit obarmhärtig och svår att uthärda, om den inte genast fick en mjukare form av ett stort fång babyrosa rosor och en gnutta bergamott. Så fortsätter det sedan i oändlighet, ingefära varavas med rosor i en inte särskilt komplicerad relation, men dock en mycket effektiv sådan. De rosor som finns i hjärtat och som slår följe med ingefäran hela långa dagen är självklart bulgariska. Bulgarien är det land som står för huvuddelen av all produktion av rosolja som används i parfymtillverkning, och denna olja anses hålla mycket hög kvalitet. Kombinationen av ingefära och rosor är svårslagen; blommorna blir precis lagom söta och ingefäran precis lagom kryddig tillsammans. Basen, som inte dyker upp förrän efter många timmar på huden, består av trä, mysk och vanilj och utgör en fin avrundning till en annorlunda, om än mycket trevlig, kryddstark rosbukett. Ett varningens ord bara; den här doften sitter i evigheter och kräver inte mycket vätska på huden för att fylla hela huset och grannens hus också. Bara så ni vet om ni skulle snubbla över en flaska.

Söt som socker

Eftersom jag inte bara är parfymnörd utan lika mycket musiknörd, och en med livlig fantasi dessutom, så händer det allt som ofta att jag skapar ett soundtrack till parfymerna. Jag vet att det låter fullständigt vansinnigt, men om man tänker efter kanske det inte är så konstigt ändå. Dofterna speglar redan personligheter och humör, så varför inte musik? Alla dofter har förstås inte en egen låt, men många får mig att tänka på en viss musikstil eller en särskild sång, kanske på grund av hur doften får mig att känna. De senaste dagarna har jag gått och nynnat på sockersöta, lite sliskiga låtar som uteslutande handlar om att jämföra människor med socker och godis. Typ den här:

Och den här:

Det tog ett par dagar innan jag förstod att det var en parfym som spökade. Giorgio från Giorgio Beverly Hills är en sockerbomb av stora mått, och för mig är det sötman som är det bestående intrycket av denna lite bortglömda och lätt föraktade gamla storhet. När den kom ut på marknaden 1981 såldes den enbart via postorder direkt från butiken med samma namn i Beverly Hills. Då som nu forstod folk att något som är så svårt att få tag på måste vara exklusivt, och företaget blev nedlusat av beställningar så till den grad att de hade svårt att hinna med, vilket gjorde att doften blev än mer populär. Alla ville tillhöra den utvalda skaran som kunde spraya Giorgio på sin hud. En annan bidragande orsak till doftens popularitet var hur den marknadsfördes. Som första doft någonsin lanserades den genom parfymerade pappersremsor som följde med blanka magasin, och första försöket gjordes i superexklusiva amerikanska Vougue. Då Giorgio inte är en blyg doft, resulterade det i att tidningarnas sidor i princip blev fullständigt impregnerade i parfymen. I vilket fall som helst så banade den väg för andra stora, svulstiga 80-tals powerparfymer som Poison och Opium.

Någonstans på vägen till 2010-talet förlorade Giorgio sin glans och känns i dag lite som en bortglömd gigant. Den har förpassats till billighetshyllorna där den trängs med kändis- och dussinparfymer som alla kostar runt eller under 300:-. Den säljs inte längre enbart på postorder, utan går att finna lite överallt, och kanske det är en av orsakerna. Den är för lättillgänglig för konsumenten, men den är absolut inte för lättillgänglig för bäraren. Jag vill klassa den med tidigare nämnda powerparfymer utan att skämmas, för skam är inte ett ord som bör förknippas med den här parfymen. Detta är en doft som mer än gärna gör entré i rummet före sin bärare, den känns på långt håll och skäms inte för det, för det finns inget att skämmas för. Den egenskap som har etsat sig fast i mitt doftminne är sötman. Det är nästan på gränsen till för sött, men så kommer ett stråk av något grönt i öppningen som räddar doften för att go bananas, men det är hela tiden på gränsen. Exakt vad det är som gör att jag känner en viss grönska i det söta vet jag inte, kanske kan det vara apelsinblomman i toppen vars beska gör sitt bästa för att lugna de nästintill övermogna aprikoserna och persikorna i toppen. Övermogna förresten, de är nog snarare konserverade i sockerlag. Det ger en mer rättvis doftbild. Hjärtat är en fantastiskt välarbetad, fortfarande väldigt söt blombukett med tuberose, ylang-ylang, gardenia och jasmine. Gardenian dominerar med sin sötma, men alla blommorna får sin välförtjänta plats i samlingen. När väl basen ger sig till känna tappar doften en gnutta i sin potens, men den är fortfarande beredd att komma före dig in i ett rum. Sötman finns kvar, nu i form av vanilj, men den tonas ner ytterligare i sällskap av patchouli och sandelträ.

Det här är inte en doft för de dagar man av någon anledning vill smälta in i bakgrunden. Giorgio ska bäras upp av ett självförtroende, äkta eller för stunden fejkat, på en dag när man faktiskt känner sig ganska nöjd med det man ser både i badrumsspegeln och helkroppsspegeln. Den är bubblig, rolig och väldigt kvinnlig och kan mycket väl vara det som kan vända självfortroendet den dag man inte är nöjd med det man ser i spegeln. Så är det för mig åtminstone.

