Blodet droppar

Det var länge sedan jag fick en droppe parfym på min hud och omedelbart kände att jag varken visste hur jag skulle beskriva den eller vad jag tyckte om den. Så är dock fallet med Blood Concepts doft som just nu nästlar sig ner i mina porer, precis som den har gjort hela helgen. Jag har inte blivit mycket klokare på själva doften, jag vet inte heller om min inställning har ändrats under helgens lopp, men jag ska åtminstone försöka få ner något på pränt. 

Det var ett bra tag sedan jag hittade ovan nämnda parfymhus, och jag blev nyfiken på deras idé och koncept. Så pass att jag beställde ett litet prov från Lucky Scent. Konceptet är lika spännande som det är märkligt. Har ni inte gissat det redan så kan jag meddela att det handlar om dofter som är utvecklade för att passa en viss blodgrupp. Samtliga dofter är unisex, och det är ju behändigt, och du väljer helt enkelt doft efter den blodgrupp du tillhör. I mitt fall O. Utöver detta faktum vet jag inte mycket mer om företaget mer än att de verkar vara italienska. Hemsidan är mycket hemlighetsfull. 

Tanken på att bära doft efter blodgrupp kan tyckas både genialisk och korkad. Jag lutar åt genihållet, men det är mycket som brister i konceptet, trots att jag gillar tanken. När det gäller parfym handlar det om så mycket mer än vilket sorts blod som flyter i våra ådror. Det är ju också något begränsande att på ett sätt tvingas hänvisas till enbart en doft just för att den är skapad med min specifika blodgrupp i tankarna. Tänk om jag vill testa de andra? Blir det helt galet då? Självklart inte. Både parfym och blod är alltför komplexa för att kategorisera i grupper. Det finns varianter i båda, ett blod kan vara positivt eller negativt, en parfym kan vara en kryddig oriental eller en blommig oriental. 

Doften i sig är, som jag nämnde tidigare, extremt svårbeskriven. Dels för att den inte luktar som något jag testat tidigare, dels för att det är en oerhört komplex doft. Öppningen är på snudd till obehaglig faktiskt, den är metallisk, kall och något jordig. Kanske ska den föra tankarna till mitt eget, järnrika blod (som för övrigt alltid är järnfattigt, jag har haft dåliga blodvärden sedan jag var tonåring), men jag associerar snarare till en verkstad där det svetsas och jobbas med metall. Den jordiga metallnoten följer med en bra bit in i hjärtat och ackompanjeras av något som bäst beskrivs som torra tränoter. Det börjar likna något som påminner om hur min pappas uniform luktade när jag var liten, en doft som jag alltid älskat men som kanske gör sig bäst just på pappas uniform och inte på min hud. Så småningom ebbar den metalliska känslan ut och kompositionen blir sötare, nästan blommig och med en tydlig ton av nyutslagen björk. Den blandas fint med en mjuk ros, och jag börjar faktiskt uppskatta doften på min arm, något jag inte trodde när den först landade där. Basen ger plats för än mer trä, lite mer metall och en gnutta läder, och är även den ganska fin. 

O är en parfym som gränsar till konstig. Den är konstig. Märklig, udda och ganska svårburen. När ska man använda den? Den kanske skulle fungera som en helt naturlig icebreaker; "jo, doften du känner är specialtillverkad för att passa min blodgrupp. Vilken då undrar du? Jag är O. Vad är du?" Så väldigt uppfriskande sätt att ta kontakt med någon som verkar intressant. Eller? Å andra sidan är detta en makalöst komplex skapelse som skiftar skepnad från att vara (i min näsa) ganska otillgänglig och nästan obehaglig, till att faktiskt dofta ganska gott. Mer än gott blir det inte. Jag är inte lyrisk av affektion. Det var kul att testa och jag gillar som sagt idén, men jag lär inte köpa en full flaska. Vågar du? Lucky Scent säljer prover om du är sugen på att veta vad just din blodgrupp bör dofta.

Sommarens doftodyssé

Årets sommar kan ha varit den bästa sommaren på många år. Många känslomässiga säckar knöts ihop och slängdes på soptippen, och en mängd nya dörrar och möjligheter öppnades. Alla mina sinnen har var på helspänn, på ett bra sätt. Jag har lyssnat på ny musik, jag har träffat nya människor, jag har gjort saker jag aldrig har gjort förut och andra saker jag inte har gjort på väldigt många år. Mina sinnen var, och är, fullständigt befriade från de skygglappar jag tvingats bära tidigare.

