Metallisk kardemumma

Vissa dagar står jag som ett nollställt fån framför min parfymsamling, helt utan en känsla för vad jag ska bära för doft under dagen som ligger framför mig. Jag kan förstås göra det enkelt för mig och sträcka mig efter någon komfort-doft  ett säkert kort som jag vet att jag älskar utan förbehåll, men jag kan lika gärna be någon i min omgivning säga en bokstav eller en färg, och sedan välja parfym baserat på det. Ibland, vid sällsynta tillfällen, ber jag en familjemedlem rakt ut att bara hämta en flaska till mig, vilken som. Dottern brukar genast lysa upp och välja den vackraste eller mest rosa/lila/glittriga flaskan, men de manliga familjemedlemmarna drar nästan alltid öronen åt sig och försvinner i tomma intet. Därför blev jag extra glad när maken faktiskt återkom med en flaska i handen.

Det var L'Artisan Parfumeurs Dzongkha, den parfym i min samling med det allra drygaste namnet. Jag har sagt det förr, och det tål att sägas igen; L'Artisan är mitt favorit-nisch-hus i världen. Tror jag i alla fall, det finns så många jag inte har utforskat än. De har fantastiska näsor knutna till sig, och de har ett utbud som är eklektiskt och udda utan att för den sakens skull vara otillgängliga. Parfymerna håller en fantastiskt hög klass.  Dzongkha är möjligen deras konstigaste skapelse, och det kan bero på min egen huds kemi. I min näsa luktar min hud kardemumma. Inte kardemumma som det kan lukta i en kaka eller som det luktade om mormors fantastiska kardemummabullar - med varmt vetebröd, socker, och mjölk som accenter. Den här kardemumman är förvisso nymald, eller ännu hellre mortlad, i en gjutjärnsmortel. Metalldoften från morteln är så kraftig att den har kontaminerat kryddan som också den har slagit an en ton av metall. Som om det inte skulle räcka var det också någon som bestämde sig för att det kunde vara bra med lite nyslaget hö i morteln. Baraföratt liksom. Nyslaget hö i all ära, men jag råkar vara allergisk mot timotej. Öppningen funkar helt enkelt inte alls för mig, andra har däremot sagt att jag luktar fantastiskt. Det som händer sedan är däremot väldigt spännande; kardemumman glider iväg och blir rökig, rökelselik och nästan lite läderartad. Här finns lite blomster också, men de är få och bidrar inte med en gnutta sötma som jag hade uppskattat och som jag tror hade gjort hela skapelsen mindre torr. Det blir faktiskt så torrt att det gränsar till ökenlandskap till slut. Rökelsen ligger tät bland nomadtälten, växtligheten har för länge sedan torkat, förtvinat och dött. Det luktar lite från kamelerna och åsnorna.

Det här är inte en doft för alla. Jag har inte bestämt mig för om detta är något för mig eller inte, men jag får lita på folk i min omgivning som säger att jag luktar fantastiskt när jag bär den. Det är den metalliska eftersmaken av kryddan jag stör mig på, det vet jag. I övrigt är det en, i vanlig ordning, fantastiskt välgjord, om är ganska udda parfym. Den passar utmärkt för både man och kvinna, så har man en partner av motsatt kön kan det var läge att ha en flaska tillsammans.

Den gröna demonen

När jag för första och enda gången var i Prag för ett par år sedan kunde man inte gå många meter utan att stöta på ett skyltfönster packat med absint. Stora och små, enkla och intrigata stod flaskorna med sitt gröna innehåll på hylla upp och hylla ner. Självklart fick en flaska följa med hem där den står med sitt vackra innehåll, tämligen orörd bland annan utländsk sprit. Det är den enda referensen jag har till den demoniska drycken. Den, och filmen Moulin Rouge där man friskt klunkar i sig, samt den viktiga vetskapen att det var Vincent van Goghs favoritdryck. Så pass tydligen att den inte bara inspirerade hans färgval till sina verk, den orsakade även hans epilepsi och kanske hjälpte hans allmäna galenskap på vägen.

Med detta i ryggsäcken är det föga konstigt att jag blir nyfiken när Christian Lacroix i samarbete med Avon släpper en parfym som får namn efter den gröna fen. Lacroix förresten, now there's a funny story. För hundra år sedan när jag var smal, ung och hyfsat snygg, på 90-talet alltså, var Absolutely Fabulous, Helt Hysteriskt på svenska det bästa som gick på tv om man frågade mig. Jag kunde varje replik och älskade de två dysfunktionella väninnorna Patsy och Eddie. De var besatta av märkeskläder, bl. a Lacroix, något som min kompis Åsa och jag tog fasta på när det var dags för Halloweenfest 1997. Vi blev Patsy och Eddie för kvällen, Åsa som den senare med blond peruk och tight svart klänning, jag i en 60-tals vintageklänning med ett psykadeliskt mönster i grönt, turkost, rosa och gult (det såg lite ut som en spya, skitsnygg!) med påklistrade guldbokstäver som stavade just Lacroix. Allt för att jag skulle kunna gå runt hela kvällen och säga "Lacroix, darling". Vi hade definitivt vunnit pris för bästa kostym om någon på festen hade varit bekanta med tv-serien. I stället tyckte folk vi var lite fåniga som gick runt och pratade engelska och ville kindpussas hela tiden.