Klassiskt diskmedel

Ma Griffe från det franska modehuset Carven har funnits nästan lika länge som kläderna som bär samma namn. Huset grundades 1945, och året därpå släpptes den numera klassiska parfymen. Den har länge hyllats av parfymnördar världen över, så när jag hittade en väl använd vintageflaska på e-bay som jag fick för dryga femtiolappen var jag en lycklig flicka. Jag köpte självklart osniffat, något jag absolut inte rekommenderar, men då den var billig och så hyllad tänkte jag att det kvittar.

Jag hade nog inte riktigt förutspått makens reaktion första gången jag använde parfymen. Han sniffade länge runt i luften omkring mig för att sedan rynka på näsan och undrade om jag hade badat i diskmedel. Jag hade visserligen själv haft små betänkligheter om huruvida det var en parfym som faktiskt passade mig eller inte, den kändes inte klockren på huden, men jag ville ge den en chans. Det maken kände när han lekte blodhund var öppningen, och till viss del hade han rätt, för precis när vätskan hamnar på huden förvandlas den till en skarp, nästan syntetisk, citrondiskmedels- alternativt rengöringsmedelsdoft. Inte helt underbart i mitt tycke.

Ma Griffe har fått vila ganska länge på hyllan, jag har plockat fram den vid enstaka tillfällen för att testa, och resultatet ha varit detsamma varje gång; misstänksamt vädrande make, skarpt citrusrengöringsmedel och en vag pudrig, tvålig eftersmak som försvinner innan man hinner säga Champs Elysées. I dag bestämde jag mig för att ge den en sista chans innan jag tog det definitiva beslutet att sälja den eller inte och hoppsan vad snopen jag blev. Helt plötsligt har den blivit en vansinnigt fin, om än lågmäld, klassisk blommig chypre. En doft som tillhör denna kategori bör ha citrus (i det här fallet bergamott) i toppen, blommor i hjärtat och ekmossa och/eller labdanum (en slags kåda) i basen. Ma Griffe, som för övrigt betyder "min klo" - jag lämnar namnet fritt för tolkningar - kan kryssa för samtliga boxar. Den skarpa, gröna citrusöppningen, som också innehller aldehyder, lägger sig nästan omedelbart och lämnar utrymme för en fantastiskt välmixad och lågmäld blombukett. Det är svårt att urskilja de enstaka noterna, något som känns typiskt för klassiska vintageparfymer av hög kvalitet. De olika blommorna kommer och går i perfekt harmoni; jasmin och ylang-ylang tonas ner och görs grönare och gräsigare än jag är van vid med hjälp av vetiver. Här finns också en lätt träighet från sandelträ, en not som inte är helt vanlig i hjärtat i damparfymer. Basen utgörs av, förutom sagda labdanum, även en blygsam dos kanel och så styrax och benzoin som båda är kådor. De sistnämnda bidrar med en nästan läderaktig känsla.

Ma Griffe går att hitta hyfsat enkelt på nätet för en ganska billig peng. Hittar man en vintage är det ännu bättre. Är man nyfiken på en klassisk men billig chypre kan det vara den här doften man ska testa. Den är lättillgänglig och trevlig, och inte överdrivet blommig vilket kan vara en uppfriskande oväxling. Det enda tråkiga är att den inte sitter länge nog på min hud, och att min flaska snart är slut.

Att hitta hem

I alla år har jag gått genom vardagen med luktsinnet på helspänn, i jakten på den perfekta doften för just mig. Jag har provat och testat allsköns sammansättningar, enskilda noter, nya och gamla parfymer. Favoriterna har varierat under årens lopp, och jag använder verkligen alla mina parfymer lika mycket, men kanske inte hela tiden utan periodsvis. En endaste gång har jag trillat dit ordentligt och det var när jag träffade Ysatis och ljuv musik uppstod. Då som nu är hon min stora kärlek för all evighet. Det kändes som om jag hittade hem.

Nu har det hänt igen. Det är ingen ny bekantskap, tvärt om är det en parant gammal dam som jag har varit flyktigt bekant med i många år, men bara träffat ett par gånger. Vi känner inte varandra så väl, men dock gjorde hon ett sådant starkt intryck på mig när vi sågs för första gången, att jag genast kände att jag vill lära känna henne bättre. Nu har hon äntligen flyttat in i min hylla och det känns som om jag, åter igen, har hittat hem. 

Min nya bästis heter Arpège. Hon föddes i Frankrike redan 1927 som en födelsedagspresent till Jeanne Lanvins dotter på hennes 30-årsdag. Dottern var en duktig musiker vilket förklarar namnet, som stämmer ur italienskans arpeggio, vilket är ett musikaliskt spelsätt där ackord bryts ned och spelas eller sjungs ton för ton. Själva parfymen är i sig som en dans. Noterna svävar fram som i en skir balett och interagerar med varandra så perfekt att jag sällan eller aldrig kan urskilja de enskilda noterna. Den smälter in med min hud och min egen doft att till slut går t.o.m jag runt och tror att det är min egen persons doft jag känner, när det i själva verket är något jag har sprayat på huden. 