En av dessa många nya upplevelser var resan jag gjorde till London med mina barn. Ensam, utomlands, med mina halvstora ungar. Nu är London inte vilken stad som helst för mig. Det är staden jag formades i som ung vuxen för många år sedan när jag bodde och jobbade där. Det var även i London min maniska parfympassion inleddes. För trots att kanske många främst förknippar parfym med Frankrike, så är London inte långt efter. Där finns i dagsläget en mängd indieparfymhus, både nya och gamla, och där finns även en fantastisk marknad för de som vill hitta både klassiker och svindyra nischdofter på såväl stora varuhus som i små specialaffärer. En av de sistnämnda är det anrika parfymhuset Penhaligon's vars historia går tillbaks till 1870. En sommardag med sällan skådat värmerekord tog jag mina svettiga små barn och vallfärdade till Burlington Arcade. Det är definitivt inte en plats för överhettade låginkomstturister med barn i släptåg, men då ungarna hade blivit lovade en tur till Hamley's, var det inte mer än rättvist att moderskeppet fick frossa i väldoft. Lyckligtvis är mina avkommor ganska härdade, och tack och lov fick också de en nästintill kunglig behandling av vår underbare försäljare.

Tidigare erfarenheter i små, nischade parfymbutiker säger mig att de som arbetar där är oerhört kunniga, men de har också en förmåga, eller ett behov att se ner på oss vanliga dödliga som har mage nog att smyga sig in i deras heliga rum. Så upplevde jag servicen i New York, så har jag upplevt det tidigare i London, och Paris ska vi bara inte orda om. Av den anledningen blev jag fullständigt översvallad av den hjärtliga värme (det kan ha varit vädret också) som slog emot oss när vi gjorde entré. Denne store, bullrige bög med östeuropeisk brytning fick oss att känna oss som de viktigaste människor i världen, och så mina vänner, så ska en försäljare uppföra sig. Han överröste mig och barnen med frågor, min dotters nyinköpta gosedjur blev sprayad med parfym, sonen fick ett mano a mano-samtal om doft, väder, semester och allt däremellan. Jag fick frågan om vad jag var ute efter, vad jag brukar bära för dofter och slutligen fick vi alla en historie/parfymlektion. Innan vi ens kom dit var jag helt på det klara med att det var Amaranthine som skulle följa med mig hem, men i stället var det Vaara som nästlade sig in i min själ. Den, och en hel bunt med prover som vår nyvunne vän generöst försåg oss med.

Det är inte svårt att förstå hur jag kunde falla så pladask för Vaara. I brist på bättre beskrivning så satt den som en käftsmäll på min sommarvarma hud. Eller käftsmäll förresten, snarare var den som en smekning, först på huden och sedan snabbt, knappt märkbart, över skrevet. En smekning som kompletterade den värme som fanns, både i luften och på min hud. Den fungerade som en förstärkare av sommaren som företeelse, den var varm, hudnära, sensuell och flirtig, ung och mogen på samma gång. Den öppnar med en fräschör som är svår att efterlikna, än mer beskriva. Det är saffran, rosenvatten och något som påminner om en sträv frukt. Mjukt, värmande och soligt. Hjärtat är som hämtat ur Tusen och en natt, minus kryddorna jag föreställer mig förekomma där. Så rent och oskuldsfullt och på samma gång stinker det av sexappeal. Mulliga sammetsmjuka rosor dominerar de andra blommorna på min hud, men pionen gör sig påmind som en slags förstärkare. Magnolia och freesia bidrar med sötma och noterna turas om att ta för sig på min hud. Det här är en doft som är så komplex att den skiftar skepnad varje gång jag luktar på mig själv. För att citera en fellow parfymista så vill jag "typ hångla med mig själv". Basen är lika ombytlig den, med alla sina ädla träsorter, förstärkta med klibbig kåda och benzoin. Tonkabönan ger viss sötma, till de annars så torra träet. Blommorna förjer med en bra bit in i basen och minglar vackert med allt trä. 

Säkert var det det trevliga och proffesionella bemötandet som delvis gjorde att det var Vaara som fick flytta till Karlskrona. Alldeles säkert är att den stannar här på egna meriter.

Yves Manifest

För mig är ordet manifest ett laddat ord, ett viktigt ord. Så många har de varit, världsledare och stora män och (få) kvinnor, som har haft ett manifest. Eller flera. Det ryska kommunistiska manifestet. Gandhis fredsmanifest. Breiviks maniska, hatiska manifest. John Lennons Bed-in manifest. Modevärlden tycks inte vilja vara sämre och hakar på en ständigt aktuell "trend" med ett eget manifest i skepnad av Yves Saint Laurents nya parfym Manifesto som lanserades i våras med devisen "Daring is an art" och en skitsnygg serie annonser med en färgindränkt Jessica Chastain. På hemsidan beskrivs doftens bärare som (fritt översatt) "en kvinna som tror på intuition, djärvhet och lust. Spontan och genuin, hon föredrar undantaget före regeln". Klyschigt så det förslår, men visst är vi många som är, eller åtminstone vill vara, som kvinnan som bär den här doften. För mig är det en självklarhet att tro på lust och intuition, att vara spontan och genuin, men stoppas ibland av tvångstankas som "tänk om". Vansinne, jag vet. Regler däremot har jag inte brytt mig om på många år.

