Växthusminnen

Jag växte upp med ett trädgårdsmästeri som närmsta granne. Trädgården med dess äppelträd, rabarber, jordgubbar och stora växthus var en del av vardagen för mig, min bror och ungarna på gatan. Alltför ofta råkade en boll förirra sig över det låga staketet och det blev alltid en vild diskussion om vem som skulle våga sig över till andra sidan för att hämta tillbaks den. Ägaren, Gubben Josefsson, var nämligen en ganska folkilsk (barnilsk?) äldre man som satte skräck i barnen på gatan. Jag tvivlar på att han någonsin gjorde annat än var arg mot oss, men det var tillräckligt skrämmande för oss barn. Förutom ivägskjutna bollar så hände det att vi, i något mer mogen ålder, vågade oss in på ägorna för att palla äpplen, hela tiden med hjärtat i halsgropen. Oftast klarade vi oss utan att bli upptäckta. 

Värst av allt var ändå vid juletid när mamma stoppade på mig och min bror en sedelbunt med uppmaningen att gå och köpa julgrupper i växthuset. Vi försökte alltid hitta på ursäkter, vi blev akut sjuka eller fick trängande toalettbehov, plötsligt var det viktigt att träffa kompisarna precis just då, eller så var det något livsviktigt på tv (vilket naturligtvis inte var sant, det fanns ju ingen dagtidstv på den tiden). Allt för att undvika faran med att stå öga mot öga med Gubben Josefsson. Det var nämligen så att när man väl hade beträtt ägorna på andra sidan gatan fick man snällt gå och leta tills man hittade någon som kunde hjälpa till med ärendet. Hade man tur var det den snälle sonen eller hans nästan lika snälla flickvän man träffade först. Hade man otur var det bara Gubben Josefsson i närheten. Oftast hittade man någon i rummet som låg i direkt anslutning till växthusen. Där var det iskallt som i graven, i skarp kontrast med värmen som slog emot de gånger man fick lov att komma in i växthusen. Sonens flickvän tillät oss att följa med in och hjälpa till att välja ut blommor till grupperna som hon sedan komponerade. Framför allt valde vi bland hyacinter och julstjärnor som sig bör. Doften i växthusen var en alldeles säregen blandning av de starkt doftande blommorna och fuktig jord, och nu har jag hittat en parfym som fångar detta doftminne rakt av.

Neil Morris är ett amerikanskt nischhus som har funnit sedan 2005, men näsan med samma namn har betydligt längre erfarenhet än så. I över 30 år designade han personliga dofter på beställning från såväl privatpersoner som företag. Doften Rainflower sägs vara inspirerad av ett besök i Londons botaniska trädgård Kew Gardens (för övrigt mina gamla hemtrakter) och de doftintrycken parfymören fick av trädgårdarna precis efter ett kraftigt regn. För mig är det som att kliva rakt in i 80-talet och Josefssons handelsträdgård. I min näsa blir hyacinterna jordiga och fuktiga, för det är just hyacinter som dominerar den här doften på min hud, även om den får fint sällskap av tulpan, syren och jasmin. Gardenian får nästan inget utrymme alls och det är ganska uppfriskande då det brukar vara en ganska dominerande blomma i de flesta parfymer. Det hela rundas av med en mjuk myskbas.

Rainflower och övriga dofter ur husets kollektioner finns att köpa via hemsidan. Den är tillgänglig i parfumkoncentration. Läs mer här: http://www.neilmorrisfragrances.com/