Arpège är uppbyggd kring den vackraste, mest exklusiva blomsterkvast som någonsin skapats. Efter den lite tvåliga aldehydöppningen där man även hittar lite bergamott, neroli och nästan övermogen persika, kommer blommorna med full kraft. Den är så väl sammansatt och så välarbetad att det blir som en symfoni på huden. Ingen blomma vill stå i rampljuset eller tränga sig före, de samarbetar så som bara en orkester, en kör eller en balettensembel kan göra. Alla inblandade har lika stor äganderätt till scenen och alla tar den; jasminen, rosorna, liljekonvaljena och ylang-ylang i perfekt harmoni. Samtidigt är detta inte en brackig eller särskilt högljudd doft, åtminstone inte på min hud, något man kanske kan misstänka när man ser så många divor i notlistan. Som en bakgrundskör till en stor artist lyfter de fram stjärnan som i detta fall är personen som bär doften (JAG) så att hon kan lysa ännu klarare på himlen. Basen är inte lika harmonisk på det vis att där kan man lättare urskilja de enskilda noterna; massor med sandelträ ger ett träigt djup, tuberosen ha för en gångs skull vett att hålla sig lite i bakgrunden, vetiveren är lite sträv och mycket grön, och vaniljen bidrar med sötma. 

Arpège är en fantastiskt välgjord klassisk doft som håller än i dag. Den omformulerades något på 1990-talet, men det gjordes med en finess och en respekt för originaldoften. Flaskan är elegant svart, lätt ovalt äppelformad med guldfärgad kork och text. Tidlöst, vansinnigt snyggt och genialiskt i all sin enkelhet.

Queens of Pop (and perfume)?

Äntligen har Lady Gaga släppt en parfym! Det var väl alltid bara en tidsfråga. Eftersom hennes största motståndare om titeln "Queen of Pop", Madonna, släppte sin egen parfym redan i våras, var det inte svårt att räkna ut att Gaga skulle komma näst. För en gångs skull är jag faktiskt ganska exhalterad över en kändisparfym, och just den här kändisen är ju fullständigt enorm.

Precis som med Madonnas doft verkar den riktigt lovande; den öppnar med aprikos och saffran, hjärtat är uppbyggt av jasmin, orkidé och belladonna (som är supergiftig, bara en sådan sak!) och basen består av honung och rökelse. Flaskan är skitsnyggt syndig i svart och guld, den påminner om en mycket exklusiv frökapsel, rund och len. Madonnas flaska är platt, kantig och i vitt och guld, inte lika effektiv i min mening. Jag har länge tänkt skriva om den sistnämnda, och det kommer. Först måste jag leta upp mitt närmaste Åhléns där Gagas doft börjar säljas exklusivt den 29/8. Hurra!

Djungelträ

I villrådelsens stund framför parfymhyllan kom det sig till slut att jag sträckte mig efter min påse med provrör. Det är hög tid att fortsätta med Det Stora Doftprojektet, och det funkar onekligen bäst under en ledig dag då jag obehindrat kan stoppa näsan i armvecket följa doftens utveckling. Det lilla prov som hamnade i min hand i dag var ett av de prover jag hade med mig hem från NYC i höstas, och det kommer från det franska huset Diptyque.

För mig och många andra är huset främst förknippat med vansinnigt dyra och fina doftljus, men i parfymsammanhang är jag nybörjare. Det var just med doftljusen allt började för Diptyque, när grundarna och ägarna bestämde sig för att använda sig av pafymerat vax till sina ljus, helt utan en tanke eller önskan om att bryta ny mark. Snart hade de en trogen och ständigt växande skara anhängare och fem år efter det att doftljusen började säljas, 1968, kom också första egna parfymen i flytande form. De är också välkända för sina parfymerade rumsspray.

Tam Dao kom ut 2003 men hamnade alltsåpå min hud först i höstas. Det finns en väldigt enkel förklaring till detta; den finns inte att få tag på överallt, och när man väl hittar märket någonstans så är det ofta doftljusen de saluför. Dessutom finns det så många parfymhus att utforska när man är lagt åt mitt håll att man inte hinner med hälften under en livstid. Jag är glad över att jag snubblade över Tam Dao till slut, och genom den har jag blivit nyfiken på resten av kollektionen. Huset tillhör nämligen den kategori som tenderar att ge sin doft en historia, och med det menar jag att de hittar på en ramberättelse kring parfymen. Det kan bli väldigt roligt och spännande, men det kan också bli oerhört töntigt och pinsamt, jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka. Med den här doften vill de förpassa oss ut till en svårgenomtränglig djungel, någonstans i Asien, där färgglada fåglar för oväsen högt upp i trädtopparna och vi bara anar solljuset nere på marken. Plötsligt kommer det en elefant. Det är fuktigt, skränigt och det doftar träd. Jepp, ni läste rätt. Den sydasiatiska djungeln luktar tydligen träd. Sandelträ no less. Tittar man på den officiella pyramiden är det sandelträ från Goa, och det förklarar ju elefanten. Tam Dao är, utöver ett namn på en parfym, en nationalpark i Vietnam. Ändå fattar jag ingenting.

Missförstå mig inte nu, det är en underbar doft. En massa tränoter, bl. a rosenträ, och en öppning som ger en pytteliten pust av kanderad viol, något som tråkigt nog försvinner ganska snabbt. Konsekvent löper en viss rökig sötma genom hela parfymens uppbyggnad. Det är en mycket mild och snäll trädoft jag har att göra med, den gör ingen förnär men det är heller inget man kommer ihåg. Trevlig liksom. Den stannar nära huden och behöver nästan bättras på efter några timmar och jag ser nu att jag inte är odelat positiv till den här doften. Jag känner ändå att om man är ute efter en träig unisexdoft är det här man kan börja. Märket hittas på NK i Stockholm och även om jag som sagt upplever det som en trevlig introduktion till rena träbaserade parymer, tror jag nog att mitt lilla prov får falla i min makes ägo. Jag hoppas han kan uppskatta den mer.