Doften då? För att vara en mainstream man kan hitta i vilken parfymaffär som helst så är den verkligen ett manifest. I min näsa är detta en doft man faktiskt lägger på minnet, det är inte ännu en urvattnad, fruktig eller luftig blomsak. Manifesto är en fullvuxen, välvuxen kvinna i sina bästa år. Hon har former, egen vilja och egna åsikter. Hon är kvinnlig, sexig och hon vet hur man utnyttjar sin kvinnlighet på allra bästa sätt. Manifesto är en fullfjädrad vaniljparfym och försöker heller inte vara något annat. Det finns element av något fruktigt och flirtigt precis i öppningen, men det lägger sig relativt tidigt. Vaniljen är med från början i varierande styrka och sötma, men när hjärtat öppnar sig får den sällskap av en bukett vita blommor. Liljekonvaljen är tyvärr alltför blyg och skymtar bara bakom den stora jasminen. Dessa tar tillfälligt udden av den stora vaniljsötman. Basen får en udd av trä, framför allt cederträ och sandel. Till det läggs tonkaböna som skjutsar på vaniljens egna sötma och gör basen till det sötaste momentet i parfymens utveckling.

Jag är oerhört svag för att det inte handlar om en rak vanilj, eller en lite spritig vanilj. Den är tillräckligt komplex för att ta sig nya skepnader under tiden den stannar på huden, och där stannar den i en evighet. Jag kunde fortfarande känna spår på huden dagen efter applicering. Det är inte heller en doft som diskret stannar kring din person, risken är att den anländer före sin bärare till festen och stannar kvar långt efter hon har gått hem. Som sin bärare kanske bör vara, är detta en doft som hellre struntar i reglerna än följer dem. And that's a good thing.

More is more

För en tid sedan sa vi adjö till min farfar för allra sista gången. Efter ett långt liv och en lång tids sjukdom orkade han inte mer och fick äntligen vila. Det var en fin begravning med mycket musik, helt enligt farfars önskan. Solen lyste på oss från hösthimlen hela eftermiddagen när vi åt smörgåstårta och prinsesstårta, även det helt efter farfars önskemål. När det vankades kalas hos farfar skulle det alltid bjudas på smörgåstårta. Alltid. När farmor levde och var pigg gjordes den ofta i hemmet, men lika ofta beställdes den från lokala Konsum.

För mig var annars starkt förknippad med doft, och därför kändes det extra viktigt för mig att på begravningen bära den parfym som farmor oftast använde. Bandit förknippar jag starkt med min farmor, trots att den var så oerhört olik hennes personlighet, nästan på gränsen till opassande. Å andra sidan var det på pricken min farmors personlighet, hon var aldrig rädd för att vara opassande, och det var en skön sida av hennes personlighet. Som barn hände det att jag skämdes för både farmor och farfar, de var bullriga och högljudda, men som vuxen insåg jag vilka underbart fria människor de faktiskt var. Vänliga, omtänksamma, inbjudande och väldigt roliga. Bandit är varken rolig eller opassande, den är en förklädd femme fatale. Den öppnar på en nästan plågsamt grön not, det är ormbunkar, vetiver och skarp grönska som nästan sticker i näsan. Vid första sniff känns den mer maskulin än något annat. Det är en sträv grönska som försvinner lika snabbt som den kommer, för att ersättas av stora, stinkande blommor som tuberose och jasmin. Jasminen är riktigt smutsig och blir med tuberosen nästan en myskig ton, grovt animalisk och smutsig. Filthy och pungent är två ord vars svenska översättningar inte riktigt räcker till, men jo, det här är en snuskig parfym. Lädret i basen smyger sig in, till skillnad mot de andra käftsmällarna. Även det är skitigt, härdat och välanvänt. Jag får en inre bild av stenhårda bikers i sina läderutstyrslar som är skitiga av motorolja. Så luktar Bandit. Ashäftigt.

Farfar själv levde enligt principen more is more, även vad gäller doft. Han var alltid välparfymerad, så pass välparfymerad att det stack i näsan på mig som barn. Oftast var det Brut som hade baddats på mer än generöst efter rakning. Det och en blandning av cigarrök och matos. Det låter kanske inte så lockande för andra, men för mig är det farfar i ett nötskal, och det är den bilden, och min flaska Bandit jag plockar fram när saknaden efter mina farföräldrar blir stor.

Läsarkontakt Deluxe

Det kom ett brev, eller ett mail för att vara nutida, från en läsare. Det var en läsare som för mig var helt okänd, ingen bekant eller vän som känt sig tvingad att läsa bloggen p.g.a vår relation. En läsare som har hittat bloggen genom sitt parfymintresse, och som gillat det som skrivits och blivit kvar. Mitt hjärta nästan sprack av glädje och stolthet över att någon som inte behöver gilla det som skrivs här ändå gör det och faktiskt också återkommer. Tack! Denna ensamma läsare har nu blivit en bekant, hon har ett ansikte och en röst, och hon är någon att diskutera doft med. Hon har också fungerat som en bidragande orsak till att jag faktiskt skriver här igen, helt utan att själv veta om det. Tack för det också.

