A friend indeed

Vi har alla haft dem. Dagar vi bara önskar ska ta slut, men som känns milslånga. Allt går fel, jobbet är tråkigt eller känns infekterat, du har bråkat med någon du har kär, det regnar småspik och som grädde på moset går bussjäveln sönder när du ska åka hem.

Jag hade en sådan dag i veckan. Det var svårt att komma ur sängen, det blev stressigt till frukost, jobbet var lätt kaosartat och bussarna krånglade både dit och hem. Jag behöver inte ens nämna att vädret också var skit. Lyckligtvis är det inte ofta sådana här dagar hemsöker mig. Jag är duktig på att skaka av mig det negativa och tuffa på med ett leende på läpparna utan att älta och stressa upp mig för något jag inte kan påverka, men den här dagen kändes det inte ens bra när jag kom hem. Inte förrän jag hittade avin på golvet i hallen som signalerade att jag hade ett efterlängtat paket godsaker som väntade på posten. Det var nästan så tårarna kom, tårar av tacksamhet för att dagen faktiskt skulle sluta i dur.

Det var förstås ett paket från en av mina nördvänner, och det innehöll inte en, inte två, utan fem (5!) nya dofter som alla var mer eller mindre obekanta för mig, eller åtminstone obeprövade. Återigen glädjen med likasinnade, givmilda doftvänner. Vi ger och vi får, det lönar sig alltid för alla i slutändan. En av dofterna, So Nude, är en doft som har nämnts i många olika sammanhang, och som jag har hunnit bli nyfiken på under årens lopp. Det är en förhållandevis ny parfym, men vem orkar hålla räkningen när marknaden fullkomligt svämmar över av användarvänliga dofter. Namnet har jag förknippat med något hudnära, naket och myskbaserat. Jag har inte brytt mig om att researcha vidare, och nu när jag fick hem ett par milliliter blev jag ganska paff då jag upptäckte att det i stället handlar om en ganska blyg bukett vita blommor i stället. Mysk är inte ens listat som not! Framför allt är det tuberose som spelar förstafiol i denna lilla finstämda trio. För trots att den är uppbyggd på fler noter så är det en trio av blommor som utmärker sig. Tuberosen uppför sig på ett sätt jag inte trodde var möjligt; den är snäll och nästan blyg, men fortfarande ganska distinkt. Den får sällskap av andrefiolen ylang ylang, som inte heller den tar lika mycket plats som den brukar. Tvärt om harmonierar de båda fint tillsammans med en mjuk neroli. Det jag kan önska är att kardemumman och kumminet fick lite mer plats, men på min hud hamnar de i stället längst bak i publiken och skyms av alla andra. Trots det sitter jag nu med ett oerhört fint, hudnära och lite sorgligt adagio. Den är prisvärd, sitter länge på huden, och kan mycket väl bli en sådan där vardagsdoft man tar till när man behöver en kram eller en vänlig klapp på axeln. Jag vet i alla fall att den hjälpte mig.

Den enda som inte fattar

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv när jag antar att vi alla har befunnit oss i en situation där alla verkar förstå och ha insikt i det aktuella samtalsämnet. Alla utom du själv. Tidigare om jag hamnade i en sådan situation, orkade jag inte erkänna att jag inte hängde med i diskussionen, utan nickade glatt med och använde mina bästa skådespelartalanger. Det handlade inte om rädslan för att känna mig korkad i ett sällskap som alla verkade veta vad de pratade om, det var snarare brist på energi och lust inför möjligheten att stå inför en lång utläggning. Nu för tiden tänker jag oftast tvärt om. Jag vill veta vad det handlar om, särskilt om det rör sig om ett ämne jag är intresserad av till att börja med. Därför ställer jag frågor. Fnular och analyserar. Tvekar och blir entusiastisk. 

