Sommarens doftodyssé

Årets sommar kan ha varit den bästa sommaren på många år. Många känslomässiga säckar knöts ihop och slängdes på soptippen, och en mängd nya dörrar och möjligheter öppnades. Alla mina sinnen har var på helspänn, på ett bra sätt. Jag har lyssnat på ny musik, jag har träffat nya människor, jag har gjort saker jag aldrig har gjort förut och andra saker jag inte har gjort på väldigt många år. Mina sinnen var, och är, fullständigt befriade från de skygglappar jag tvingats bära tidigare.

En av dessa många nya upplevelser var resan jag gjorde till London med mina barn. Ensam, utomlands, med mina halvstora ungar. Nu är London inte vilken stad som helst för mig. Det är staden jag formades i som ung vuxen för många år sedan när jag bodde och jobbade där. Det var även i London min maniska parfympassion inleddes. För trots att kanske många främst förknippar parfym med Frankrike, så är London inte långt efter. Där finns i dagsläget en mängd indieparfymhus, både nya och gamla, och där finns även en fantastisk marknad för de som vill hitta både klassiker och svindyra nischdofter på såväl stora varuhus som i små specialaffärer. En av de sistnämnda är det anrika parfymhuset Penhaligon's vars historia går tillbaks till 1870. En sommardag med sällan skådat värmerekord tog jag mina svettiga små barn och vallfärdade till Burlington Arcade. Det är definitivt inte en plats för överhettade låginkomstturister med barn i släptåg, men då ungarna hade blivit lovade en tur till Hamley's, var det inte mer än rättvist att moderskeppet fick frossa i väldoft. Lyckligtvis är mina avkommor ganska härdade, och tack och lov fick också de en nästintill kunglig behandling av vår underbare försäljare.

Tidigare erfarenheter i små, nischade parfymbutiker säger mig att de som arbetar där är oerhört kunniga, men de har också en förmåga, eller ett behov att se ner på oss vanliga dödliga som har mage nog att smyga sig in i deras heliga rum. Så upplevde jag servicen i New York, så har jag upplevt det tidigare i London, och Paris ska vi bara inte orda om. Av den anledningen blev jag fullständigt översvallad av den hjärtliga värme (det kan ha varit vädret också) som slog emot oss när vi gjorde entré. Denne store, bullrige bög med östeuropeisk brytning fick oss att känna oss som de viktigaste människor i världen, och så mina vänner, så ska en försäljare uppföra sig. Han överröste mig och barnen med frågor, min dotters nyinköpta gosedjur blev sprayad med parfym, sonen fick ett mano a mano-samtal om doft, väder, semester och allt däremellan. Jag fick frågan om vad jag var ute efter, vad jag brukar bära för dofter och slutligen fick vi alla en historie/parfymlektion. Innan vi ens kom dit var jag helt på det klara med att det var Amaranthine som skulle följa med mig hem, men i stället var det Vaara som nästlade sig in i min själ. Den, och en hel bunt med prover som vår nyvunne vän generöst försåg oss med.

Det är inte svårt att förstå hur jag kunde falla så pladask för Vaara. I brist på bättre beskrivning så satt den som en käftsmäll på min sommarvarma hud. Eller käftsmäll förresten, snarare var den som en smekning, först på huden och sedan snabbt, knappt märkbart, över skrevet. En smekning som kompletterade den värme som fanns, både i luften och på min hud. Den fungerade som en förstärkare av sommaren som företeelse, den var varm, hudnära, sensuell och flirtig, ung och mogen på samma gång. Den öppnar med en fräschör som är svår att efterlikna, än mer beskriva. Det är saffran, rosenvatten och något som påminner om en sträv frukt. Mjukt, värmande och soligt. Hjärtat är som hämtat ur Tusen och en natt, minus kryddorna jag föreställer mig förekomma där. Så rent och oskuldsfullt och på samma gång stinker det av sexappeal. Mulliga sammetsmjuka rosor dominerar de andra blommorna på min hud, men pionen gör sig påmind som en slags förstärkare. Magnolia och freesia bidrar med sötma och noterna turas om att ta för sig på min hud. Det här är en doft som är så komplex att den skiftar skepnad varje gång jag luktar på mig själv. För att citera en fellow parfymista så vill jag "typ hångla med mig själv". Basen är lika ombytlig den, med alla sina ädla träsorter, förstärkta med klibbig kåda och benzoin. Tonkabönan ger viss sötma, till de annars så torra träet. Blommorna förjer med en bra bit in i basen och minglar vackert med allt trä. 

Säkert var det det trevliga och proffesionella bemötandet som delvis gjorde att det var Vaara som fick flytta till Karlskrona. Alldeles säkert är att den stannar här på egna meriter.

