Hej! Minns ni mig? Det är jag som skriver här, parfymnörden ni vet. Kanske finns det någon stackars läsare kvar som fortfarande hoppas på nya uppdateringar och tittar in ibland, och för att ni inte ska tröttna på mig alldeles vill jag bidra med en välkomponerad och genomtänkt krönika om en gammal favorit. För det är ju så det är, livet tar inte paus för att jag ska hinna och orka blogga. Det krävs en massa research inför varje post och det tar en stund att få ihop något som är värt att läsa. Jag har haft en himla massa roliga och mindre roliga saker att ta tag i med livet utanför min väldoftande lilla bubbla, kanske på bekostnad av mina läsare. Men i alla fall, here goes.
Förra året var året då jag återupptäckte gamla favoriter från mina glansdagar. Kalla det livskris, åldersnoja eller bara vanlig nyfikenhet, men det har lett till att några gamla vänner har fått flytta in på hyllan och andra har fått förbli bortglömda som sig bör. Rochas Byzance bodde under en tid på 80-talet i min samling. Den var förstås på tok för vuxen och gapig för mig som då inte ens hade fyllt tjugo. När jag i höstas återbesökte min gamla vän, över tjugo år senare, kändes det som en lustfylld återförening efter en ofrivillig skilsmässa. Det var som att hitta hem, som att finna det där som kompletterar hela ens person. Vilken fantastisk känsla! Lite som att vara nyförälskad, och det är onekligen inte så dumt om jag minns rätt. Både flaskan och vätskan är trolskt mörkblå, och namnet känns lite mystiskt och hemlighetsfullt sådär.
Byzance kom ut 1987 och är på många sätt en typisk 80-talsdoft. Den syns och hörs så att säga. Den är lätt att överdosera och då förvandlas den till ett monster som avslöjar dig långt före du har kommit in i ett rum. Vid moderat dosering är den mullig, varm och väldigt, väldigt sexig. Den öppnar med en varm kryddblandning som domineras av kardemumma och citrus. Här finns ett visst mått aldehyder också, men de håller sig i periferin. Det finns en viss beska här också, jag misstänker att det är nejlikan som kommer fram, men de mjuka kryddorna har huvudrollen utan konkurrens. Kryddorna håller i sig genom hela kompositionen men får sällskap av en praktfull blombukett, smakfullt och oerhört väl ihopsatt av liljekonvalj, ylang ylang, tuberose, turkisk ros och jasmin. På köpet för vi lite irisrot och anis, något som binder ihop buketten på ett fint sätt utan att ta över på något sätt. Irisen bidrar med en jordig ton och anisen reglerar det som skulle kunna bli toksött.
Det som händer sedan, när blommornas kraft börjar avta något, är faktiskt lite oväntat även för mig som faktiskt känner doften sedan tidigare. Det kommer puder. Det regnar puder. Som manna från himlen. Byzance blir så pudrig och plötsligt blir den mer mullig och mjuk och underbar än man kunde föeställa sig. Det är mysk, sandelträ, ceder, vanilj, syren och allsköns härligheter. Den kommer aldrig att hålla sig nära nära huden, men den får åtminstone mig att känna mig som en überkvinna med flera ton sexappeal. Jag tänker stilla att jag kanske kan lura någon till att det är sant. Finns det en magisk lovepotion så är det den här parfymen. Kanske vågar jag ha den nästa gång jag går på krogen :-)