Jag befinner mig just nu i en situation där alla verkar ha fattat grejen utom jag. Det handlar förstås om parfym. En parfym som har fått oerhört mycket kärlek bland mina parfymvänner där den beskrivs som ett mästerverk. Parfymhuset i sig delar parfymvännerna i två läger; de som anser att huset i sig är innovativt och gör fantastiska, roliga och nytänkande dofter, samt de som tycker att det är ett överhypeat hus p.g.a dess nationalitet. Jag talar förstås om svenska Byredo. Själv har jag inga åsikter om huset i sig då min erfarenhet begränsar sig till att ha testat två av deras dofter, men kärleken för detta hus sträcker sig till internationella parfymcommunities. Det verkar mest vara svenskar själva som är skeptiska. I mitt lilla svenska gäng (se länk ovan) har doften Pulp (Do you remember the first time?) seglat upp som en av favoriterna, den har hyllats kors och tvärs sedan jag själv blev medlem i gruppen. Självklart blev jag nyfiken i en strut. Vad var det jag hade missat? Eftersom jag fortfarande bor i parfymshoppingens motsvarighet till en öken så har det funnits små eller inga möjligheter för mig att testa personligen, så när det blev en split i en systergrupp på Fejset var jag tvungen att haka på. Man kan ju inte dö nyfiken, det hade varit en förfärlig förlust. 

Det jag visste om doften, förutom hypen och kärleken, var att den skulle vara som en stor, härlig fruktskål med såväl inhemska som exotiska frukter. Den beskrivningen borde vara tillräcklig för att jag skulle ta mitt förnuft till fånga. Fruktparfymer, min hud och min näsa har inte världens bästa track record. Några enstaka få funkar bra, men majoriteten av den frukt som går ihop med min kemi är från citrusfamiljen. Den officiella doftpyramiden innehåller godsaker som röda äpplen, bergamott, kardemumma och fikon. Parfymvännerna talar sig varma för de härliga krispiga äpplen de får ut av kompositionen. På min hud luktar det konstant, utan någon nämnvärd utveckling, som de Victoriaplommon som har trillat av trädet och nu ligger, omgivna av getingar, i gräset nedanför. Alternativt en söt plommonlikör som står och dammar på mormors hylla. Det borde inte vara något dåligt - söt, lätt ruttnande frukt kan vara en fantastiskt doftupplevelse i en parfym (plommonen i Rochas Femme!), så jag får nog helt enkelt konstatera att detta inte är något för mig. Jag ser inte storheten. Kanske passar den inte min hud, kanske passar den inte min näsa. Nu har jag i allafall testat, för skam den som dör nyfiken!

Bilden lånad från dailytelegraph.co.uk

Växthusminnen

Jag växte upp med ett trädgårdsmästeri som närmsta granne. Trädgården med dess äppelträd, rabarber, jordgubbar och stora växthus var en del av vardagen för mig, min bror och ungarna på gatan. Alltför ofta råkade en boll förirra sig över det låga staketet och det blev alltid en vild diskussion om vem som skulle våga sig över till andra sidan för att hämta tillbaks den. Ägaren, Gubben Josefsson, var nämligen en ganska folkilsk (barnilsk?) äldre man som satte skräck i barnen på gatan. Jag tvivlar på att han någonsin gjorde annat än var arg mot oss, men det var tillräckligt skrämmande för oss barn. Förutom ivägskjutna bollar så hände det att vi, i något mer mogen ålder, vågade oss in på ägorna för att palla äpplen, hela tiden med hjärtat i halsgropen. Oftast klarade vi oss utan att bli upptäckta. 