Yves Manifest

För mig är ordet manifest ett laddat ord, ett viktigt ord. Så många har de varit, världsledare och stora män och (få) kvinnor, som har haft ett manifest. Eller flera. Det ryska kommunistiska manifestet. Gandhis fredsmanifest. Breiviks maniska, hatiska manifest. John Lennons Bed-in manifest. Modevärlden tycks inte vilja vara sämre och hakar på en ständigt aktuell "trend" med ett eget manifest i skepnad av Yves Saint Laurents nya parfym Manifesto som lanserades i våras med devisen "Daring is an art" och en skitsnygg serie annonser med en färgindränkt Jessica Chastain. På hemsidan beskrivs doftens bärare som (fritt översatt) "en kvinna som tror på intuition, djärvhet och lust. Spontan och genuin, hon föredrar undantaget före regeln". Klyschigt så det förslår, men visst är vi många som är, eller åtminstone vill vara, som kvinnan som bär den här doften. För mig är det en självklarhet att tro på lust och intuition, att vara spontan och genuin, men stoppas ibland av tvångstankas som "tänk om". Vansinne, jag vet. Regler däremot har jag inte brytt mig om på många år.

Doften då? För att vara en mainstream man kan hitta i vilken parfymaffär som helst så är den verkligen ett manifest. I min näsa är detta en doft man faktiskt lägger på minnet, det är inte ännu en urvattnad, fruktig eller luftig blomsak. Manifesto är en fullvuxen, välvuxen kvinna i sina bästa år. Hon har former, egen vilja och egna åsikter. Hon är kvinnlig, sexig och hon vet hur man utnyttjar sin kvinnlighet på allra bästa sätt. Manifesto är en fullfjädrad vaniljparfym och försöker heller inte vara något annat. Det finns element av något fruktigt och flirtigt precis i öppningen, men det lägger sig relativt tidigt. Vaniljen är med från början i varierande styrka och sötma, men när hjärtat öppnar sig får den sällskap av en bukett vita blommor. Liljekonvaljen är tyvärr alltför blyg och skymtar bara bakom den stora jasminen. Dessa tar tillfälligt udden av den stora vaniljsötman. Basen får en udd av trä, framför allt cederträ och sandel. Till det läggs tonkaböna som skjutsar på vaniljens egna sötma och gör basen till det sötaste momentet i parfymens utveckling.

Jag är oerhört svag för att det inte handlar om en rak vanilj, eller en lite spritig vanilj. Den är tillräckligt komplex för att ta sig nya skepnader under tiden den stannar på huden, och där stannar den i en evighet. Jag kunde fortfarande känna spår på huden dagen efter applicering. Det är inte heller en doft som diskret stannar kring din person, risken är att den anländer före sin bärare till festen och stannar kvar långt efter hon har gått hem. Som sin bärare kanske bör vara, är detta en doft som hellre struntar i reglerna än följer dem. And that's a good thing.

More is more

För en tid sedan sa vi adjö till min farfar för allra sista gången. Efter ett långt liv och en lång tids sjukdom orkade han inte mer och fick äntligen vila. Det var en fin begravning med mycket musik, helt enligt farfars önskan. Solen lyste på oss från hösthimlen hela eftermiddagen när vi åt smörgåstårta och prinsesstårta, även det helt efter farfars önskemål. När det vankades kalas hos farfar skulle det alltid bjudas på smörgåstårta. Alltid. När farmor levde och var pigg gjordes den ofta i hemmet, men lika ofta beställdes den från lokala Konsum.

För mig var annars starkt förknippad med doft, och därför kändes det extra viktigt för mig att på begravningen bära den parfym som farmor oftast använde. Bandit förknippar jag starkt med min farmor, trots att den var så oerhört olik hennes personlighet, nästan på gränsen till opassande. Å andra sidan var det på pricken min farmors personlighet, hon var aldrig rädd för att vara opassande, och det var en skön sida av hennes personlighet. Som barn hände det att jag skämdes för både farmor och farfar, de var bullriga och högljudda, men som vuxen insåg jag vilka underbart fria människor de faktiskt var. Vänliga, omtänksamma, inbjudande och väldigt roliga. Bandit är varken rolig eller opassande, den är en förklädd femme fatale. Den öppnar på en nästan plågsamt grön not, det är ormbunkar, vetiver och skarp grönska som nästan sticker i näsan. Vid första sniff känns den mer maskulin än något annat. Det är en sträv grönska som försvinner lika snabbt som den kommer, för att ersättas av stora, stinkande blommor som tuberose och jasmin. Jasminen är riktigt smutsig och blir med tuberosen nästan en myskig ton, grovt animalisk och smutsig. Filthy och pungent är två ord vars svenska översättningar inte riktigt räcker till, men jo, det här är en snuskig parfym. Lädret i basen smyger sig in, till skillnad mot de andra käftsmällarna. Även det är skitigt, härdat och välanvänt. Jag får en inre bild av stenhårda bikers i sina läderutstyrslar som är skitiga av motorolja. Så luktar Bandit. Ashäftigt.

Farfar själv levde enligt principen more is more, även vad gäller doft. Han var alltid välparfymerad, så pass välparfymerad att det stack i näsan på mig som barn. Oftast var det Brut som hade baddats på mer än generöst efter rakning. Det och en blandning av cigarrök och matos. Det låter kanske inte så lockande för andra, men för mig är det farfar i ett nötskal, och det är den bilden, och min flaska Bandit jag plockar fram när saknaden efter mina farföräldrar blir stor.