Nåväl, parfymen Absynthe ser i alla fall ut att vara äkta vara. Den har rätt nyans på både flaska och vätska, och flaskan är vackert dekorerad i någon stil som skulle kunna vara från absintens barndom. Självfallet ingår spriten själv i toppnoterna, och tillsammans med bl.a anis ger de ett intryck av en söt version av drycken. Ordet absint betyder malört, något som liksom anis ingår i absint. Tillsammans med freesian blir första intrycket nästan örtigt, men ganska sött. Detta ger efter en halvtimme plats för ytterligare sötma i form av narciss, orkidé och saffran. På min hud är det narcissen som dominerar. Den är söt utan att vara kvalmig, men det luktar mycket. Säkert för mycket för vissa smaker. Det är trevligt, annorlunda och ganska syntetiskt utan att för den sakens skull vara fel. I det här sammanhanget är det faktistk helt ok med lite syntetiska inslag, det gör på något sätt det konstiga ännu lite konstigare, och konstigt är bara bra. Basen är den verkliga behållningen i den här udda skapelsen - den är rökig, träig och fullspäckad med rökelse. Mycket spännande och egentligen inte så förvnande. Det som är förvånande är att allt det söta plötsligt blir mycket torrare, och det är inget man förväntar sig alls. Det blir en fin och igen, en ganska konstig kontrast. Väl värd att pröva, men prova gärna ett litet glas absint också bara för att.

Mer champagne åt folket!

I min värld, parfymnördens väldoftande vardag, finns det en del dofter det konstant har snackats om sedan de kom ut. Det är dofter som nått kultstatus, klassikerstatus, som är svåra att få tag på, eller dofter som man helt enkelt bör ha provat innan man dör. Vissa av dessa är klassiker även för människor som inte lägger så stor vikt vid det här med parfym. Jag vågar påstå att de flesta människor i min omgivning har hört talas om exempelvis Chanel No 5 och Guerlains Shalimar då dessa två dofter måste räknas som klassiker man måste ha provat innan luktsinnet försvinner för gott, trots att man inte har parfym som största intresse i livet.

I parfymkretsar ligger det ett mystiskt skimmer kring Yves Saint Laurents Yvresse, som trots sin ringa ålder -  den lanserades så sent som 1993, har uppnått något av en kultstatus. Kanske mycket ha att göra med att det är något så ovanligt som en måttligt fruktig chypre som landade på en marknad som huvudsakligen bestod av citrusiga, örtiga unisexdofter. En chypre i början på 90-talet var verkligen inte alls på modet, trots att det är ett stort och tungt namn som står bakom. Yvresse lanserades först under namnet Champagne, men då blev en hel region av champagnemakare i Frankrike förbannade och namnet ändrades till Yvresse, som är en uppenbar lek med namnet Yves och det franska ordet ivresse som betyder berusning. Det nya namnet är onekligen även det mycket passande. Det känns småaktigt och tråkigt av champagnemänniskorna att inte tillåta användningen av namnet på en parfym som så uppenbart borde heta just Champagne.

Det är en sprudlande, ljusgul vätska som lämnar flaskan, och man kan tro att det är en kork som just har flugit av en magnumflaska Bollinger. Det luktar dyr fest, jämn födelsedag eller nyår. Yvresse luktar precis som den känslan man får i näsan om man stoppar den alltför nära ett glas med kolsyrad dryck. Det som hamnar på min hud bubblar livligt en lång stund och jag kan inte för mitt liv förstå hur näsan och parfymkreatören Sophia Grojsman kan få persikor, aprikoser, kummin och anis kan lukta såhär. När de allra första glättiga, livfulla noterna börjar lugna sig kan jag faktiskt känna doften av de faktiska druvorna, trots att det inte ska finnas med alls enligt den officiella doftpyramiden. Druvorna är självklart gröna, perfekta i balansen mellan sötma och syrlighet. Precis så torra, fruktiga och friska som i en fin champagne. De försvinner bort ganska snabbt för att ge plats för en lågmäld blombukett innehållande bl.a. rosor, jasmin och nejlikor. Det hela har kryddats med en gnutta kanel. Då det är en chypre vi har att göra med hittar man självklart bl.a ekmossa i basen.

Detta är inte en överdrivet söt doft, här finns bara en gnutta sötma trots alla frukter i toppen. De är inte obehagliga, bara lite oväntade, men de förmedlar ett intryck av de friska druvorna man kan hitta i drycken champagne. Yvresse är en glad, positiv, optimistisk doft, samtidigt som den känns mycket sofistikierad utan att bli kärringparfym. Den lär inte passa alla smaker, man jag tror nog att några av er har blivit lite nyfikna på den efter att ha läst det här.