Rosor är röda, violer är blå...

"Rose is a rose is a rose is a rose" skrev Gertrude Stein i sin dikt 1913, samma år som min mormor föddes. Mormor, som vårdade sina rosor ömt, och som jag fick ta över när jag köpte hennes hus, och där dottern bott sedan hon var bebis. Dottern, vars bror bestämde redan när hon låg i magen att hon var en lillasyster som hette Rosa, och så blev det också. Hon heter Rosa i andranamn och både mor och son blev nöjda. Oavsett om man har en dotter som heter Rosa eller huruvida man har rosor i sin trädgård, så har de flesta människor någon slags relation till den blomma som har kommit att bli annonspelare för romantiken. Med denna något långsökta ingress vill jag gärna berätta om det jag doftar av i dag.

Jag doftar av ett av mina må provrör, jag kände det var dags att ta tag i Det Stora Doftprojektet. Det krävs inte så mycket hjärnaktivitet för att förstå att jag doftar rosor i dag, närmare bestämt Series 2 Red : Rose från Comme des Garcons. Comme des Garcons, detta märkliga, udda, avantgardistiska och vansinnigt häftiga japanska designerhus. Husets parfymer är lika udda och häftiga men också förvånansvärt användarvänliga. Deras rosdoft som ingår i en serie röda dofter som i övrigt karaktäriseras av sin träighet (jag har skrivit om Sequoia tidigare). Man kanske tänker att när man en gång testat en rosparfym så har man testat alla, men ett sådant uttalande är inte särskilt intelligent. I parfymsammanhang håller inte Steins teori om att en ros är en ros o.s.v. Just den här rosdoften, som är en sammansättning av essenser från marockanska och bulgariska rosor, lyfts upp av rosépeppar, hallon och pelargon. De senare gör sig inte påminda förrän efter många timmar, och då ha alla spår av blommorna redan försvunnit, men nu går jag händelserna i förväg. Rosorna är nätta och stannar nära huden. Det är något otämjt med dem och det tog en stund innan jag förstod att de doftar precis som de häckar med nypon/vildrosor som växte vid lekplatsen nära mina kusiners hus när jag var barn. Dessa vildrosor som vi brukade plocka och krossa i vatten för att på så vis göra egen "parfym". Plötsligt känns det läskigt att jag har varit besatt av doft så länge, betydligt längre än jag trodde. Vildrosorna är väna och vackra, så pass väna att de nästan helt har försvunnit från huden efter ett par, tre timmar. Det som finns kvar hos mig är en svag förnimmelse av rosor, men de badar i en puré gjord på färska hallon. Det är inte en otrevlig doft på något sätt, men det är synd på de fina rosorna som borde ha fått ta mer plats i en parfym som faktiskt bär dess namn. Problemet ligger förmodligen i koncentrationen, den finns bara som edt och det räcker inte för mig. En ros är inte en ros som är en ros.

Avrundning 2012

December har hittills varit en usel bloggmånad för mig och mina stackars bortglömda parfymer, men i sann OCD-anda måste jag göra årets lista. Som vanligt utan ett uns av självrespekt eller självdistans. Here goes:

Årets äntligen i min samling:
Älskade, underbara Arpège, som är den andra parfymen på många år som har fått mig att känna som om den var skapad enbart för mig. De gick många år från det tillfälle jag först luktade på den i Liberty's välsorterade parfymavdelning till den slutligen stod på min hylla. När jag äntligen fick hem den kändes det plötsligt som om jag hade väntat alldeles för länge och att den borde ha haft en självklar plats i samlingen mycket tidigare.

Årets återupptäckt:
Byzance från Rochas. Bloggpost om denna kommer. Denna doft fanns stadigt på min hylla under mina glansdagar på 90-talet och jag har bara trevliga minnen kring den och (troligen) alla rejv jag bar den på. Det finns alltid en liten fara med att återbesöka gamla kärlekar, för liksom jag själv har även de ändrats till det sämre under åren som gått, men Byzance håller.

Årets mainstreamsurprise:
Är en doft som visserligen kom ut förra året, men som jag inte brydde mig så mycket om förrän nyligen. Prada Candy avskräckte mig så till den milda grad med sin glättiga, ungdomliga yta och notlista att jag fullständigt blankade den i affärerna. Jag tänkte rosa, plastigt sockervadd tills jag motvilligt sprayade den på min hud och upptäckte mjuk, söt toffee. En fantastisk, men inte unik gourmand som numera har hamnat på min önskelista.

Årets välkommen tillbaks:
Sarah Jessica Parkers Lovely som jag i min enfald trodde jag var färdig med och gav bort till en kompis för ett par år sedan. För ett halvår sedan insåg jag hur mycket jag saknade henne, fyndade en halvfull flaska på Tradera och har inte ångrat mig en sekund.