Värst av allt var ändå vid juletid när mamma stoppade på mig och min bror en sedelbunt med uppmaningen att gå och köpa julgrupper i växthuset. Vi försökte alltid hitta på ursäkter, vi blev akut sjuka eller fick trängande toalettbehov, plötsligt var det viktigt att träffa kompisarna precis just då, eller så var det något livsviktigt på tv (vilket naturligtvis inte var sant, det fanns ju ingen dagtidstv på den tiden). Allt för att undvika faran med att stå öga mot öga med Gubben Josefsson. Det var nämligen så att när man väl hade beträtt ägorna på andra sidan gatan fick man snällt gå och leta tills man hittade någon som kunde hjälpa till med ärendet. Hade man tur var det den snälle sonen eller hans nästan lika snälla flickvän man träffade först. Hade man otur var det bara Gubben Josefsson i närheten. Oftast hittade man någon i rummet som låg i direkt anslutning till växthusen. Där var det iskallt som i graven, i skarp kontrast med värmen som slog emot de gånger man fick lov att komma in i växthusen. Sonens flickvän tillät oss att följa med in och hjälpa till att välja ut blommor till grupperna som hon sedan komponerade. Framför allt valde vi bland hyacinter och julstjärnor som sig bör. Doften i växthusen var en alldeles säregen blandning av de starkt doftande blommorna och fuktig jord, och nu har jag hittat en parfym som fångar detta doftminne rakt av.

Neil Morris är ett amerikanskt nischhus som har funnit sedan 2005, men näsan med samma namn har betydligt längre erfarenhet än så. I över 30 år designade han personliga dofter på beställning från såväl privatpersoner som företag. Doften Rainflower sägs vara inspirerad av ett besök i Londons botaniska trädgård Kew Gardens (för övrigt mina gamla hemtrakter) och de doftintrycken parfymören fick av trädgårdarna precis efter ett kraftigt regn. För mig är det som att kliva rakt in i 80-talet och Josefssons handelsträdgård. I min näsa blir hyacinterna jordiga och fuktiga, för det är just hyacinter som dominerar den här doften på min hud, även om den får fint sällskap av tulpan, syren och jasmin. Gardenian får nästan inget utrymme alls och det är ganska uppfriskande då det brukar vara en ganska dominerande blomma i de flesta parfymer. Det hela rundas av med en mjuk myskbas.

Rainflower och övriga dofter ur husets kollektioner finns att köpa via hemsidan. Den är tillgänglig i parfumkoncentration. Läs mer här: http://www.neilmorrisfragrances.com/    

Faran med likasinnade

Egentligen borde detta vara en glädjerik, lustfylld bloggpost. Jag har inte skrivit på en mindre evighet i brist på tid och lust, och därför borde det vara rimligt att detta kraftigt försenade inlägg skulle handla om glädjeyttringar om våren, glada tillrop etc. Så är icke fallet och nu ska ni får veta varför.

Jag är på väg mot förfallet. Det vettiga hade varit att glädjas åt att äntligen ha hittat hem, för att använda en utsliten klyscha. För första gången på många år känner jag att jag passar in i ett sammanhang, kring något jag alltid har känt mig ganska ensam om. Det borde vara underbart. Det var underbart, i flera månader. Nu har det blivit ett ok.

Det har visat sig att det finns andra som jag i vårt land och jag borde glädjas. Jo, jag gläds, det gör jag. Men satan i gatan, de drar ner mig i fördärvet. Min passion för doft har varit någorlunda lätthanterad för mig själv. Omgivningen har kanske inte alltid varit lika förstående, så därför kändes det ännu viktigare att ha hittat detta fantastiska forum på Fejset. Svenska Parfymkonnässörer. Smaka på namnet. För mig var det som att hitta hem. Änligen förstod jag att jag inte var ensam i min vansinniga besatthet. Fortfarande något ovanligt och konstigt intresse, men här fanns det människor som inte tittar på mig som om jag vore dum i huvudet när jag berättar att det bor ett hundratal flaskor parfym i olika koncentrationer hemma hos mig. Det är underbart att ha hittat likasinnade som faktiskt också har visat sig vara sköna människor också. Vi diskuterar dofter, skickar efter parfymer tillsammans och splittar flaskor, köper och säljer, decanterar och byter och skänker prover till varandra. Jag har lärt mig massor om parfymhus som jag tidigare bara snuddat vid eller aldrig hört talas om (L'Erbolario!) och jag har t.o.m fått chansen att dela med mig av lite kunskap. För är det något det här gänget besitter så är det kunskap. Vi kan så mycket tillsammans, och det är en grogrund för fantastiska, underhållande diskussioner.

