Queens of Pop (and perfume)?

Äntligen har Lady Gaga släppt en parfym! Det var väl alltid bara en tidsfråga. Eftersom hennes största motståndare om titeln "Queen of Pop", Madonna, släppte sin egen parfym redan i våras, var det inte svårt att räkna ut att Gaga skulle komma näst. För en gångs skull är jag faktiskt ganska exhalterad över en kändisparfym, och just den här kändisen är ju fullständigt enorm.

Precis som med Madonnas doft verkar den riktigt lovande; den öppnar med aprikos och saffran, hjärtat är uppbyggt av jasmin, orkidé och belladonna (som är supergiftig, bara en sådan sak!) och basen består av honung och rökelse. Flaskan är skitsnyggt syndig i svart och guld, den påminner om en mycket exklusiv frökapsel, rund och len. Madonnas flaska är platt, kantig och i vitt och guld, inte lika effektiv i min mening. Jag har länge tänkt skriva om den sistnämnda, och det kommer. Först måste jag leta upp mitt närmaste Åhléns där Gagas doft börjar säljas exklusivt den 29/8. Hurra!

Djungelträ

I villrådelsens stund framför parfymhyllan kom det sig till slut att jag sträckte mig efter min påse med provrör. Det är hög tid att fortsätta med Det Stora Doftprojektet, och det funkar onekligen bäst under en ledig dag då jag obehindrat kan stoppa näsan i armvecket följa doftens utveckling. Det lilla prov som hamnade i min hand i dag var ett av de prover jag hade med mig hem från NYC i höstas, och det kommer från det franska huset Diptyque.

För mig och många andra är huset främst förknippat med vansinnigt dyra och fina doftljus, men i parfymsammanhang är jag nybörjare. Det var just med doftljusen allt började för Diptyque, när grundarna och ägarna bestämde sig för att använda sig av pafymerat vax till sina ljus, helt utan en tanke eller önskan om att bryta ny mark. Snart hade de en trogen och ständigt växande skara anhängare och fem år efter det att doftljusen började säljas, 1968, kom också första egna parfymen i flytande form. De är också välkända för sina parfymerade rumsspray.

Tam Dao kom ut 2003 men hamnade alltsåpå min hud först i höstas. Det finns en väldigt enkel förklaring till detta; den finns inte att få tag på överallt, och när man väl hittar märket någonstans så är det ofta doftljusen de saluför. Dessutom finns det så många parfymhus att utforska när man är lagt åt mitt håll att man inte hinner med hälften under en livstid. Jag är glad över att jag snubblade över Tam Dao till slut, och genom den har jag blivit nyfiken på resten av kollektionen. Huset tillhör nämligen den kategori som tenderar att ge sin doft en historia, och med det menar jag att de hittar på en ramberättelse kring parfymen. Det kan bli väldigt roligt och spännande, men det kan också bli oerhört töntigt och pinsamt, jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka. Med den här doften vill de förpassa oss ut till en svårgenomtränglig djungel, någonstans i Asien, där färgglada fåglar för oväsen högt upp i trädtopparna och vi bara anar solljuset nere på marken. Plötsligt kommer det en elefant. Det är fuktigt, skränigt och det doftar träd. Jepp, ni läste rätt. Den sydasiatiska djungeln luktar tydligen träd. Sandelträ no less. Tittar man på den officiella pyramiden är det sandelträ från Goa, och det förklarar ju elefanten. Tam Dao är, utöver ett namn på en parfym, en nationalpark i Vietnam. Ändå fattar jag ingenting.

Missförstå mig inte nu, det är en underbar doft. En massa tränoter, bl. a rosenträ, och en öppning som ger en pytteliten pust av kanderad viol, något som tråkigt nog försvinner ganska snabbt. Konsekvent löper en viss rökig sötma genom hela parfymens uppbyggnad. Det är en mycket mild och snäll trädoft jag har att göra med, den gör ingen förnär men det är heller inget man kommer ihåg. Trevlig liksom. Den stannar nära huden och behöver nästan bättras på efter några timmar och jag ser nu att jag inte är odelat positiv till den här doften. Jag känner ändå att om man är ute efter en träig unisexdoft är det här man kan börja. Märket hittas på NK i Stockholm och även om jag som sagt upplever det som en trevlig introduktion till rena träbaserade parymer, tror jag nog att mitt lilla prov får falla i min makes ägo. Jag hoppas han kan uppskatta den mer.