Som av en händelse hade hon också en dublett hon gärna ville sälja. En L'Artisan Parfumeur-doft. Alla som någon gång har läst den här bloggen har nog anat vid det här laget att jag ofta talar mig varm om ovan nämnda parfymhus. De gör både användarvänliga dofter och lite knasigare skapelser, men framför allt är de ett äkta parfymhus. Ingen kläddesigner som bestämde sig för att tjäna ännu mer pengar på något som kunde "komplettera" deras image. Ingen c-kändis som inte längre får uppmärksamhet i pressen och gör ett sista, desperat försök att hålla kvar vid fansen genom att släppa en illa sammansatt fruktparfym, vars marknadsföring skoningslöst riktar sig mot allt yngre flickor. De är ett tänkande, innovativt, klassiskt parfymhus med ett trettiotal år på nacken.

Behöver jag säga att jag blev intresserad av hennes förslag? En liten söt flaska på 15 ml, full med Nuit de Tubereuse. Gemene man må fråga sig om man kan ha hur många tuberoseparfymer som helst, parfymistan svarar att det kan man visst. I synnerhet då ingen är den andra lik, trots att de i huvudsak är baserade på samma blomma. L'Artisans och Bertrand Duchaufours skapelse har lite gemensamt med t.ex Pradas tuberos, förutom just blomman som spelar huvudrollen. Där Pradan är smörig och krämig är L'Artisans nästan kryddig, men nu går jag händelserna i förväg.

Nuit de Tubereuse öppnar med något vagt bergamottliknande ackord. Här finns, enligt den officiella notlistan, mandarin och rosépeppar (usch vad jag är trött på rosépeppar som not), men på min hud och i min näsa blir kombinationen snarare bergamott. Öppningen är flyktig och går snabbt över till det jag uppfattar som kryddigt trä. Blomman i sig tar inte första parkett, men finns där och påminner oss om att den färdiga produkten faktiskt är döpt efter den. Kryddorna är påtagliga, med de är så fiffigt sammansatta och gifter sig så sömlöst med blommorna att det inte är uppenbart. Jag känner framför allt kardemumma och sandelträ, något som är påtagligt även efter flera timmar på huden. Just träet är helt fantastiskt tolkat, och tar stor plats på min hud efter ett par timmar, så pass stor plats att blommorna hamnar i skymundan ett litet tag. En sådan tränot kunde lätt platsa i en herrparfym. Men, tack och lov finns blommorna kvar där någonstans i bakgrunden. Det är bl.a apelsinblom som kompletterar tuberosen på ett fint sätt. Man hittar rosor och ylang ylang där också, men de är inte lika framträdande som apelsinblomman. Däremot bidrar de till att mjuka upp tuberosen en smula. L'Artisans tolkning av tuberose är en überkvinnlig historia, utan att förvandlas till en femme fatale som så ofta är fallet med just denna blomma. För mig personligen funkar den utmärkt både dag som natt, men jag misstänker att jag skulle trivas bäst i den på en dejt eller utekväll med brudarna. Den som lever får se.

Nya tider

Kära parfymistor,
Förutsatt att jag har några läsare kvar efter min långa tystnad.
Jag har haft en minst sagt turbulent vår privat, något som har påverkat mitt bloggande, men även mitt parfymavnändande. Det har inte funnits vare sig energi eller lust till skrivande eller utforskande av parfymfloran. Sommaren har inte varit lugnare den, men av andra anledningar och på ett annat sätt. Jag har kommit till rätta med ett nytt liv och det har tagit lite tid.

Men! Sommaren har inneburit en mängd olika och underbara doftupplevelser. Jag har samlat många fina betraktelser åt er som kommer i textform snarast. Jag hoppas innerligt att ni inte har förlorat allt hopp om vår kväll i Grasse. Stay tuned!

Bemärkelsedagsluktagott

Jag har nyss genomlevt en hyfsat stor bemärkelsedag med förståndet i behåll. Vissa av mina presenter speglade att min passion för doft är väl förankrat hos vännerna. Gissa om jag blev glad!?

Ett helt gäng härliga tvålar i olika doft och storlek , placerade i en bebisblå plåtlåda som kommer att se väldigt snygg ut i mitt kök.

Ett STORT Yankee Candle i doften Beach Flower

Lite nytt under solen

Månne skriver jag för läsare som bara existerar i min fantasi, likt ett kollektivt Mollgan ungefär, men trots sporadiska uppdateringar ger jag inte upp. Privatlivet har ställt till det så till den milda grad att varken tiden, energin eller viljan har räckt till för mitt skötebarn. Samtidigt är jag strängt fostrad på högskolan där jag fick lära mig att kvalitet alltid är att föredra framför kvantitet, och jag jobbar vidare enligt den devisen här på bloggen.

