An English Rose

Trots att det är massor med år sedan jag bodde i England, känns det fortfarande i hjärtat emellanåt att det är mitt andra hemland. En gång anglofil, alltid anglofil kanske, jag vet inte. Det är något med folket och dess mentalitet som har krupit under mitt skinn och bosatt sig där för alltid. Kanske blir det närmast patetiskt och sorgligt hur jag efter alla år fortfarande håller fast vid min dialekt, kärleken till musiken, litteraturen, filmen, platsen och människorna, men det går liksom inte att undkomma. Jag drömmer åtminstone inte på cockney längre, något som var kvar i flera år efter hemvändandet.

Således satt jag, den minst idrottsintresserade människa jag känner, klistrad framför OS-invigningen i natt med tårar i ögonen. Varje gång sonen undrade något om vad som hände på TVn kunde jag knappt svara honom för all gråt som stockade sig i halsen på mig, och jag kom på mig själv med att tänka att jag var stolt över att vara brittisk. Vilket jag förstås inte är, men det är oviktigt i sammanhanget. Självklart är dagens parfymval en hyllning till en av de Viktiga Engelska Symbolerna; rosen. Rosen är Englands nationalblomma och har varit det sedan långt tillbaks i tiden, sisådär en 600 år, sedan inbördeskriget Rosornas krig. De två kungliga ätterna som då slogs om makten hade båda rosor som symboler för deras hus, en vit respektive en röd ros.

Nu är inte indieparfymhuset Juliette has a Gun engelskt, det är inte ens brittiskt. Namnet däremot, syftar på William Shakespeares välkända karaktär Julia (Juliette på franska, Juliet på engelska) från Romeo och Julia. Hon var visserligen inte heller brittiska, hon var från Verona i Italien, men Shakespeare var i alla fall engelsman. Nu känner jag att jag snurrar in mig lite mycket i nationalitetsträsket. Det viktiga är att parfymen som pryder mig hud just i dag, Miss Charming, är helt och hållet rosbaserad, och för mig är det den blomman som är den mest engelska av alla blommor. Uttrycket en "English Rose" används för att beskriva en viss typ av kvinna som jag hoppas är utdöd vid det här laget; jag tänker på henne som lätt underkastad, klar blek hud, vänlig, tystlåten, stora mörka ögon och från övre medelklassen. Tänk Kiera Knightley i historiskt kostymdrama à la Jane Austen.

Miss Charming är en av de där dofterna som har fått det perfekta namnet. Den är verkligen charmig. Lättsam, trevlig och det perfekta rosdoften. Förutom rosor bjuder den på lite vilda bär, som i min näsa är syrliga och mörka. Inga söta vildhallon, snarare vilda björnbär som är lite omogna. Det ger rosorna en annan dimension, det blir lite skitigare och inte så snällt som det skulle kunna vara. Precis som med rosorna, som nästan kan förblinda med sin hypnotiska doft, upptäcker man efter en stund att man har stuckit sig på en tagg från björnbärssnåret. Basen är myskig och gifter sig fint med blommorna som håller sig mulliga och mustiga hela långa dagen. Det är en snäll men inte mesig doft, den är charmig som namnet antyder, men här finns en twist som gör att den håller sig intressant nog att älska. Inhandlas enklast på hemsidan, där man också kan köpa ett set med prover på andra parfymer från huset Juliette has a Gun. Är man inte ute efter en ny parfym har man ändå förmodligen behållning av parfymernas namn som är mycket fantasifulla och underhållande.

Tuberosfrossa

Jag vet att det är mycket tuberos i inläggen nu, det vill säga de få jag orkar skriva under den månad sommaren äntligen behagade värma mig. Kanske är det som en nyförälskelse, jag har äntligen insett storheten i denna blomma och hur fantastiskt den får mig att känna. Hur underbart väl den funkar med värmen på min hud. Hur ultrakvinnlig den är som doft. Hur till synes utan svårigheter den förvandlar en ganska billig vardagsparfym till lyxkonsumtion utan att skämmas.

I dag har jag rotat fram en liten vän från ett av parfymerierna som finns i Grasse, den lilla staden i bergen som har fått namnge den här bloggen. Staden som fortfarande räknas som en av de främsta vad gäller parfymtillverkning har fortfarande minst tre verksamma parfymtillverkare på plats. De odlar sina blommor själva och för pyttelilla Galimard (som verkar ha hottat upp sin webshop sedan jag var där sist) har det inneburit ett begränsat antal doftnoter per parfym då man tidigare utvann essenser på naturligt sätt. Nu för tiden använder man modernare metoder och de blommor som odlas går till tillverkning av limited edition-dofter som kostar skjortan.