Passionerad kärlek av den franska sorten

Nu kanske ni förväntar er några avslöjanden av lite mer smaskiga slag, och rubriken lovar kanske mer än den håller. Jag har visserligen en gammal bortglömd erfarenhet av fransk kärlek, men den var inte så jäkla het som man kunde ha önskat, och den är dessutom preskriberad sedan lång tid tillbaks. De mest passionerade kärleksaffärer jag har på franska nu för tiden stavas sauce béarnaise, pain au chocolat och Guerlain. Ni som har följt bloggen ett tag vet att det gamla fina franska parfymhuset har följt mig länge och tillhör favoriterna. En av de första dofterna som hamnade i min blygsamma samling när jag först började samla parfymer på ett mer vansinnigt vis var Love is all. Den var snorbillig i den utländska nätaffären och det var en Guerlain. Fler skäl att köpa än så behövde jag inte på den tiden, och just då var det en fullträff som jag använde mycket.

Love is all är en av husets "travel retail exclusives", vilket helt enkelt innebär att de säljs på tax free, om man har tur vill säga. De hade kunnat vara dussinparfymer, men det är faktiskt så att allt som bär parfymhusets anrika namn har en fantastisk kvalitet, så även dessa dofter. Love is all öppnar nästan smärtsamt sött med en fruktsallad på något så exotiskt som passionsfrukt. Det håller lyckligtvis inte i sig mer än några minuter, hade sötman stannat kvar en sekund längre så hade jag direkt avfärdat den som tonårsparfym (fördomsfull? Jag?). Trots det är det passionsfrukten som går som en röd tråd genom hela parfymens livslängd på huden. Sötman mattas av och i stället får frukten sällskap av mimosa, och med den kommer en ny sorts sötma fram. Den är lite kvalmig och nästan pudrig, och det låter inte så mysigt alls, men det fungerar fantastiskt bra tack vare att det kommer en stadig pust av apelsinblom som bidrar med en viss beskhet, en kantighet i all seg sirap. Samtidigt bibehåller doften en hetta som jag tror kan härledas till några rosépepparkorn från toppen som följer med en stund. Basen är sådär skönt träig med bara en liten, liten gnutta ambra som ger ytterligare ett djup och en dimension. Den sista sötman håller sig kvar men mattas av ytterligare, och det som finns kvar är en ganska torr och träig bas.

Det här är en parfym som garanterat kan fungera som en introduktion till huset Guelain den lite yngre blivande parfymistan. Den är lättillgänglig och lättburen, lagom trevlig och tilltalande för fruktfantasten såväl som för sockerjunkies och mimosaälskare. På min hud är den en käck kamrat under de varmaste sommarmånaderna. Jag kan absolut leva utan den, men den livar onekligen upp min annars ganska blommiga parfymgarderob.

Skenet bedrar

Man kan tänka sig att en parfym som släpps under namnet Salvador Dali skulle vara underbart konstig, udda och framför allt surrealistisk. Man kan tänka sig att man skulle bli besviken om det inte var så. Nu tvivlar jag starkt på att parfymlinjen som bär konstnärens namn inte har mycket att göra med vare sig mannen som person eller konstnär, men visst kan man önska. Det parfymkonsumenten får är en härftig flaska, helt i konstnärens anda, formad som hans ikoniska läppsoffa, som i sin tur är formad efter Mae Wests läppar. Som kork har någon kommit på att placera en stor näsa, så visst får vi surrealistiskt. I miniatyrdos åtminstone. Just läpparna har kommit att bli synonymt med parfymer som bär namnet Dali.

Nu blir man inte besviken på Salvador Dali Classique, inte alls. Visst ger kopplingen till namnet Dali en förväntan av surrealism, men själva juicen i flaskan är varken kontroversiell eller märklig. Som en av de första parfymer att släppas under namnet är det också den som har hoppat in i mitt medvetna för att stanna. Ingen annan doft som har släppts från huset efter 1986 kommer i närheten av dess unikum. Den är helt jävla fantastisk på ett sätt som andra 80-tals powerparfymer är. Tänk Opium och en Poison utan sötman. Det är en doft som märks. Under några vimsiga gymnasieår i början av 90-talet umgicks jag mycket med en tjej som bar Dali Classique, och jag glömmer aldrig hur fantastiskt hon luktade. Jag ville lukta likadant men då vi umgicks så nära kändes det lite som att sno hennes pojkvän framför näsan på henne om jag ens lånade en droppe. Det tog många år innan jag själv kunde bära den, men fortfarande tänker jag på alla vilda fester vi hade tillsammans på den tiden i hennes lilla etta.

Det är svårt att presentera och summera Dali Classique. Helhetsintrycket är kryddig rökelse med ett helt fång blommor on the side liksom. Samtidigt är den högljudd och krävande, den har en tendens att i början ta över sin bärare. När den väl har lagt sig har den fortfarande gott sillage, dvs den sprids kring din person snarare än stannar nära, nära huden så pass att du måste krama någon för att de ska känna din doft. Den lugnar sig och kommer närmre, samtidigt som den blir kryddigare än den är vid öppningen. Det är en varm och mullig doft, men det finns inte en enda krydda listad i doftpyramiden. Det mjuka mulliga skapas av en kombination av rosor, tuberos, liljekonvalj och iris och jag får inte ihop det. I min näsa finns här både kanel och muskotnöt. Det kan möjligen vara öppningens aldehyder som dröjer sig kvar, men det är å andra sidan en sådan säregen doft att det är svårt att missta sig när man en gång har lärt sig hur aldehyder luktar. En viss sötma tillkommer så småningom, när vaniljen i basen ger sig till känna, men i på min hud är det inte huvudsakligen en söt doft. 