"Vad är då nytt?" hör jag er undra. Jag börjar med ytterligare en disclaimer; jag har inte sniffat på så mycket nytt på alldeles för lång tid av samma anledningar som ovan. Däremot har jag, mot mina egna rekommendationer, köpt en helt ny doft utan att prova först och faktiskt helt utan att ens lukta på den först. GÖR ALDRIG SÅ om ni inte är absolut säkra på er egen smak, näsa och hud, eller om det är något som är så löjligt rabatterat att det är dumt att låta bli. Den här gången blev det en lyckoträff för min del, den snorbilliga parfymen luktar faktiskt både dyrt (=välgjort och komplext) och väldigt, väldigt gott.

Min vän Yves har levererad igen, den här gången med näsan Véronique Nyberg vid rodret. Neroli ingår i serien Secrets D'Essences där man också hittar tolkningar på jasmin, iris, ambra och tidigare även ros som verkar vara på väg ut ur sortimentet. Personligen gillar jag jasminen bäst, men den fick flytta till en god vän då jag föredrog andra jasminparfymer som redan fanns i samlingen.

Tillbaks till nerolin. I den här doften används hela nerolin, oljan som utvinns ur pommeransträdet. I toppen hittar man frukten med bergamott som förstärkare. Kombinationen fungerar som ett kraftfullt, citrusutbrott av allra bästa slag. Lite bittert, ganska solmoget, men inte särskilt fruktigt alls. Öppningen är ganska flyktig så hjärtat öppnar sig hyfsat omedelbart. Hjärtat beskrivs enklast som blomsterdoftande, fast som om blommorna i fråga doftar citrus. Det är mjukare och sötare än den relativt sträva inledningen, och det är bra. Sötman är precis lagom och släpper fram de varma citrustonerna på ett fint sätt. Det jag kan sakna är en gnutta krydda för att göra det hela ett snäpp mer intressant, men det är inget jag stör mig på. Möjligen är kan det vara avgörande för hur snabbt jag tröttnar på doften. Nerolitolkningen avrundas med lite skönt träig mysk. Ingen överraskning, men den minglar fint med de sista puffarna av de söta blommorna. För mig förvandlas hela skapelsen till en sinnebild av sommar; solvarm hud och hemgjord lemonad.

Billigt är det också. Finns i en mängd storlekar och koncentrationer där en liten fin 30 ml-flaska just nu går loss för 229:- på hemsidan.

Kungligt

Invånare i min lilla stad har knappast lyckats missa att det har lyst kunglig glans över bygden i veckan (eller förra, om man ska vara noga). Kungaparet har varit och hälsat på och stadens torg har piffats och pyntats, så nu är vinterns alla hemska sandhögar bortsopade. Jag hade varken tid eller intresse för att ta mig till sagda torg och stråla mig i den högtidliga närvaron, och jag nöjer mig faktiskt gott med mitt eget lilla microkungadöme. Då syftar jag inte alls på mitt hem och borg osv, men på den underbara, väldoftande skapelsen som går under namnet Kingdom.

Kingdom var, och här måste jag tyvärr använda mig av preteritum och inte presens, modeskaparen Alexander McQueens första doft. Doften släpptes för tio år sedan och har, liksom mannen som satte sitt namn på den, mött en alldeles för tidig död. Alexander McQueen tog sitt eget liv 2010 och Kingdom har liksom långsamt förtvinat och spårlöst försvunnit ut i tomma intet. Jag kan bara anta att världen inte var redo för en så udda fågel som Kingdom, men jag är oerhört tacksam över att jag på något plan förstod dess storhet och köpte mig en flaska innan den uppslukades av jorden. För en nästan pinsamt liten peng dessutom, i en "cheap smells"-affär på Oxford Street en onormalt varm majdag för fem år sedan. Såhär i efterhand kan jag ångra att jag inte köpte en större flaska, eller kanske två, men man kan ju inte förutspå att framtiden skulle vara en värld utan Kingdom. På tal om flaskan; undersöker man den noga och tittar på den från flera olika håll kan man slutligen se att den blir ett utåtvänt hjärta. Så fiffigt och enkelt i all sin stilrenhet. Oerhört attraktivt.

Det är nämligen en värld helt olik någon annan jag varit i. Första intrycket man får är att "nu har jag nog fått fel med mig hem, detta är ju en herrdoft", både vad gäller namn och toppnoter. Kingdom är nämligen något så ovanligt som en aromatisk damparfym. Den är citrusig och fräsch till en början, som en ungdomlig och sportig herrparfym, men det varar inte länge. Bakom det oskyldiga lurar en animalisk buse till kung, en sådan som slaktar lamm och äter dem råa. Typ. Eller en och annan ungmö, till frukost. Som en käftsmäll i näsan landar kummin, vars doft ligger så nära gränsen till gammal inpyrd svett att det nästan blir obehagligt, men som det geni parfymören Jaques Cavallier är blandar han hela härligheten med den klassiska, perfekta kombinationen rosor och jasmin. Genast blir det kvinnligare och mjukare, även om rosorna är mörka och taggiga. Jag tänker osökt på drottningen i Alice i Underlandet som konsekvent hugger huvudet av folk till höger och vänster. Men Kingdom har rakt inte mindervärdeskomplex och är heller inte någon elak surkärring. Hon är en vågad femme fatale som är stolt över sin kropp och sin kvinnlighet.