För Galimards produkters del spelar det ingen roll alls hur de tillverkas. De bryr sig inte. Som parfymista bryr jag mig inte heller, för de produkter som bär husets namn andas gammal kvalitet. De må inte ha så många skilda noter, men det hela är gjort med sådan finess att det inte märks. Som Gelsomino, den doft som pryder min hud i dag, likt ett ädelt smycke. Den öppnar med ganska bitter och sträv bergamott som tillsammans med apelsin utgör det första, ganska potenta intrycket. Apelsinen är betydligt mer apelsinskal än söt juice, vilket definitivt bidrar till det sträva och bittra intrycket. Men, lo and behold! PANG, som en smäll på käften kommer så tuberosen. Tjoflöjt liksom. Smörig och söt till en början, men sedan får den så sällskap av en försiktig och mycket ljuv jasmin, som tar udden av det smöriga och smäll-på-käften-känslan en aning. Den är fortfarande där, och den är inte blyg på något vis. Samtidigt är parfymen så fiffigt uppbyggd att den ändå stannar hyfsat nära huden, så den stör inte omgivningen på något vis. Lite ros kommer med i mixen efter ytterligare en stund, den är sådär mullig och nyutslagen, självklart är den mörkt rosa, och doftar så som rosor gör om kvällen. Den tar inte mycket plats, och den kommer och går. Dess närvaro gör hela kompositionen mer blommig och kanske lite mer lättillgänglig om man inte är ett fanatiskt tuberosfan. Basen har jag ovanligtvis inte mycket att säga om, den består av vanilj, vetiver (ett slags gräs) och mysk. Anledningen till att jag inte har så mycket mer att säga om den är att parfymen, på min hud i alla fall, håller sig till en söt och blommig tuberosdoft så länge den är kvar på min hud. Vaniljen kryper fram lite försiktigt och fördjupar sötman, men i övrigt är det tuberosen som vinner racet.

Galimards parfymer är relativt billiga, man får mycket för pengarna både vad gäller kvalitet och kvantitet, och de går att köpa från deras hemsida (se länk i texten). De är väl värda ett besök. Jag har en samling på sex små parfymextrakt. Man väljer själv vilka som ska ingå i denna samling och betalar 55 euro för samtliga. Kanonbra deal.

Sommarlunk

Kära parfymvänner,

som ni säkert har märkt har det blivit lite sporadiskt med uppdateringarna de senaste månaderna. Både jag och mitt skrivande har kommit in i en sommarlunk som heter duga. Härom dagen glömde jag t.o.m att parfymera mig innan jag gick hemifrån! Galet. Jag har i stället ägnat mig åt att lukta på sommaren, läsa böcker, duscha ofta och navelskåda en hel del. Bare with me! Det kommer mer när ni minst anar det, så sluta inte längta (för visst längtar ni?!). Min semester för året är sorgligt nog slut för den här gången, så snart kommer jag kanske in i vardagstänket igen och då blir det tätare uppdateringar.

Tills dess får ni fortsätta att njuta av sommaren, var ni än befinner er!

Väldoftande hälsningar, Ulle

Fjärilars jakt

I morse hade jag den stora glädjen att inviga en duschcreme med tillhörande kroppssmör som jag vid något tillfälle fått i present av min käre make. Han har den goda smaken att oftast köpa något som doftar till mig; han har med tiden lärt sig att det utan undantag alltid uppskattas. Just den här duschcrèmen luktar helt fantastiskt av vita blommor som jag i mitt huvud har hittat på är vit syren, och den påminner mig väldigt mycket om en av mina favoritparfymer sedan många år tillbaka. Mer krävdes inte för att bestämma att det blev just den parfymen som sedan plockades ner från hyllan och sprayades på min hyfsat nyduschade hud. Precis som jag misstänkte gifte den sig fint med duschcrèmen och kroppssmöret som redan fanns där. Det kallas för övrigt layering - när man applicerar fler än ett lager av doftande produkter i samma serie och doft eller i snarlika dofter för att på så vis lyfta parfymen än mer. Det gör att doften varar i många timmar och man får fler dimensioner av samma doft.

La Chasse aux Papillons är det underbara, fantasifulla namnet på den parfym som hamnade på huden efter duschen. Den är mitt allra första möte med det fantastiska huset L'Artisan Parfumeur - ett parfymhus som har levererat välarbetade klassiker sedan 1970-talet. Det är ofta feminina, blommiga skapelser som kommer därifrån, men de har även varit tidiga med unisex- och gourmandparfymer. La Chasse tillhör den första kategorin, om ni inte redan har gissat det. Första gången jag luktade på den och samtidigt, omedelbart faktiskt, blev så såld att jag ville äga en egen flaska, var en sensommarkväll i Malmö hos den enda andra parfymnörd jag känner. Hon försökte åter igen få mig att uppskatta blomman tuberos i form av Fracas, som inte direkt är någon nybörjartuberos. I ett sista desperat försök (förlåt mig nu kära Anna, så var det förstås inte, men texten blir så mycket mer levande såhär) att få mig att förstå storheten i denna blomma, och kanske framför allt att få mig att förstå storheten med Fracas, drog hon fram La Chasse som ett sista ess ur rockärmen. Det funkade. Herregud vilken parfym. Herregud vilken blomma. Tyvärr kan jag fortfarande inte bära Fracas, men jag kan uppskatta dess storhet som parfym.