För mig är det här en doft som kan liknas vid comfort food, mat som får en att må lite bättre själsligen. Den får mig att må lite bättre i själen. Det är ingen superkvinnlig vampdoft, ingen vavavoom, trots att man kan tänka att det mjuka kryddiga skulle kunna bidra till en sådan känsla. Den är psykiskt välbefinnande och lugnande på ett sätt som man kanske blir när man faller i trans framför lågors sken. I vilket fall som helst har den kommit att bli en stapelvara i min doftgarderob, surrealistisk eller ej. Finns att köpa för hyfsad peng runt om på nätet och i tax free.

Don efter person

Jag lägger ganska mycket tid på funderingar kring vad det är som får en person att köpa en viss parfym. Då menar jag vanliga parfymkonsumenter, inte idioter som jag själv som researchar in i det oändliga och vill testa så många udda och konstiga parfymer som möjligt. Jag undrar vad det är som gör att man plockar upp just den flaskan från hyllan för att föra till näsan, testa på huden och sedan köpa. Vilka faktorer är det, förutom det faktum att man gillar doften, är det som gör att man bestämmer sig för att den ska med hem?

Jag har ett antal teorier, men jag är väldigt intresserad av att veta hur mina läsare tänker. Det slog mig härom dagen, när jag besökte en av mina bästa vänner i hela världen. Hon har aldrig varit en storkonsument av doft i parfymform, hon är mer en tvål- och doftpåseperson, så därför blev jag nästan full i skratt när jag såg vad hon hade för parfym i badrummet. Anledningen till detta var att jag direkt tänkte att det måste vara en present från sambon. Sambon är en riktig rocker, en motorcykelåkande rocker som ibland bär Ed Hardy-tshirts, ibland hojtröjor eller bandtröjor. Parfymen i fråga var förpackad i en svart flaska, prydd med taggiga, rosaröda rosor. Den andades rocker lång väg och jag fick en inre bild av att han först och främst hade gått på utseendet och sedan på själva doften. Jag har säkert fel, men det hade varit ganska kul och lite intressant om min teori stämmer. Det kan vara ett sätt att omedvetet välja parfym. Reklam spelar säkert in också, det hade varit konstigt annars.

Jag brukar själv utgå från det som är nytt på hyllan, jag betar metodiskt av de dofter som har släppts sedan sist jag var i en parfymaffär. I andra fall går även jag på flaskans utseende, en fantasifull flaska kan ofta vara värd att sniffa på. Ofta är det vissa märken som får min uppmärksamhet. De få gånger min man har kommit hem med en parfym till mig som inte har funnits på min önskelista, har det blivit han som har använt den mest. Han har utgått från doften i sig, gillat det han har känt i näsan och köpt en citrusfrisk unisexdoft inte helt olik de andra han har på sin hylla i badrummet (jag vet, hans parfymer får inte plats i min hylla).

Nu vill jag veta; Hur gör ni? Medvetet eller omedvetet? Vad är det som får er att plocka just den flaskan från hyllan i affären? Finns det något belägg för mina teorier?

An English Rose

Trots att det är massor med år sedan jag bodde i England, känns det fortfarande i hjärtat emellanåt att det är mitt andra hemland. En gång anglofil, alltid anglofil kanske, jag vet inte. Det är något med folket och dess mentalitet som har krupit under mitt skinn och bosatt sig där för alltid. Kanske blir det närmast patetiskt och sorgligt hur jag efter alla år fortfarande håller fast vid min dialekt, kärleken till musiken, litteraturen, filmen, platsen och människorna, men det går liksom inte att undkomma. Jag drömmer åtminstone inte på cockney längre, något som var kvar i flera år efter hemvändandet.

Således satt jag, den minst idrottsintresserade människa jag känner, klistrad framför OS-invigningen i natt med tårar i ögonen. Varje gång sonen undrade något om vad som hände på TVn kunde jag knappt svara honom för all gråt som stockade sig i halsen på mig, och jag kom på mig själv med att tänka att jag var stolt över att vara brittisk. Vilket jag förstås inte är, men det är oviktigt i sammanhanget. Självklart är dagens parfymval en hyllning till en av de Viktiga Engelska Symbolerna; rosen. Rosen är Englands nationalblomma och har varit det sedan långt tillbaks i tiden, sisådär en 600 år, sedan inbördeskriget Rosornas krig. De två kungliga ätterna som då slogs om makten hade båda rosor som symboler för deras hus, en vit respektive en röd ros.

Nu är inte indieparfymhuset Juliette has a Gun engelskt, det är inte ens brittiskt. Namnet däremot, syftar på William Shakespeares välkända karaktär Julia (Juliette på franska, Juliet på engelska) från Romeo och Julia. Hon var visserligen inte heller brittiska, hon var från Verona i Italien, men Shakespeare var i alla fall engelsman. Nu känner jag att jag snurrar in mig lite mycket i nationalitetsträsket. Det viktiga är att parfymen som pryder mig hud just i dag, Miss Charming, är helt och hållet rosbaserad, och för mig är det den blomman som är den mest engelska av alla blommor. Uttrycket en "English Rose" används för att beskriva en viss typ av kvinna som jag hoppas är utdöd vid det här laget; jag tänker på henne som lätt underkastad, klar blek hud, vänlig, tystlåten, stora mörka ögon och från övre medelklassen. Tänk Kiera Knightley i historiskt kostymdrama à la Jane Austen.