Men mynten har som bekant två sidor (och jag är som bekant full av klyschor). Smakar det så kostar det. Herregud, vad jag köper parfym kors och tvärs, och så jävla roligt är det också. Just nu har jag fyra olika dofter som är på väg till mig, och bara i år har jag inhandlat fler än vad jag kan räkna på en hand. Kanske också två händer om jag ska vara ärlig. Det hade ju inte varit ett problem om jag hade vett att sälja av lite av det som redan finns på hyllan, men icke. Å andra sidan fick jag ju en fet löneförhöjning från kommunen på hela 600:-, så jag klarar mig nog. Kanske, kanske får jag lite vett i huvudet en vacker dag taggar ner min köplusta lite, men lämna mina likasinnade gör jag aldrig. Inte ens om mitt doftsinne försvinner för gott.

(Disclaimer: Jag hoppas att mina läsare känner igen drypande ironi när de ser det. Om inte lär ni ha grava problem med innehållet i detta inlägg).

Såhär kan en dekant se ut

Bokslut 2013

Världens mest sporadiska bloggare ska nu göra ett tappert försök att åtminstone avsluta detta sparsamma bloggår med en rejäl årskrönika. Ambitionen är att den ska innehålla en snygg avrundning och en årslista, något alla bloggare utan självaktning bör ha.

Initiellt kände jag nog att jag inte skulle ha något att skriva om alls. Hade jag fått frågan om hur doftåret 2013 har varit så hade jag spontant svarat "skralt", men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att det har varit fyllt av små guldkorn av doftglädje. Privat har livet tagit en helt ny vändning, från fullständig känslomässig misär och fosterställning i soffan till studs i steget, glans i håret och glitter i ögonen. Ny livssituation, ny bostad, nytt jobb. Det stora negativa har varit den nya ekonomin som inte har tillåtit några som helst utsvävningar. Jag har som vara att åtminstone ett par gånger om året lägga ett par hundra på att köpa ett gäng provrör från favoriten Lucky Scent, och det har hållt i sig även i år. Lyckan är ständigt total när det kommer ett vadderat kuvert från det stora landet i väst. Det brukar sluta med att jag i min iver att testa allt har två dofter per arm och kan inte skilja någon av dem åt.

Trots det har jag faktiskt kostat på mig några nya fullflaskor. Strawberrynet hade någon slags vårrea och då blev det tre fullflaskor, mer om det i listan nedan. Jag tog med mig ungarna till min gamla hemstad London och släpade med dem till Penhaligon's, fullt säker på att jag skulle ha med mig en flaska Amaranthine hem, men gick därifrån med något helt annat. I höstas hade Kicks en rabattkampanj och då passade jag faktiskt på att köpa den enda vettiga mainstreamparfymen som har kommit ut på sistone. Mer om det nedan. Annars har 2013 varit parfymprovernas år. Jag fick en hel handfull med mig från Penhaligon's, och jag har själv köpt från Luckyscent. Dessutom har jag, i brist på ekonomiska medel och lust, regelbundet rotat igenom min redan ganska digra skatt av prover. Där har jag återupptäckt många gamla favoriter.

2013 ÅRS LISTA

Årets doftupplevelse alla kategorier - Besöket på Penhaligon's slår allt, både i bemötande och i doftupplevelse. Sällan har jag, i egenskap av svettig hemvändare med två lika svettiga ungar, och med min ofina östra Londondialekt, blivit så väl bemött i fisförnäma Burlington Arcade. Både jag och barnen blev uppvaktade, utfrågade, sprayade med väldoft. T.o.m dotterns nyinköpta gosedjur luktade svindyr väldoft när vi gick därifrån. De var generösa med prover och jag fick med mig den finaste kassen ever därifrån. Vad jag köpte? Vaara

