Buteljerat solsken

Detta inlägget kan ha en tendens att bli en smula 90-talsnostalgiskt. Ta det som en varning för att sluta läsa, eller hellre, ta det som en uppmaning att fortsätta läsa. Vad du är väljer att göra är det på eget bevåg och ansvar.

80-talet var, parfymmässigt, en period av svulstiga, högljudda och gapiga dofter som hade för vana att göra entré långt före personen som faktiskt bar doften. Årtiondet därpå blev följdaktigen en kontrast till detta doftbeteende, åtminstone vad gäller trender. Det skulle vara unisex, androgynt och understated. Alla hängde inte på trenden, vissa fastnade i 80-talet, och andra blandade friskt det bästa av dessa båda årtionden.

Första hälften av 1990-talet bodde jag i London och hade mycket begränsad ekonomi. Eller rättare sagt, jag valde att lägga mina inkomster på rusdrycker och annat sinnesalternerande, konserter, festivaler, kläder och smink. Typ. Hade jag inte jobbat inom restaurangbranchen hade jag säkert aldrig ätit ett lagat mål mat om man bortser från när jag hade en date då killen bjöd och de gångerna var lätträknade. Ett av nöjena var att springa på Londons alla marknader, och på dessa ställen hittade man hyfsat välgjorda fakeparfymer. Oftast hade de namn som anspelade på den parfym de imiterade; Eden från Cacharel blev Paradise t.ex. Jag önskar jag minns fler, de var otroligt innovativa samtidigt som de var så självklara. Flaskorna såg alla liksdana ut; enkla, cylinderformade och med silverglänsande kork. Min favoritmarknad för fakeparfymer var Walthamstow Market som låg en kort bussresa från mitt hus. Det var också där jag kom i kontakt med Sunflowers för första gången.

Elizabeth Arden har väl aldrig varit kända för sina kvalitétsdofter, och deras Sunflowers är förmodligen den enda av deras dofter som jag kan tycka är helt ok. Jag fick en flaska Red Door av en pojkvän en gång och höll nästan på att kräkas. Köpte Splendor på tax free och mådde till slut illa av doften, fick Provocative Woman i julklapp av en välvillig mamma och sålde den kvickt. Jag har aldrig heller fattat vitsen med hela Green Tea-serien. Kanske handlar min inställning till Sunflowers helt om nostalgi, jag vet inte, men jag tycker faktiskt att det är en riktigt trevlig liten sak. Billig är den också. Det är också den enda parfym med melon som dominant not som faktiskt funkar på min hud. Melonen i den här skapelsen hittas i öppningen, men på min hud dröjer den sig kvar i minst ett par timmar. Det är en solvarm, fullmogen och mullig honungsmelon med ett förvånansvärt djup, och jag är jätteglad för att den stannar så länge. Faktiskt finns den med som ett stråk hela tiden, ända tills parfymen är helt borta från huden. Förstärkt med en blandad skål med citrusfrukter får den fin skjuts rakt in i hjärtat. Eftersom melonen är så pass dominerande på min hud har jag svårt att särskilja de olika blomnoterna i hjärtat. Lite ros skymtar fram, en svag nyans av jasmin. Basen är en träig historia som lyfter den övriga kompositionen utan att ta över. Lite som andrasopranen i en kör, livsviktig för att få en harmonisk helhet.

Framför allt är detta, i mitt tycke och på min hud, en solig doft. För mig funkar den allra bäst en varm och solig dag. Solmogna frukter, citrus och en luftig, träig bas gör sig fint i värmen, och i och med att sötman inte är kvalmig så blir det inte sliskigt. Som någon så poetiskt uttryckte det i en recension på Fragrantica: "If sunlight had a smell it would be from this bottle". Finns att köpa på nätet för under 200:-.

Flaskans avskalade 90-talsestetik tilltalar mig oerhört.