Mmm...

"Du luktar sommar" sa min man och begravde sin näsa i gropen ovanför mitt nyckelben.
"Hur menar du då?" frågade jag.
"Jo, du vet. Sol liksom. Solvärmd hud."

Och så tog han ytterligare ett djupt sniff.

Fler violer

Inspirerad av gårdagens violfrossa styrde jag i morse kosan mot min stora, giftigt lila flaska April Violets från Yardley. Det är alltid intressant att jämföra dofter som har samma blomma som huvudrollsinnehavare, och jag blir alltid lika förvånad över hur olika en och samma blomma kan tolkas i en parfym. Min flaska sprang jag på under en resa till London för några år sedan. Jag skulle ha skavsårsplåster i ett litet pharmacy och där, på en hylla längst ner vid golvet, stod en enda stor flaska. De skulle ha under £20 för den, så självklart slog jag till. Alla Yardleys dofter finns i en mängd olika former som talk, tvål, kroppsspray och duschprodukter, och alla för de med sig en doft av något gammalt, klassiskt och väldigt brittiskt. Företaget är en engelsk institution med över 400 år på nacken i branschen.

April Violets bygger, precis som Violetta di Parma på den välkända Parmaviolen, men den är lite skarpare i sitt uttryck. Åtminstone i min näsa. Den är lite mer kanderade violer, lite mer violpastiller än sin italienska parfymsläkting. Sötman kommer från tuberos, det lite kärva, sträva kommer från iris, det hela mjukas upp igen med en finstämd jasmin som nästan inte märks i sig, men som bidrar fint till kompositionenes helhet. Tyvärr är detta inte en doft med lång livslängd på huden, den behöver bättas på flera gånger under dagen och det är kanske därför den säljs i enorma 125 ml-flaskor. Det gör egentligen inte mig något att livslängden är så kort, för det innebär att basen kommer fram ganska tidigt. Basen är ljuvligt pudrig och för tankarna till gammaldags talkpuder, sådant som alla mormödrar hade i badrumsskåpet när man var liten och som man alltid undrade vad det skulle användas till. För oss som var nyfikna nog att öppna förpackningen och få en oväntad dos puder puffad i ansiktet, minns den speciella doften fortfarande. En unik blandning av bebis och rynkig tant.

Tyvärr verkar det inte gå att få tag på Yardleys grejer i vårt land, och från hemsidan kan man inte beställa parfym och body sprays om man inte bor i UK. Det verkar däremot gå bra att beställa andra produkter ur deras sortiment från utländska adresser. Har ni vägarna förbi Storbritannien så hittar man produkterna i de flesta pharmacies runt om i landet.

Vackra våriga violer

Det första lilla parfymprovet som hamnade i min hand när jag på måfå stoppde ner handen i påsen jag förvarar dem råkade vara Violetta di Parma från Borsari. Ett märkligt sammanträffande är kanske att detta prov var ett av de jag beställde första gången jag någonsin köpte prover. Nu återstår bara en liten, liten skvätt längst ner i det lilla röret, men det räcker gott till ett par dagars användning. När det är slut hoppas jag att någon i min släkt har hunnit tagit sitt förnuft till fånga och köpt en flaska åt mig till min födelsedag (nu har ni inte många dagar på er!).

Violetta di Parma är resultatet av Maria Luigia, hertiginna av Parma kärlek till de små, lila blommorna. Maria Luigia, eller Marie Louise av Österrike, var Napoleon Bonapartes andra hustru och sedemera också alltså hertiginna av Parma. Där uppmuntrade hon de lokala munkarna till att utvinna doftolja ur parmaviolerna, och så till slut skapades parfymen 1870.

Det var kärlek vid första sniffen när jag mötte violerna från Parma, och jag ska försöka förklara vad som är så fantastiskt med den här doften. Det är i särklass den bästa violdoften som finns på marknaden, den tolkar violerna så vackert, så vackert. Med Violetta di Parma är det just enkelheten som är genidraget. Det händer inte mycket med doften under dagen, det är ren, tydlig, skör viol från första stund till sista skälvande strofen innan den försvinner från huden. Den lovar inte mer än den håller, och det är just små spröda violer som utlovas. Lite grönt, lite pudrigt, men den luktar så nära den äkta varan att man förväntar sig att det ska stå en bukett i en vas i nästa rum. Den är inte söt, bara sådär finstämt blommig att man bara vill lukta på sig själv hela dagen. Dessutom luktar den som min favoritglass.

Finns att beställa för en väldigt rimlig peng om ni följer den första länken i första meningen i det här inlägget.

Det Stora Doftprojektet

Det är dumt att bli sjuk ofta. Jag blir sjuk ofta, det har delvis att göra med mitt superdefekta immunförsvar och dels med det faktum att jag umgås med små bacillhärdar på jobbet dagarna i ända. Förutom att lönen blir mindre och det allmänt jävliga med att vara sjuk jämt, så innebär det att jag går och fnular och funderar mest hela tiden. Åtminstone när jag är för trött för att läsa, titta på TV eller blogga och för pigg för att sova hela dagen.