Miss Charming är en av de där dofterna som har fått det perfekta namnet. Den är verkligen charmig. Lättsam, trevlig och det perfekta rosdoften. Förutom rosor bjuder den på lite vilda bär, som i min näsa är syrliga och mörka. Inga söta vildhallon, snarare vilda björnbär som är lite omogna. Det ger rosorna en annan dimension, det blir lite skitigare och inte så snällt som det skulle kunna vara. Precis som med rosorna, som nästan kan förblinda med sin hypnotiska doft, upptäcker man efter en stund att man har stuckit sig på en tagg från björnbärssnåret. Basen är myskig och gifter sig fint med blommorna som håller sig mulliga och mustiga hela långa dagen. Det är en snäll men inte mesig doft, den är charmig som namnet antyder, men här finns en twist som gör att den håller sig intressant nog att älska. Inhandlas enklast på hemsidan, där man också kan köpa ett set med prover på andra parfymer från huset Juliette has a Gun. Är man inte ute efter en ny parfym har man ändå förmodligen behållning av parfymernas namn som är mycket fantasifulla och underhållande.

Tuberosfrossa

Jag vet att det är mycket tuberos i inläggen nu, det vill säga de få jag orkar skriva under den månad sommaren äntligen behagade värma mig. Kanske är det som en nyförälskelse, jag har äntligen insett storheten i denna blomma och hur fantastiskt den får mig att känna. Hur underbart väl den funkar med värmen på min hud. Hur ultrakvinnlig den är som doft. Hur till synes utan svårigheter den förvandlar en ganska billig vardagsparfym till lyxkonsumtion utan att skämmas.

I dag har jag rotat fram en liten vän från ett av parfymerierna som finns i Grasse, den lilla staden i bergen som har fått namnge den här bloggen. Staden som fortfarande räknas som en av de främsta vad gäller parfymtillverkning har fortfarande minst tre verksamma parfymtillverkare på plats. De odlar sina blommor själva och för pyttelilla Galimard (som verkar ha hottat upp sin webshop sedan jag var där sist) har det inneburit ett begränsat antal doftnoter per parfym då man tidigare utvann essenser på naturligt sätt. Nu för tiden använder man modernare metoder och de blommor som odlas går till tillverkning av limited edition-dofter som kostar skjortan.

För Galimards produkters del spelar det ingen roll alls hur de tillverkas. De bryr sig inte. Som parfymista bryr jag mig inte heller, för de produkter som bär husets namn andas gammal kvalitet. De må inte ha så många skilda noter, men det hela är gjort med sådan finess att det inte märks. Som Gelsomino, den doft som pryder min hud i dag, likt ett ädelt smycke. Den öppnar med ganska bitter och sträv bergamott som tillsammans med apelsin utgör det första, ganska potenta intrycket. Apelsinen är betydligt mer apelsinskal än söt juice, vilket definitivt bidrar till det sträva och bittra intrycket. Men, lo and behold! PANG, som en smäll på käften kommer så tuberosen. Tjoflöjt liksom. Smörig och söt till en början, men sedan får den så sällskap av en försiktig och mycket ljuv jasmin, som tar udden av det smöriga och smäll-på-käften-känslan en aning. Den är fortfarande där, och den är inte blyg på något vis. Samtidigt är parfymen så fiffigt uppbyggd att den ändå stannar hyfsat nära huden, så den stör inte omgivningen på något vis. Lite ros kommer med i mixen efter ytterligare en stund, den är sådär mullig och nyutslagen, självklart är den mörkt rosa, och doftar så som rosor gör om kvällen. Den tar inte mycket plats, och den kommer och går. Dess närvaro gör hela kompositionen mer blommig och kanske lite mer lättillgänglig om man inte är ett fanatiskt tuberosfan. Basen har jag ovanligtvis inte mycket att säga om, den består av vanilj, vetiver (ett slags gräs) och mysk. Anledningen till att jag inte har så mycket mer att säga om den är att parfymen, på min hud i alla fall, håller sig till en söt och blommig tuberosdoft så länge den är kvar på min hud. Vaniljen kryper fram lite försiktigt och fördjupar sötman, men i övrigt är det tuberosen som vinner racet.

Galimards parfymer är relativt billiga, man får mycket för pengarna både vad gäller kvalitet och kvantitet, och de går att köpa från deras hemsida (se länk i texten). De är väl värda ett besök. Jag har en samling på sex små parfymextrakt. Man väljer själv vilka som ska ingå i denna samling och betalar 55 euro för samtliga. Kanonbra deal.

Sommarlunk

Kära parfymvänner,

som ni säkert har märkt har det blivit lite sporadiskt med uppdateringarna de senaste månaderna. Både jag och mitt skrivande har kommit in i en sommarlunk som heter duga. Härom dagen glömde jag t.o.m att parfymera mig innan jag gick hemifrån! Galet. Jag har i stället ägnat mig åt att lukta på sommaren, läsa böcker, duscha ofta och navelskåda en hel del. Bare with me! Det kommer mer när ni minst anar det, så sluta inte längta (för visst längtar ni?!). Min semester för året är sorgligt nog slut för den här gången, så snart kommer jag kanske in i vardagstänket igen och då blir det tätare uppdateringar.

Tills dess får ni fortsätta att njuta av sommaren, var ni än befinner er!