Årets nya nischparfym på önskelistan:
Putain des Palaces från Etat Libre d'Orange som visserligen har funnits i drygt ett halvt decennium, men som är ny för min näsa för i år. Hade den varit lite billigare så hade jag köpt den enbart för namnets skull. Eller någon av de andra dofterna från det här huset; Fat Electrician, The Afternoon of a faun eller varför inte Delicious Closet Queen. Bästa namnen ever.

Årets duschcrème: 
Clementine Crush Shower Creme från Love and Toast vars doft har fungerat som en vitamininjektion för både kropp och själ dessa mörka månader som har varit. Söt och frisk citrus, som en nyskalad klementin. Innehåller sheasmör som känns nödvändigt för oss som blir torra och fnasiga över hela kroppen i vintertider. Att den sedan bara innehåller en massa naturliga och ekologiska ingredienser och inga parabener och annat dumt gör den bara mer oemotståndlig.

Årets glädjeskutt:
Sephora till Sverige! Äntligen! För en gångs skull inom vettigt avstånd också, i Malmö där jag ändå alltid har anledning att vistas ofta (vilket jag visserligen inte gör, men ändå) p.g.a alla underbara som bor där.

Årets kändisparfym:
Madonna släppte sin första parfym efter decennier av kändisskap och hon inspirerades av sin mamma och de motpoler som är Madonna själv. Tycka vad man vill om damen i fråga men mina förväntningar var ganska höga och jag blev inte besviken. Nu hoppas jag i det tysta att det är slut med alla nya kändisparfymer på marknaden, men jag räknar inte med några mirakel.

Årets presenter:
Sällan har jag blivit så rörd och glad som när jag i höstas fick en fin, väldoftande tvål av en av mina vänner med ett tillhörande kort som läste "Nya dofter för nya tider". Lika rörd och glad blev jag ett par dagar före jul när en annan vän dök upp oanmäld med ett vackert inslaget paket som jag slet upp så fort hon hade åkt. Inuti låg två stora flaskor duschcrème och lotion med granatäppledoft från Crabtree and Evelyn. Eftersom jag har patent på att gråta en skvätt så fort det blir känslosamt så stockade sig mina "tack", men det betydde bara att jag blev väldigt, väldigt glad.

Med detta önskar jag alla eventuella läsare en god fortsättning och ett riktigt gott och väldoftande nytt år!

Väldoft via förstärkare

De några få som faktiskt läser den här minst sagt sporadiskt uppdaterade bloggen kanske kommer ihåg min sågning av Diors flaggskeppsdoft J'adore. Jag vidhåller att det inte är något fel på parfymen i sig, men den gungar liksom inte min båtpå något sätt, välgjord eller ej. Av den anledningen var det med blandade känslor jag tog emot en lotterivinst i går kväll som visade sig bestå av en massa härliga duschcremesprover från fantastiska Sephora som äntligen öppnar butiker i Sverige. Jag blev förstås själaglad både över att faktiskt vinna, något som aldrig händer då jag visserligen inte tävlar, och jag blev lika glad över grejerna från Sephora, men jag kände initiellt en viss besvikelse över att det stora parfymprovet i påsen visade sig vara just en flaska J'adore. Otacksamt, jag vet. Hard to please, high maintainence, jag fattar.

Men! Det visade sig vid nämare och nyktrare undersökning (det var ändå girl's night out på Antons) i morse att det var en av alla varianter på J'adore som hade fått följa med mig hem i natt. Den heter J'adore L'absolu och kom ut 2007, åtta år efter storasysterns entré på marknaden. Vid det laget hade föregångaren redan visat sig vara en enorm succé, och med det i bakhuvudet kan man undra hur de tänkte på Dior när de bestämde sig för att släppa den här varianten, i synnerhet eftersom det redan fanns ytterligare två varianter av J'adore på marknaden. Rent teoretiskt verkar det vara en dumhet. Åtminstone innan man har testat L'absolu på huden.

Den har nämligen allt det som originalet inte har. Missförstå mig rätt, det är alltså inget annat än en variant på originalet, de båda har stora delar av sina doftpyramider gemensamt. För min egen personliga smak är L'absolu allt det originalet inte är. Borta är hela den fruktiga, sogligt bleka fruktkompotten i toppen, inga persikor, meloner och päron så långt näsan kan sniffa. Alla blommor som finns hitta i föregångaren har körts genom värsta förstärkaren och kommit ut i andra änden för att landa på ett explosivt sätt i L'absolu. Blommorna har helt plötsligt blivit stora och svulstiga, tuberosen framträder på ett makalöst sätt utan att bli uppblandad med någon fruktsallad. Visst, det finns lite frukt i den här kompositionen, men den visar sig inte förrän i basen, och där är den oerhört neutral och gör inget alls för att märka ut sig. I den här versionen är den blommorna som är viktigast och de tolkas på ett mycket fint sätt. Fint nog att fungera som vardagsparfym utan att stöta sig med någon på arbetsplatsen, men samtidigt är de kaxiga nog för att inte bli slätstrukna.