Passionerad kärlek av den franska sorten

Nu kanske ni förväntar er några avslöjanden av lite mer smaskiga slag, och rubriken lovar kanske mer än den håller. Jag har visserligen en gammal bortglömd erfarenhet av fransk kärlek, men den var inte så jäkla het som man kunde ha önskat, och den är dessutom preskriberad sedan lång tid tillbaks. De mest passionerade kärleksaffärer jag har på franska nu för tiden stavas sauce béarnaise, pain au chocolat och Guerlain. Ni som har följt bloggen ett tag vet att det gamla fina franska parfymhuset har följt mig länge och tillhör favoriterna. En av de första dofterna som hamnade i min blygsamma samling när jag först började samla parfymer på ett mer vansinnigt vis var Love is all. Den var snorbillig i den utländska nätaffären och det var en Guerlain. Fler skäl att köpa än så behövde jag inte på den tiden, och just då var det en fullträff som jag använde mycket.

Love is all är en av husets "travel retail exclusives", vilket helt enkelt innebär att de säljs på tax free, om man har tur vill säga. De hade kunnat vara dussinparfymer, men det är faktiskt så att allt som bär parfymhusets anrika namn har en fantastisk kvalitet, så även dessa dofter. Love is all öppnar nästan smärtsamt sött med en fruktsallad på något så exotiskt som passionsfrukt. Det håller lyckligtvis inte i sig mer än några minuter, hade sötman stannat kvar en sekund längre så hade jag direkt avfärdat den som tonårsparfym (fördomsfull? Jag?). Trots det är det passionsfrukten som går som en röd tråd genom hela parfymens livslängd på huden. Sötman mattas av och i stället får frukten sällskap av mimosa, och med den kommer en ny sorts sötma fram. Den är lite kvalmig och nästan pudrig, och det låter inte så mysigt alls, men det fungerar fantastiskt bra tack vare att det kommer en stadig pust av apelsinblom som bidrar med en viss beskhet, en kantighet i all seg sirap. Samtidigt bibehåller doften en hetta som jag tror kan härledas till några rosépepparkorn från toppen som följer med en stund. Basen är sådär skönt träig med bara en liten, liten gnutta ambra som ger ytterligare ett djup och en dimension. Den sista sötman håller sig kvar men mattas av ytterligare, och det som finns kvar är en ganska torr och träig bas.

Det här är en parfym som garanterat kan fungera som en introduktion till huset Guelain den lite yngre blivande parfymistan. Den är lättillgänglig och lättburen, lagom trevlig och tilltalande för fruktfantasten såväl som för sockerjunkies och mimosaälskare. På min hud är den en käck kamrat under de varmaste sommarmånaderna. Jag kan absolut leva utan den, men den livar onekligen upp min annars ganska blommiga parfymgarderob.

Skenet bedrar

Man kan tänka sig att en parfym som släpps under namnet Salvador Dali skulle vara underbart konstig, udda och framför allt surrealistisk. Man kan tänka sig att man skulle bli besviken om det inte var så. Nu tvivlar jag starkt på att parfymlinjen som bär konstnärens namn inte har mycket att göra med vare sig mannen som person eller konstnär, men visst kan man önska. Det parfymkonsumenten får är en härftig flaska, helt i konstnärens anda, formad som hans ikoniska läppsoffa, som i sin tur är formad efter Mae Wests läppar. Som kork har någon kommit på att placera en stor näsa, så visst får vi surrealistiskt. I miniatyrdos åtminstone. Just läpparna har kommit att bli synonymt med parfymer som bär namnet Dali.

Nu blir man inte besviken på Salvador Dali Classique, inte alls. Visst ger kopplingen till namnet Dali en förväntan av surrealism, men själva juicen i flaskan är varken kontroversiell eller märklig. Som en av de första parfymer att släppas under namnet är det också den som har hoppat in i mitt medvetna för att stanna. Ingen annan doft som har släppts från huset efter 1986 kommer i närheten av dess unikum. Den är helt jävla fantastisk på ett sätt som andra 80-tals powerparfymer är. Tänk Opium och en Poison utan sötman. Det är en doft som märks. Under några vimsiga gymnasieår i början av 90-talet umgicks jag mycket med en tjej som bar Dali Classique, och jag glömmer aldrig hur fantastiskt hon luktade. Jag ville lukta likadant men då vi umgicks så nära kändes det lite som att sno hennes pojkvän framför näsan på henne om jag ens lånade en droppe. Det tog många år innan jag själv kunde bära den, men fortfarande tänker jag på alla vilda fester vi hade tillsammans på den tiden i hennes lilla etta.

