Gammal tant

Jag har med åren utvecklat en kraftig allergi för förutfattade meningar vad gäller parfym. Samtidigt är jag snabb med att erkänna att jag har väl grundade och ganska starka fördomar mot kändisparfymer. Det jag får allra mest utslag av - i själen faktiskt - är när människor avfärdar en parfym för att den luktar "gammal tant". Min motfråga blir alltid "och hur luktar en sådan då?" samt "så alla tanter luktar likadant, hur vet du det egentligen? Är det vetenskapligt verifierat?". Enligt min högst ovetenskapliga erfarenhet luktar alla människor olika, oavsett ålder och kön. Det beror på omgivningen, på vad de äter för mat, på hormoner, på temperaturen utomhus och inne och självklart också om de parfymerar sig eller inte. Jag (och alla parfymnördar och experter) har redan konstaterat att en och samma parfym aldrig luktar likadant på olika människor. Således bär jag mina kärringparfymer med stolthet och känner mig inte en dag äldre än jag är.

Just Youth Dew från Estée Lauder är något av en gammal-tant-parfym i mångas näsor, tro mig, det har jag personligen erfarit. För mig var det främst flaskan som lockade när jag kom i kontakt med den i vuxen ålder. Under hela min barndom hade det nämligen stått en flaska Youth Dew badolja i mina föräldrars badrumshylla. Det var också i den formen doften kom ut först 1952, för att långt senare lanseras som en edt. Den stod högt upp och långt in, bredvid en gammal flaska Chanel No 5, så den var omöjlig att komma åt för ett barn. Självklart bidrog det till att jag suktade än mer efter den. Flaskan i sig var, i mina barnögon, superglamorös; timglasformad med guldfärgad metallkork, guldband knutet i rosett runt "midjan" och en mörkt bärnstensfärgad vätska i. När jag till slut efter många år var lång nog att nå den åtråvärda flaskan, var besvikelsen på doften enorm. Min tonårsnäsa längtade inte efter de mustiga kryddorna som bodde i flaskan, och den åkte tillbaks till sin hylla längst bak högst upp.

Som tur är mognade både jag och min näsa en del, och det i kombination med ett oslagbart pris (en flaska på 65 ml går på under 300:- om man letar lite) och min kärlek till fynd, gjorde att en liten 25 ml-flaska flyttade hem till mig för några år sedan. Ju mindre flaska desto bättre när man samlar parfym. Dessutom är inte detta en doft jag bär i en hast då det är en ganska potent liten sak som gärna tar över om man inte är varsam med doseringen. Men! Har man som jag en förkärlek för kryddiga små nummer så är det här ett måste. Direkt vid applicering fylls rummet av nyriven muskotnöt; den är mjuk och rivig på samma gång och den märks! Aldehyderna i toppen går nästan omärkbart förbi, de blir en bisats då kryddorna och bergamotten tar så mycket plats. Den senare är som sig bör ganska bitter, men mjukas upp något av persikan som platsar fint för balansens skull utan att för den sakens skull upplevas som fruktig. Toppen glider smidigt in i ett hjärta av, framför allt ylang ylang och kanel på min hud, men i mixen hittar man också rosor, klöver och orkidée. Rosorna framträder som en lätt viskning men är nödvändiga som avrundning så att det inte blir för tjockt och kladdigt. Det häftiga är att hjärtat håller sig i flera timmar, och när basen väl dyker upp är det som om näsan har längtat efter ytterligare krafttar i form av bl.a. patchouli och vanilj. Basen i sig har nästan en rökelselik karaktär och hela skapelsen sitter kvar på min hud hela långa dagen och ibland känner jag även spår dagen efter. Youth Dew är en klassiker som måste upplevas, oavsett om du är en gammal tant eller inte. Sådetså.