För mig är det den unika användningen av kummin, sellerifrö och ingefära med all citrus och mulliga blomster som skapar en doftsensation som är så hypnotisk. I stället för inpyrd svett får man svett som är precis ny så att den i princip bara luktar salt hud och då jag har begåvats (eller förbannats) med livlig fantasi föreställer jag mig scenarion när hud kan lukta sådär oemotståndligt, utan att för den sakens skull vara precis nytvagad.

Föreställ er det! Precis så luktar jag nu, men i konstgjord form.

Jag doftar underbart, alltså lever jag

Nej, jag är inte död.

Nej, mitt doftsinne har inte heller dött.

Jag har bara befunnit mig litegrann i ide. Både fysiskt och psykiskt.

Nu verkar solen ha återvänt till vår kalla nord och med det även lusten att blogga och sniffa på nytt. Inom kort återkommer jag med något vackert.

Tills dess får ni i uppgift att bege er till närmaste parfymdisk och lukta på Yves Saint Laurents senaste släpp som heter Manifesto och är fantastisk. Precis som annonsen med galet skitsnygga Jessica Chastain.

Alternativt går ni utanför dörren och luktar på våren. Det ska jag göra.

Nästan lite magisk

Det finns parfymer i min hylla som har hamnat där efter att jag har trånat efter dem i flera år. Om dessa kan jag berätta långa, lustfyllda historier om vårt förhållande från första mötet till den dag de hamnade i min samling. Andra parfymer har liksom kommit dit som av en händelse. Vissa av dessa har fått stanna, andra har bara gjort korta visiter.

Lancôme lanserade en hel doftkollektion 2005 för att markera och fira märkets 70-åriga parfymtradition. De flesta dofterna i samlingen är moderna omformuleringar av gamla kreationer från husets historia. Magie lanserades första gången 1950, och den nya versionen av doften andas verkligen gamla Hollywood. Den öppnar med något som påminner om Chanel No 5, trots att det inte finns några aldehyder i doftpyramiden, och knappt några vita blommor heller. Öppningen lägger sig relativt kvickt och banar väg för en mjuk, pudrig ambra som visar sig sätta tonen för hela upplevelsen. 

Det är mjukt, pudrigt, kvinnligt och lite damigt. Nästan lite drömskt. Mysken sparkar igång ganska omgående och fläskar på med än med puder. Någonstans mellan ambra och mysk anar jag några stråk av en spröd jasmin och en mycket blyg viol. Den sistnämnda ökar bara puderkänslan och det är ljuvt, snällt och flott. Elegant. 

Det är inte en doft som ruckar mig ända in i märgen, men det är däremot en mycket finstämd historia som funkar utmärkt till vardags. Magie håller sig mycket nära huden och du måste nästan stoppa näsan i gropen ovanför mitt nyckelben för att ens känna den (fråga gärna om lov först). Jag vet inte om jag vill kalla den magisk, men jag får samma känsla som när man vaknar ur en underbar dröm och drömmen fortfarande finns kvar i medvetandet, och det är väl inte helt fel. Det är nog snudd på magi ändå.

Snabbtips pour homme

Jag har ytterst begränsade kunskaper om herrparfym. Däremot är jag som vanligt full av åsikter, så de tips jag kan ge är helt och hållet präglade av vad jag själv tycker om.

Här kommer ett snabbt tips på något av det bästa jag har luktat på på länge i kategorin man. Yves Rocher har inte gjort sig ett namn på sina dofter, vare sig manliga eller kvinnliga, men nu har de tydligen tagit sig i kragen och släppt Ambre Noir. Den luktar vare sig tobaksindränkt gubbe eller ung sportfåne. Tvärt om, den ångar av kryddigt testosteron på ett mycket fördelaktigt sätt.

Män! Spraya på er det här och ge mig en kram. Risken är stor att jag rodnar och blir anfådd.

Blå timmar

Hej! Minns ni mig? Det är jag som skriver här, parfymnörden ni vet. Kanske finns det någon stackars läsare kvar som fortfarande hoppas på nya uppdateringar och tittar in ibland, och för att ni inte ska tröttna på mig alldeles vill jag bidra med en välkomponerad och genomtänkt krönika om en gammal favorit. För det är ju så det är, livet tar inte paus för att jag ska hinna och orka blogga. Det krävs en massa research inför varje post och det tar en stund att få ihop något som är värt att läsa. Jag har haft en himla massa roliga och mindre roliga saker att ta tag i med livet utanför min väldoftande lilla bubbla, kanske på bekostnad av mina läsare. Men i alla fall, here goes.