Det är svårt att presentera och summera Dali Classique. Helhetsintrycket är kryddig rökelse med ett helt fång blommor on the side liksom. Samtidigt är den högljudd och krävande, den har en tendens att i början ta över sin bärare. När den väl har lagt sig har den fortfarande gott sillage, dvs den sprids kring din person snarare än stannar nära, nära huden så pass att du måste krama någon för att de ska känna din doft. Den lugnar sig och kommer närmre, samtidigt som den blir kryddigare än den är vid öppningen. Det är en varm och mullig doft, men det finns inte en enda krydda listad i doftpyramiden. Det mjuka mulliga skapas av en kombination av rosor, tuberos, liljekonvalj och iris och jag får inte ihop det. I min näsa finns här både kanel och muskotnöt. Det kan möjligen vara öppningens aldehyder som dröjer sig kvar, men det är å andra sidan en sådan säregen doft att det är svårt att missta sig när man en gång har lärt sig hur aldehyder luktar. En viss sötma tillkommer så småningom, när vaniljen i basen ger sig till känna, men i på min hud är det inte huvudsakligen en söt doft. 

För mig är det här en doft som kan liknas vid comfort food, mat som får en att må lite bättre själsligen. Den får mig att må lite bättre i själen. Det är ingen superkvinnlig vampdoft, ingen vavavoom, trots att man kan tänka att det mjuka kryddiga skulle kunna bidra till en sådan känsla. Den är psykiskt välbefinnande och lugnande på ett sätt som man kanske blir när man faller i trans framför lågors sken. I vilket fall som helst har den kommit att bli en stapelvara i min doftgarderob, surrealistisk eller ej. Finns att köpa för hyfsad peng runt om på nätet och i tax free.

Don efter person

Jag lägger ganska mycket tid på funderingar kring vad det är som får en person att köpa en viss parfym. Då menar jag vanliga parfymkonsumenter, inte idioter som jag själv som researchar in i det oändliga och vill testa så många udda och konstiga parfymer som möjligt. Jag undrar vad det är som gör att man plockar upp just den flaskan från hyllan för att föra till näsan, testa på huden och sedan köpa. Vilka faktorer är det, förutom det faktum att man gillar doften, är det som gör att man bestämmer sig för att den ska med hem?

Jag har ett antal teorier, men jag är väldigt intresserad av att veta hur mina läsare tänker. Det slog mig härom dagen, när jag besökte en av mina bästa vänner i hela världen. Hon har aldrig varit en storkonsument av doft i parfymform, hon är mer en tvål- och doftpåseperson, så därför blev jag nästan full i skratt när jag såg vad hon hade för parfym i badrummet. Anledningen till detta var att jag direkt tänkte att det måste vara en present från sambon. Sambon är en riktig rocker, en motorcykelåkande rocker som ibland bär Ed Hardy-tshirts, ibland hojtröjor eller bandtröjor. Parfymen i fråga var förpackad i en svart flaska, prydd med taggiga, rosaröda rosor. Den andades rocker lång väg och jag fick en inre bild av att han först och främst hade gått på utseendet och sedan på själva doften. Jag har säkert fel, men det hade varit ganska kul och lite intressant om min teori stämmer. Det kan vara ett sätt att omedvetet välja parfym. Reklam spelar säkert in också, det hade varit konstigt annars.

Jag brukar själv utgå från det som är nytt på hyllan, jag betar metodiskt av de dofter som har släppts sedan sist jag var i en parfymaffär. I andra fall går även jag på flaskans utseende, en fantasifull flaska kan ofta vara värd att sniffa på. Ofta är det vissa märken som får min uppmärksamhet. De få gånger min man har kommit hem med en parfym till mig som inte har funnits på min önskelista, har det blivit han som har använt den mest. Han har utgått från doften i sig, gillat det han har känt i näsan och köpt en citrusfrisk unisexdoft inte helt olik de andra han har på sin hylla i badrummet (jag vet, hans parfymer får inte plats i min hylla).

Nu vill jag veta; Hur gör ni? Medvetet eller omedvetet? Vad är det som får er att plocka just den flaskan från hyllan i affären? Finns det något belägg för mina teorier?