La Chasse däremot, är nybörjarens tuberos, men den är så mycket mer än det. Söta vita blommor i perfekt harmoni. Man kan riktigt föreställa sig de spröda fjärilarnas jakt på dessa blommor, en längtan efter att få smaka deras söta nektar. De nätta, gröna lindblommorna i toppen som ger ett (i brist på andra ord) fräscht och rent intryck till den lite smöriga tuberosen som får ett djup och lite strävhet när den får sällskap av apelsinblommorna. Ljuvligt, kvinnligt, oskuldsfullt och vackert. Det är inte en ren tuberosparfym, är det bara blomman i sig man är ute efter är det ovan nämnda Fracas eller L'Artisans egen Nuit de Tubéreuse man ska leta efter. Det här är en lagom dos om man så vill. Här i Sverige hittar man den bl. a. på NK i Stockholm om man vill prova, annars kan man köpa små provrör från Luckyscent.

Likt en bronsskimrande gudinna

Föreställ dig följande: Lat, solig semester. Saltvatten. Solvarm, lätt solkysst hud med en tunn hinna solcreme, förmodligen lite uppblandad med svett och saltet från havet. Håret under solhatten har nästan torkat och utsöndrar en nästan obefintlig doft av salt och sand. I ena handen håller du en svalkande drink som smakar svagt av alkohol, kokos och vanilj. Runt hörnet växer jasmin och apelsinträden i närheten blommar.

Kör nu ner allt i en mixer och tryck på start. Häll upp ävjan i flaska och sätt på en kork. Döp hela härligheten till något som minner om vackra, solbrända, modellsmala semesterfirare, gärna på franska Rivieran eller kanske Miami Beach, och vips! har du fått en alldeles egen Bronze Goddess. Jag märker att min ton plötsligt är lite nedvärderande, men det är verkligen inte meningen. Detta är en fantastiskt udda och härlig parfym, flitigt använd av mig under de varma månaderna, men namnet. Herregud, namnet. Var de tvungna att få mig att tänka på någon brasiliansk modell i minimal bikini och med en frisyr som skriker "jag har precis varit och surfat och låter solen få torka mitt av saltvatten nerdränkta hår" (och som i själva verket har blivit stylat i timmar med saltvattenspray från Fudge). Det kanske är fel i huvudet på mig, men jag tycker att namnet är så otroligt corny.

När Bronze Goddess först kom ut 2007, alltså när något som luktade precis såhär släpptes, hette den Azurée Soleil Eau Fraiche Skinscent. Det var ett samarbete mellan företaget och Tom Ford, och i serien fanns också puder, bronzer, diverse make upprodukter m.m. Serien blev en succé och produkterna sålde ut på nolltid, limited edition som det var, och jag antar att det är en av anledningarna till att de återanvände själva doften året därpå. Själva parfymen är, som allt från Estée Lauder, fantastisk. Välgjord som alltid, udda, spännande och underbar på sommarhud. Den öppnar med en citruscocktail; mandarin, apelsin, bergamott och citron - något som kanske kan avskräcka den med fruktfobi, men citrusen i den här fruktsalladen är mjuk och solvarm. Det är inte juicen man känner doften av, det är oljorna från skalen som har återskapats, åtminstone säger min näsa det. I vilket fall som helst är det ingen skarp doft. Det kan ha att göra med att toppen relativt snabbt får sällskap av en hel bunt vita, exotiska blommor; magnolia, jasmin, apelsinblom, tiare och lavendel. Hela buketten hamnar omgående i en vas fylld med kokosmjölk. Yep. Allvarligt. Kokosmjölk. På papperet fungerar det här inte alls för mig, möjligen skulle jag kunna tycka om blomstermixen och de mjuka citrusfrukterna, men kokosmjölk! WTF? Jag har ett starkt doftminne av en date, en långhårig, rockande, australiensisk, läderklädd man som alltid luktade kokos. Eller hans hår luktade alltid kokos. Hans hår var hans stolthet och han använde rikligt med balsam som luktade kokos. Hela han var lite koko, så min aversion mot kokos om doftkomponent har sedan dess varit lite komplicerad. I Bronze Goddess fungerar kokosen på sådant sätt att det är den som utgör den sista, viktiga noten som verkligen befäster att detta är en exotisk, tropisk saftig karamell till doft. Kokosmjölken är också den not som sticker ut från mängden på min hud, men den gör det tillsammans med tiaren som är likvärdigt exotisk. Basen är lika varm och omfamnande som en tropisk solnedgång - glödande orange med sin vanilj, trä och ännu mer kokos, denna gången krämar vi på med kokosgrädde.

Är kokos din grej ska du absolut testa. Har du ett jobbigt doftminne som har med kokos att göra ska du också testa, det kan funka ändå. Det är absolut en doft som är värd att provas, för mig är det definitivt en sommardoft. Den säljs som limited edition, men vad det innebär har jag ingen aning om. Jag skulle tro att den finns som travel exclusive, d.v.s i de flesta tax free shopar runt om.