Förra året var året då jag återupptäckte gamla favoriter från mina glansdagar. Kalla det livskris, åldersnoja eller bara vanlig nyfikenhet, men det har lett till att några gamla vänner har fått flytta in på hyllan och andra har fått förbli bortglömda som sig bör. Rochas Byzance bodde under en tid på 80-talet i min samling. Den var förstås på tok för vuxen och gapig för mig som då inte ens hade fyllt tjugo. När jag i höstas återbesökte min gamla vän, över tjugo år senare, kändes det som en lustfylld återförening efter en ofrivillig skilsmässa. Det var som att hitta hem, som att finna det där som kompletterar hela ens person. Vilken fantastisk känsla! Lite som att vara nyförälskad, och det är onekligen inte så dumt om jag minns rätt. Både flaskan och vätskan är trolskt mörkblå, och namnet känns lite mystiskt och hemlighetsfullt sådär.

Byzance kom ut 1987 och är på många sätt en typisk 80-talsdoft. Den syns och hörs så att säga. Den är lätt att överdosera och då förvandlas den till ett monster som avslöjar dig långt före du har kommit in i ett rum. Vid moderat dosering är den mullig, varm och väldigt, väldigt sexig. Den öppnar med en varm kryddblandning som domineras av kardemumma och citrus. Här finns ett visst mått aldehyder också, men de håller sig i periferin. Det finns en viss beska här också, jag misstänker att det är nejlikan som kommer fram, men de mjuka kryddorna har huvudrollen utan konkurrens. Kryddorna håller i sig genom hela kompositionen men får sällskap av en praktfull blombukett, smakfullt och oerhört väl ihopsatt av liljekonvalj, ylang ylang, tuberose, turkisk ros och jasmin. På köpet för vi lite irisrot och anis, något som binder ihop buketten på ett fint sätt utan att ta över på något sätt. Irisen bidrar med en jordig ton och anisen reglerar det som skulle kunna bli toksött.

Det som händer sedan, när blommornas kraft börjar avta något, är faktiskt lite oväntat även för mig som faktiskt känner doften sedan tidigare. Det kommer puder. Det regnar puder. Som manna från himlen. Byzance blir så pudrig och plötsligt blir den mer mullig och mjuk och underbar än man kunde föeställa sig. Det är mysk, sandelträ, ceder, vanilj, syren och allsköns härligheter. Den kommer aldrig att hålla sig nära nära huden, men den får åtminstone mig att känna mig som en überkvinna med flera ton sexappeal. Jag tänker stilla att jag kanske kan lura någon till att det är sant. Finns det en magisk lovepotion så är det den här parfymen. Kanske vågar jag ha den nästa gång jag går på krogen :-)

Semester i Stilla Havet

I dag är det elva minusgrader utanför min dörr, och jag har suttit inne och stirrat ut på den solglittrande snön. Jag har inte jättemycket för övers för många minusgrader, säkert mycket p.g.a. min reumatiska sjukdom som alltid blir värre vid sträng kyla. När jag var yngre tillbringade jag varje sportlov i längdspåret hos kusinerna i Dalsland, och visst kan jag uppskatta en lång promenad i ett gnistrande vinterlandskap, men helst upplever jag vintern inomhus. Eller kanske på en ö i Stilla Havet? Hade jag haft ekonomi så hade jag åkt, ingen tvekan. Helst till Fiji. För jag tänker stilla att om det finns någon som helst koppling mellan den lilla ögruppen i Stilla Havet och den doft med snarlikt namn som just nu omsluter mig, så är det ett bra ställe att åka på vintersemester till.

Fidji från Guy Laroche är något så ovanligt som en 60-talsparfym som har överlevt till modern tid. Många av klassikerna som fortfarande är i produktion lanserades tidigare eller senare, men det är inte många från 60-talet som har överlevt. Doften har fått sitt namn från ovan nämnda ögrupp då högt uppsatta människor inom företaget hade semesterhus på en av öarna. Tanken bakom doften var drömmen om att upptäcka en okänd, himmelsk och nästan mytisk ö. I mitt stilla sinne kanske öarna på Fiji på många sätt möter dessa kriterier. Jag vet inte, men jag gillar tanken på att det kan vara så. På ett romantiskt sätt då, inte på ett postkolonialt sätt.

Parfymen i sig gör egentligen inte så mycket väsen av sig, och kanske har jag påverkats av drömmen av den exotiska ön, men som helhet ger den mig en utmärkt verklighetsflykt. Öppningen är lätt och enkel, med solvarm citron, hyacint och galbanum (ett slags växtsav). Den sistnämnda noten ger en distinkt, lite sträv grönska till kompositionen, men likväl luftig och sval. Som en vårbris ungefär. Grönskan håller i sig en bra stund på min hud och hinner mingla med hjärtnoterna en liten stund innan den backar. Det gör den till förmån för en bukett blommor, koplett uppiffad med kryddnejlikor. Det är traditionella violer och rosor, men det som är behållningen på min hud är en ren och mullig jasmin. Basen borde vara en tung historia med noter som patchouli, ambra, mysk och sandelträ, men den fortsätter i samma anda som parfymen i övrigt. Fidji är en grön, sprallig och fullständigt tidlös doft. Den känns fortfarande modern efter 47 år på marknaden, och jag vågar påstå att den funkar fint på kvinnor i alla åldrar. Den stannar hyfsat nära din person och sitter där hela långa dagen.

