Semester i Stilla Havet

I dag är det elva minusgrader utanför min dörr, och jag har suttit inne och stirrat ut på den solglittrande snön. Jag har inte jättemycket för övers för många minusgrader, säkert mycket p.g.a. min reumatiska sjukdom som alltid blir värre vid sträng kyla. När jag var yngre tillbringade jag varje sportlov i längdspåret hos kusinerna i Dalsland, och visst kan jag uppskatta en lång promenad i ett gnistrande vinterlandskap, men helst upplever jag vintern inomhus. Eller kanske på en ö i Stilla Havet? Hade jag haft ekonomi så hade jag åkt, ingen tvekan. Helst till Fiji. För jag tänker stilla att om det finns någon som helst koppling mellan den lilla ögruppen i Stilla Havet och den doft med snarlikt namn som just nu omsluter mig, så är det ett bra ställe att åka på vintersemester till.

Fidji från Guy Laroche är något så ovanligt som en 60-talsparfym som har överlevt till modern tid. Många av klassikerna som fortfarande är i produktion lanserades tidigare eller senare, men det är inte många från 60-talet som har överlevt. Doften har fått sitt namn från ovan nämnda ögrupp då högt uppsatta människor inom företaget hade semesterhus på en av öarna. Tanken bakom doften var drömmen om att upptäcka en okänd, himmelsk och nästan mytisk ö. I mitt stilla sinne kanske öarna på Fiji på många sätt möter dessa kriterier. Jag vet inte, men jag gillar tanken på att det kan vara så. På ett romantiskt sätt då, inte på ett postkolonialt sätt.

Parfymen i sig gör egentligen inte så mycket väsen av sig, och kanske har jag påverkats av drömmen av den exotiska ön, men som helhet ger den mig en utmärkt verklighetsflykt. Öppningen är lätt och enkel, med solvarm citron, hyacint och galbanum (ett slags växtsav). Den sistnämnda noten ger en distinkt, lite sträv grönska till kompositionen, men likväl luftig och sval. Som en vårbris ungefär. Grönskan håller i sig en bra stund på min hud och hinner mingla med hjärtnoterna en liten stund innan den backar. Det gör den till förmån för en bukett blommor, koplett uppiffad med kryddnejlikor. Det är traditionella violer och rosor, men det som är behållningen på min hud är en ren och mullig jasmin. Basen borde vara en tung historia med noter som patchouli, ambra, mysk och sandelträ, men den fortsätter i samma anda som parfymen i övrigt. Fidji är en grön, sprallig och fullständigt tidlös doft. Den känns fortfarande modern efter 47 år på marknaden, och jag vågar påstå att den funkar fint på kvinnor i alla åldrar. Den stannar hyfsat nära din person och sitter där hela långa dagen.

Lite nytt under solen

Oj vilken latmask jag har varit! Jag har tagit min långa vinterledighet bokstavligt och det har uppenbarligen inneburit att både näsan och tangentfingrarna har tagit ledigt.

I dag tog jag mig en sväng i den lilla staden så näsan fick smaka på lite nytt. Rochas har hittat på lite nytt, något som alla brukare av damtidningar säkert inte har undgått då reklamen förekommer flitigt i den typen av media. Jag testade Eau Sensuelle på huden, mest för det suggestiva namnets skull, och den sitter fint som snus på huden. Inte så värst sensuell, men för att vara en så pass lätt och luftig kreation har den en skön tyngd i basen som gjorde mig nyfiken nog att spraya den på handleden. Jag sniffade också på Les Cascades des Rochas, vilken är den parfym som syns på reklam i en massa tidningar, men den luktade Coca Cola så jag ville inte prova på huden.

I morgon utlovas en liten krönika om en av 60-talets ikoniska dofter.

På återseende.

Doftsurprise

För några dagar sedan fick jag en förvarning om att det skulle komma en liten nyårsgåva med brevbäraren. I dag var så lådan överfull med en stor, väldoftande flaska från Prada. Skickad till mig från Malmö och den enda andra parfymnörden i mitt liv. Efter att ha haft världens sämsta år någonsin värmde denna omtanke så till den milda grad att även en luttrad cyniker blir öm i hjärtat. Snart, snart kommer jag till hennes stad för gemensam parfymsafari. Det kommer att bli mycket rynkande av näsor och många höjda ögonbryn, ooande och aaande som brukligt. Tack!

Doftens väsen

Det blir nästan lite väl pretentiöst att döpa sin andra doft för Essence, men det verkar inte bekomma Narciso Rodriguez det minsta. Det förvånar mig föga att människan som döpte sitt första parfymsläpp till For Her välljer att följa samma linje och liksom låta doften och designernamnet tala för sig själv. Vi tar diskussionen om brist på självinsikt vid ett senare tillfälle. Eller är det tuff kaxighet? Jag vet inte och jag bryr mig egentligen inte. Förvisso älskar jag, med passion, hans första doft, och således var mina förväntningar ganska höga när jag hörde att det var en ny doft på gång för några år sedan. Dessutom fick jag en massa förfrågningar om mina åsikter om doften redan innan jag hade haft möjlighet att sniffa på den själv, och det väckte min nyfikenhet än mer. Men namnet, snälla någon, slå ihjäl mig nu. Är det inte bara lite pretentiöst att släppa en doft och kalla den för Essence som i direkt översättning måste betyda väsen. Jag ser arbetsprocessen framför mig; "Jag vill med den här doften fånga doftens innersta väsen, den ska vara en spegling av kvinnans natur, hela hennes essens". Bah humbug.

Själva doften då? Det är inget som helst fel på den. Välkomponerad, trevlig, gör inte en människa förnär. För mig blir den en axelryckning. Jag känner mig blasé. En sak är klar; den fångar definitivt inte den här kvinnans innersta väsen. Må hända är jag trevlig, men intetsägande och lättförglömlig hoppas jag verkligen inte att jag är. Bullrig och högljudd, check. Jag kan se att den fungerar alldeles utmärkt till vardags när man inte vill sticka ut och göra väsen av sig. Vid tillfällen då man dressar ner sig snarare än klär upp sig. Begravningar. Barndop. 85-årskalas och personalmöten med chefen.

Essence är en blyg, försiktig och framför allt luftig doft. Första intrycket precis när jag har fått vätskan på huden är att den påminner mycket om White Linen, men utan aldehyderna. Luftigt, lätt och nytvättat på ett mycket bra sätt, som nytvättad bomull av väldigt hög kvalitet. Tyvärr är toppen alltför förgänglig och ersätts med pudriga rosor och iris. Av rosorna märker jag inte mycket, men irisen smyger sig in lite försiktigt i näsborrarna. Som sagt, trevligt och ganska vuxet, men utan det där lilla extra. Åtminstone inte i mitt tycke. Basen består, precis som i For Her, av mysk. Här blandas den med ambra och den hjälper till att ge ett visst djup och träighet, men det hela är fortfarande lite för mesigt för min smak. Det händer inget spännande, den liksom bara är. Mysken är fin och trevlig, och påminner lite om mysken i en av svenskornas genom tiderna mest populära parfym Dolce & Gabbana Light Blue. Det räcker tyvärr inte för mig. Den här doften är och förblir en axelryckning i min mening. Flaskans utseende och tyngd får däremot högsta betyg.