Väldoftande hälsningar, Ulle

Fjärilars jakt

I morse hade jag den stora glädjen att inviga en duschcreme med tillhörande kroppssmör som jag vid något tillfälle fått i present av min käre make. Han har den goda smaken att oftast köpa något som doftar till mig; han har med tiden lärt sig att det utan undantag alltid uppskattas. Just den här duschcrèmen luktar helt fantastiskt av vita blommor som jag i mitt huvud har hittat på är vit syren, och den påminner mig väldigt mycket om en av mina favoritparfymer sedan många år tillbaka. Mer krävdes inte för att bestämma att det blev just den parfymen som sedan plockades ner från hyllan och sprayades på min hyfsat nyduschade hud. Precis som jag misstänkte gifte den sig fint med duschcrèmen och kroppssmöret som redan fanns där. Det kallas för övrigt layering - när man applicerar fler än ett lager av doftande produkter i samma serie och doft eller i snarlika dofter för att på så vis lyfta parfymen än mer. Det gör att doften varar i många timmar och man får fler dimensioner av samma doft.

La Chasse aux Papillons är det underbara, fantasifulla namnet på den parfym som hamnade på huden efter duschen. Den är mitt allra första möte med det fantastiska huset L'Artisan Parfumeur - ett parfymhus som har levererat välarbetade klassiker sedan 1970-talet. Det är ofta feminina, blommiga skapelser som kommer därifrån, men de har även varit tidiga med unisex- och gourmandparfymer. La Chasse tillhör den första kategorin, om ni inte redan har gissat det. Första gången jag luktade på den och samtidigt, omedelbart faktiskt, blev så såld att jag ville äga en egen flaska, var en sensommarkväll i Malmö hos den enda andra parfymnörd jag känner. Hon försökte åter igen få mig att uppskatta blomman tuberos i form av Fracas, som inte direkt är någon nybörjartuberos. I ett sista desperat försök (förlåt mig nu kära Anna, så var det förstås inte, men texten blir så mycket mer levande såhär) att få mig att förstå storheten i denna blomma, och kanske framför allt att få mig att förstå storheten med Fracas, drog hon fram La Chasse som ett sista ess ur rockärmen. Det funkade. Herregud vilken parfym. Herregud vilken blomma. Tyvärr kan jag fortfarande inte bära Fracas, men jag kan uppskatta dess storhet som parfym.

La Chasse däremot, är nybörjarens tuberos, men den är så mycket mer än det. Söta vita blommor i perfekt harmoni. Man kan riktigt föreställa sig de spröda fjärilarnas jakt på dessa blommor, en längtan efter att få smaka deras söta nektar. De nätta, gröna lindblommorna i toppen som ger ett (i brist på andra ord) fräscht och rent intryck till den lite smöriga tuberosen som får ett djup och lite strävhet när den får sällskap av apelsinblommorna. Ljuvligt, kvinnligt, oskuldsfullt och vackert. Det är inte en ren tuberosparfym, är det bara blomman i sig man är ute efter är det ovan nämnda Fracas eller L'Artisans egen Nuit de Tubéreuse man ska leta efter. Det här är en lagom dos om man så vill. Här i Sverige hittar man den bl. a. på NK i Stockholm om man vill prova, annars kan man köpa små provrör från Luckyscent.

Likt en bronsskimrande gudinna

Föreställ dig följande: Lat, solig semester. Saltvatten. Solvarm, lätt solkysst hud med en tunn hinna solcreme, förmodligen lite uppblandad med svett och saltet från havet. Håret under solhatten har nästan torkat och utsöndrar en nästan obefintlig doft av salt och sand. I ena handen håller du en svalkande drink som smakar svagt av alkohol, kokos och vanilj. Runt hörnet växer jasmin och apelsinträden i närheten blommar.

Kör nu ner allt i en mixer och tryck på start. Häll upp ävjan i flaska och sätt på en kork. Döp hela härligheten till något som minner om vackra, solbrända, modellsmala semesterfirare, gärna på franska Rivieran eller kanske Miami Beach, och vips! har du fått en alldeles egen Bronze Goddess. Jag märker att min ton plötsligt är lite nedvärderande, men det är verkligen inte meningen. Detta är en fantastiskt udda och härlig parfym, flitigt använd av mig under de varma månaderna, men namnet. Herregud, namnet. Var de tvungna att få mig att tänka på någon brasiliansk modell i minimal bikini och med en frisyr som skriker "jag har precis varit och surfat och låter solen få torka mitt av saltvatten nerdränkta hår" (och som i själva verket har blivit stylat i timmar med saltvattenspray från Fudge). Det kanske är fel i huvudet på mig, men jag tycker att namnet är så otroligt corny.