Lite nytt under solen

Oj vilken latmask jag har varit! Jag har tagit min långa vinterledighet bokstavligt och det har uppenbarligen inneburit att både näsan och tangentfingrarna har tagit ledigt.

I dag tog jag mig en sväng i den lilla staden så näsan fick smaka på lite nytt. Rochas har hittat på lite nytt, något som alla brukare av damtidningar säkert inte har undgått då reklamen förekommer flitigt i den typen av media. Jag testade Eau Sensuelle på huden, mest för det suggestiva namnets skull, och den sitter fint som snus på huden. Inte så värst sensuell, men för att vara en så pass lätt och luftig kreation har den en skön tyngd i basen som gjorde mig nyfiken nog att spraya den på handleden. Jag sniffade också på Les Cascades des Rochas, vilken är den parfym som syns på reklam i en massa tidningar, men den luktade Coca Cola så jag ville inte prova på huden.

I morgon utlovas en liten krönika om en av 60-talets ikoniska dofter.

På återseende.

Doftsurprise

För några dagar sedan fick jag en förvarning om att det skulle komma en liten nyårsgåva med brevbäraren. I dag var så lådan överfull med en stor, väldoftande flaska från Prada. Skickad till mig från Malmö och den enda andra parfymnörden i mitt liv. Efter att ha haft världens sämsta år någonsin värmde denna omtanke så till den milda grad att även en luttrad cyniker blir öm i hjärtat. Snart, snart kommer jag till hennes stad för gemensam parfymsafari. Det kommer att bli mycket rynkande av näsor och många höjda ögonbryn, ooande och aaande som brukligt. Tack!

Doftens väsen

Det blir nästan lite väl pretentiöst att döpa sin andra doft för Essence, men det verkar inte bekomma Narciso Rodriguez det minsta. Det förvånar mig föga att människan som döpte sitt första parfymsläpp till For Her välljer att följa samma linje och liksom låta doften och designernamnet tala för sig själv. Vi tar diskussionen om brist på självinsikt vid ett senare tillfälle. Eller är det tuff kaxighet? Jag vet inte och jag bryr mig egentligen inte. Förvisso älskar jag, med passion, hans första doft, och således var mina förväntningar ganska höga när jag hörde att det var en ny doft på gång för några år sedan. Dessutom fick jag en massa förfrågningar om mina åsikter om doften redan innan jag hade haft möjlighet att sniffa på den själv, och det väckte min nyfikenhet än mer. Men namnet, snälla någon, slå ihjäl mig nu. Är det inte bara lite pretentiöst att släppa en doft och kalla den för Essence som i direkt översättning måste betyda väsen. Jag ser arbetsprocessen framför mig; "Jag vill med den här doften fånga doftens innersta väsen, den ska vara en spegling av kvinnans natur, hela hennes essens". Bah humbug.

Själva doften då? Det är inget som helst fel på den. Välkomponerad, trevlig, gör inte en människa förnär. För mig blir den en axelryckning. Jag känner mig blasé. En sak är klar; den fångar definitivt inte den här kvinnans innersta väsen. Må hända är jag trevlig, men intetsägande och lättförglömlig hoppas jag verkligen inte att jag är. Bullrig och högljudd, check. Jag kan se att den fungerar alldeles utmärkt till vardags när man inte vill sticka ut och göra väsen av sig. Vid tillfällen då man dressar ner sig snarare än klär upp sig. Begravningar. Barndop. 85-årskalas och personalmöten med chefen.

Essence är en blyg, försiktig och framför allt luftig doft. Första intrycket precis när jag har fått vätskan på huden är att den påminner mycket om White Linen, men utan aldehyderna. Luftigt, lätt och nytvättat på ett mycket bra sätt, som nytvättad bomull av väldigt hög kvalitet. Tyvärr är toppen alltför förgänglig och ersätts med pudriga rosor och iris. Av rosorna märker jag inte mycket, men irisen smyger sig in lite försiktigt i näsborrarna. Som sagt, trevligt och ganska vuxet, men utan det där lilla extra. Åtminstone inte i mitt tycke. Basen består, precis som i For Her, av mysk. Här blandas den med ambra och den hjälper till att ge ett visst djup och träighet, men det hela är fortfarande lite för mesigt för min smak. Det händer inget spännande, den liksom bara är. Mysken är fin och trevlig, och påminner lite om mysken i en av svenskornas genom tiderna mest populära parfym Dolce & Gabbana Light Blue. Det räcker tyvärr inte för mig. Den här doften är och förblir en axelryckning i min mening. Flaskans utseende och tyngd får däremot högsta betyg.