Det var bättre förr

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Det började i somras, och då bekymrade det mig inte så mycket, det var inte tillräckligt för att se ett mönster. Nu har det gått några månader och mönstret är ett faktum. Jag tror att jag befinner mig i en begynnande (och lite tidig ska tilläggas, notera detta, TIDIG) 40-årskris. Herregud, ålderskrisar har alltid varit något som andra har ägnat sig åt, inte jag. Min tillvaro ägnas rakt inte åt att nojja om det ena eller det andra, jag är en glad skit som oftast rycker på axlarna med ett leende och ett högt och tydligt "äsch, det ordnar sig". Vem som helst kan förstå varför här finns anledning till oro.

Ni parfymvänner står förstås helt frågande nu. "Vad har detta att göra med parfym? Det är faktiskt en parfymblogg och det är därför vi har tagit oss tid att klicka på länken, inte för att läsa något amatörpsykologiskt dravel". Så rätt. Saken är den att min kris tar sig uttryck i doft. Jag tror egentligen det började med att jag ropade in en begagnad flaska av mina tonårs drömparfym, enbart för att upptäcka att den var lika fantastisk som jag mindes den. Inte nog med att jag fortfarande passade så oerhört bra i den, den fick också mig att känna mig oövervinnlig och vrålsexig, sådär som jag uppenbarligen kände att jag var när jag var 18 och använde den sist. Om nostalgitrippen hade stannat där hade jag aldrig anat oråd, men några månader senare var det dags igen. Jag hittade en begagnad flaska Byzance från Rochas och blev själaglad, ropade in den för för en bråkdel av nypriset och blev än en gång lika lycklig när jag provade den på huden. Jag var 19 igen, tog studenten, lyssnade på Rage Against the Machine och köpte ut till alla mina yngre klasskompisar. Efter det följde en strid ström av ungdomsvänner; YSL Paris som är ett rosmonster utan dess like, Chanels Cristalle som jag skrivit om tidigare - den fick jag i present sommaren 1992 och har inte besökt sedan dess. Sedermera hamnade Salvador Dalis Laguna i samlingen, även den en vän från sista året i gymnasiet, och nu finns också Guerlains bidrag till 80-talet i min samling.

Samsara, som kom ut 1989, hamnade i min samling i början på 90-talet och blev en trogen tjänare på alla rockklubbar, festivaler, konserter och raves. På den tiden tilltalades jag av den mystiskt röda flaskan, guldfärgen på skriften, namnet var konstigt och passade den orientaliska vätskan alldeles utmärkt. Den fick mig att känna mig stor på jorden, vuxen och ganska kaxig. Eller, förresten, den biten behövde jag nog egentligen ingen hjälp med. Glädjen över att den fortfarande kändes som hemma när jag provade den igen efter många års separation var stor. Jag känner min inte som en 20-åring, och märk väl, jag vill inte känna mig som en 20-åring, men då doftminnet är så oerhört starkt blir det en fantastisk upplevelse att återbesöka dessa dofter igen efter så lång tid och upptäcka att de fortfarande passar min hudkemi. De luktar fortfarande lika underbart som jag minns att de gjorde sist. Samsara är, trots att jag etiketterar den som 80-talsmonster, inte riktigt lika sirapssötkryddig som många av sina samtida doftkollegor. Den är snarare den perfekta orientaliska vaniljen. Rätt att det förekommer en massa friska fläktar i toppen; här finns både bergamott, dragon och citrus, så är det kombinationen av sandelträ, jasmin och framför allt nejlika med den mustiga vaniljen som ger den här doften en plats i klassikerhimlen. Samsara är den söta doften av solvarm hud på en plats där rökelsen ligger kvar i luften. Den är fuktig, varm och mystisk, den är ett minne av en resa i Östasien. Den minner om indiska tempel som jag aldrig har upplevt. Den är sexig, flott och mycket kvinnlig utan att bli farlig och mansfientlig.

 Huruvida jag lider av värsta sortens 40-årskris (TIDIG) eller bara ett svårt fall av nostalgia låter jag vara osagt, och jag ha inte heller något intresse av att göra en djupare dykning i ämnet. Att man kan glädjas år gamla kärlekar, vare sig det är av det mänskliga slaget eller doftande slaget, är knappast vare sig ovanligt eller konstigt. Därmed lämnar vi ämnet för den här gången.