Årets finaste community - Svenska Parfymkonnässörer på Facebook. Att äntligen förstå att det finns fler som jag i vårt land var som att komma hem. Jag har hittat ett helt gäng likasinnade och vi är helt normala människor med ett lite ovanligt intresse. Plötsligt är jag inte ensam längre. Nackdelen är kanske att man blir än mer sugen att testa allt som finns på marknaden, men fördelarna är så mycket större. Samköp, decantering, köp- och säljmarknad och känslan av en gemenskap. Jag märker att jag låter lite nyfrälst, och jag kan tänka mig att känslan är liknande. Om jag hade varit frälst vill säga.

Årets produkt som inte är en doft men ändå relaterad - Anatomicals. Duschcreme, kroppslotion, scrub etc med de roligaste namnen och skönaste dofterna på marknaden. Grejerna heter saker som "I should be so mucky (mucky mucky mucky)", "I've had the thyme of my life" och "Silly twits ignore their mitts". I Sverige kan produkterna köpas på Eleven. Rekommenderas varmt.

Årets mainstream - Manifesto från YSL. Den kom visserligen ut 2012 men ändå. En välgjord oriental som inte försvinner i mängden. Skitsnygg reklamkampanj med Jessica Chastain och en massa lila färg.

Årets upptäckt - Indienäsan och mästerparfymören Candice och hennes CJScents där hon själv skapar och blandar dofter av den mest fantastiska kvalitet. Som en fellow parfymnörd uttryckte det; "Nichekvalitet till Body Shop-priser". Vi snackar komplexa dofter med hög oljekoncentration som sitter hela långa dagen på huden. Tyvärr säljer hon inte till Sverige, men kanske, kanske kan det ändras med tillräckligt många påtryckningar. Som det är nu har vi fått samfrakta via en parfymnördsbekant som känner henne.

Årets bästa köp - var utan tvekan den lilla flaskan med Nuit de Tubereuse från L'Artisan Parfumeur som jag köpte för en bra peng av en bloggläsare som tog kontakt med mig. Det visade sig inte bara vara en bra affär och en underbar doft till bra pris. På köpet fick jag också en likasinnad bekant, som visade sig ha mer gemensamt med mig än bara kärleken till doft.

Årets sämsta köp - även om jag har blivit bättre på att inte spontanhandla hit och dit bara för att priserna är fantastiska, så händer det att jag trillar dit. I våras hade ovan nämnda Strawberrynet en superrea där vissa märken och flaskor inte kostade mer än en hundralapp. Jag vågade friskt och klickade hem några favoriter från ungdomen, bl. a från Benetton. Trots att jag inte gav mer än drygt 300:- för tre flaskor i full storlek så är det upplagt för besvikelse. Än en gång fick jag en knäpp på näsan och en påminnelse om att det är smartare att satsa på kvalitet än kvantitet. En av dofterna jag fick hem går att använda och luktar faktiskt helt ok. De andra får väl stoppas undan i väntan på att dottern kan ha dem. Ge henne ett par år bara (hon är 8 bast).

Årets finaste gest - var utan tvekan när min ganska nyblivna svägerska, som till min glädje också har en viss passion för udda dofter, undrade om hon skulle försöka fynda lite Comme des Garcons när en av hennes favoritaffärer hade rea. Resultatet var att hon kom med inte en, men tre flaskor från Red och Incense, varav den ene var en gåva.

Årets nya på "vill-ha-listan" - Bellodgia från Caron. Den mest perfekta nejlikedoften there is, och då äger jag en 50 ml-flaska av CdGs Carnation som också är fantastisk. Bellodgia är klassisk, svindyr och svår att få tag på. Klart att det är den jag fastnar för.

Slutligen vill jag önska er, om det fortfarande är någon som har tålamid att vänta på mina sporadiska nedslag i bloggvärlden, all lycka och välgång under 2014. Jag satsar själv på att tuffa på mot nya höjder. Mer väldoft åt folket och fler regelbundna blogginlägg från mig. Puss på er!