När Bronze Goddess först kom ut 2007, alltså när något som luktade precis såhär släpptes, hette den Azurée Soleil Eau Fraiche Skinscent. Det var ett samarbete mellan företaget och Tom Ford, och i serien fanns också puder, bronzer, diverse make upprodukter m.m. Serien blev en succé och produkterna sålde ut på nolltid, limited edition som det var, och jag antar att det är en av anledningarna till att de återanvände själva doften året därpå. Själva parfymen är, som allt från Estée Lauder, fantastisk. Välgjord som alltid, udda, spännande och underbar på sommarhud. Den öppnar med en citruscocktail; mandarin, apelsin, bergamott och citron - något som kanske kan avskräcka den med fruktfobi, men citrusen i den här fruktsalladen är mjuk och solvarm. Det är inte juicen man känner doften av, det är oljorna från skalen som har återskapats, åtminstone säger min näsa det. I vilket fall som helst är det ingen skarp doft. Det kan ha att göra med att toppen relativt snabbt får sällskap av en hel bunt vita, exotiska blommor; magnolia, jasmin, apelsinblom, tiare och lavendel. Hela buketten hamnar omgående i en vas fylld med kokosmjölk. Yep. Allvarligt. Kokosmjölk. På papperet fungerar det här inte alls för mig, möjligen skulle jag kunna tycka om blomstermixen och de mjuka citrusfrukterna, men kokosmjölk! WTF? Jag har ett starkt doftminne av en date, en långhårig, rockande, australiensisk, läderklädd man som alltid luktade kokos. Eller hans hår luktade alltid kokos. Hans hår var hans stolthet och han använde rikligt med balsam som luktade kokos. Hela han var lite koko, så min aversion mot kokos om doftkomponent har sedan dess varit lite komplicerad. I Bronze Goddess fungerar kokosen på sådant sätt att det är den som utgör den sista, viktiga noten som verkligen befäster att detta är en exotisk, tropisk saftig karamell till doft. Kokosmjölken är också den not som sticker ut från mängden på min hud, men den gör det tillsammans med tiaren som är likvärdigt exotisk. Basen är lika varm och omfamnande som en tropisk solnedgång - glödande orange med sin vanilj, trä och ännu mer kokos, denna gången krämar vi på med kokosgrädde.

Är kokos din grej ska du absolut testa. Har du ett jobbigt doftminne som har med kokos att göra ska du också testa, det kan funka ändå. Det är absolut en doft som är värd att provas, för mig är det definitivt en sommardoft. Den säljs som limited edition, men vad det innebär har jag ingen aning om. Jag skulle tro att den finns som travel exclusive, d.v.s i de flesta tax free shopar runt om.

Som nymanglat linne

Jag minns precis när jag först kom att lära känna White Linen. Sensommaren 1993 hade jag nyligen tagit studenten och åter flytt hemstaden för mitt älskade London. Jag hade redan hunnit med ett år som au-pair, mellan årskurs två och tre, och svurit dyrt och heligt på att jag aldrig mer skulle bo hemma hos någon annan och ta hand om deras gnälliga ungar och tvätt. Min första vistelse hade visserligen varit alldeles utmärkt, jag var familjens första au-pair och det blev på något vis en smekmånad för oss alla. Vi har för övrigt fortfarande kontakt. Nåväl, våren i trean fick jag så ett erbjudande jag inte kunde motstå. Min kompis Meta berättade att hon kände en familj i London som letade efter en au-pair som kunde komma till dem på hösten samma år. I förbifarten råkade hon nämna att det var min tidiga tonårstids absoluta favoritförfattare. Jag blev eld och lågor och hoppade på tåget direkt.

Själv bar jag sällan något annat än Ysatis under den perioden av mitt liv. Allt som inte var stort, orientaliskt och blommigt var ointressant för mig. Därför rynkade jag mest på näsan åt den flaska som stod i givakt i det enda badrummet (komplett med heltäckningsmatta) som fanns i huset. Mikkis signaturdoft var sedan många år tillbaka White Linen och jag kunde för mitt liv inte fatta poängen med den doften. Det är en ren och fräsch doft, och jag vet inte om det är namnet eller doften i sig, eller kanske kombinationen av de båda, som får mig att tänka på sol- och vindtorkad tvätt, gärna lakan. Den doftar inte varm sommartvätt, snarare som det ibland kan lukta om lakanen de där första gångerna på våren när det fortfarande är kyligt men blåsigt i luften, så man vågar sig på att hänga ut ändå. När man tar in lakanen är de nästan så kalla att det gör ont i huden, men de luktar så fantastiskt av ny vårluft, tvättmedel och kyla. Precis så upplever jag Estee Lauders klassiker från 1978. Jag föreställer mig att det var bomullsbärande, fräscha, ljushyllta unga kvinnor som bar den, såhär ungefär (från vänster Farrah Fawcett, Diane Kreaton och Mia Farrow):

   

Eller som den gamla reklamen från schampot Timotej:

Nystruket, nytvättat, kanske t.o.m manglat. Bomull, linne, sommarblomster. Torrt, rent och krispigt. Vanligtvis fnyser jag föraktfullt om parfymer som passar in på alla dessa beskrivningar. Jag har inget till övers för t.ex alla Cleanparfymer, men det som skiljer White Linen från alla efterkommande kopior är, förutom att den är extremt välgjord, nästan lika aldehydstinn som Chanel No 5. Aldehyderna dominerar hela kompositionen och gillar man inte aldehyder så gillar man troligen inte heller den här parfymen. De följer som ett spår från öppning till bas, och ackompanjeras av nyplockade, krispiga blommor och en gnutta citrus. Det är nyutslagna rosor, spröda jasminer och ett par nejlikor som samsas i hjärtat med stora buntar lila syrener. I synnerhet de sistnämnda gör sig påminda på min hud, men som i alla välgjorda parfymer sveper de olika noterna fram och tillbaks, de kommer och går lite som de vill. Ibland ändrar de karaktär på vägen och det ger ytterligare en dimension till doften. Basen är passande nog lika lekande lätt; sandelträ, honung, cederträ och benzoin lyfter den nätta blomsterbuketten utan att överskugga. Det är en doft som sitter kvar på din hud hela långa dagen, kvällen och natten också.

White Linen går att hitta i de flesta parfymbutiker, även på Kicks. Edp-koncentrationen är helt klart bättre än edtn, men hittar man inget annat får man nöja sig. Den är förhållandevis billig och går att hitta för ännu bättre pris om man letar lite.