Nu har jag fnulat mig fram till att jag kanske skulle göra ett litet (eller stort egentligen) projekt här på bloggen. Det är ju så att jag har samlat på mig ett hundratal med små parfymprover under årens lopp, och jag har märkt att de liksom bara glöms bort i sin lilla påse efter att jag har provat på huden, sniffat och analyserat. Det känns oerhört orättvist och tråkigt, för ofta har de där små proverna rest halvvägs över jorden och även kostat litegrann. Nu har jag bestämt mig för att plocka ett litet rör från påsen varje eller varannan dag, applicera, analysera och självklart blogga. Det kommer garanterat att roa mig, hoppas jag slipper sitta ensam med min glädje. Watch this space!

Parfym och sommar

Nästan alla modetidningar i vårt land brukar ha en parfymspecial när sommaren börjar närma sig. Det presenteras gärna nya lätta och ofta alkoholfria alternativ till gamla favoriter. Parfymhus världen över släpper sommarversioner av populära dofter. Kanske upplever konsumenten det som en välvillig tjänst att äntligen ha möjligheten att bära parfym i solen på stranden. Jag säger skit i förmyndarattityden och bär parfym när och hur du vill. Några saker bör man ändå tänka på innan man sprayar på sig sin favoritdoft och går ut i solen.

Det finns en risk att parfymen tar en lätt unken ton på huden om man befinner sig i solen hela dagen, eller stora delar av dagen. Det finns också en risk att det blir fläckar på huden där parfymen sitter. That's it. Det går att undvika detta på några mycket enkla sätt; köp en kroppslotion i din favoritdoft och använd bara den på dagtid. Vänta med själva parfymen till kvällningen. Spraya din parfym i håret och på kläderna. Det är en myt att det blir fläckar på kläderna av parfymen, såvida inte själva vätskan har en mörk färg i sig och dina kläder är ljusa, men jag tänker att det föreligger ett visst mått av sunt förnuft. Spraya din parfym på ställen där inte huden exponeras för solen; bakom öronen eller långt bak i nacken där håret hänger för, mellan brösten och i knävecken. Som sagt, lite sunt förnuft skadar aldrig. Jag har svårt att föreställa mig den parfym som doftmässigt går fint ihop med den lukt kroppen ger ifrån sig efter en dag på stranden. Eau de Salt? Eau de Sand?

Amerikanskt kroppssmör

Förutom Apotekets oparfymerade, dötråkiga kroppslotioner och The Body Shops Body Butters finns det bara en produkt som hjälper en torris som jag. Body Americas kroppssmör som finns i både pumpflaska och stor burk är helt fantastiska. Det hjälper förstås att de luktar fantastiskt och har underbart fantasifulla namn som Vermont Va Va Voom och Toast to the Coast. Förpackningarna pryds av bilder på förföriska 50-talsbrudar i närmast pinuppiga poser. De olika dofterna finns även som läppbalsam, kroppsmist, ansikts- och kroppsskrubb samt duschmousse. Men, smakar det så kostar det. I Sverige hittas de lättast i nätaffären Eleven, men jag har haft turen att hitta pumpflaskorna på Gekås i Ullared för halva priset, men det var nästan ett år sedan.

Brad Pitt nytt fejs för Chanel no 5

Jag är så upptagen med att rota i det förgångna att jag inte orkar skriva långa poem om dofter hit och dit. Hela dagen har jag sorterat bilder från förr - före maken, före barnen, före Englandsflytt, före hemflytt, efter maken, efter barnen, efter Englandsflytt, efter hemflytt. Det har resulterat i att jag ha plockat fram en gammal favoritparfym som jag kommer att skriva om i dagarna. Det har även resulterat i många gapskratt åt klädstil, frisyrer och sminkningar. Roligast av allt är nog ändå att jag minns vad jag hade för parfym just vid tiden för de flesta fotona, det är både kul och lite skrämmande.

Men - tills det är dags för nästa renodlade parfympoem får ni hålla till godo med det senaste skvallret. Chanel har nämligen gått ut med att Brad Pitt ska bli det nya ansiktet för No 5. Med detta blir han den förste man som är ansiktet utåt, och han följer namn som Nicole Kidman, Audrey Tatou och Marylin Monroe. Vad tror ni om det? Banbrytande eller bara konstigt? Är han ens så het längre?

Tuberosextrakt

Det började med iris, fortsatte med apelsinblom och kom så småningom fram till tuberos. Jag talar förstås om Pradas Infusion-serie. Efter tuberosen kom ros och så nu senast, i år, kom en absolut-version av irisdoften. De flesta är limited edition, men jag har lite svårt att förstå precis hur limited då jag har sett samtliga versioner på stora city-Åhlénsvaruhus. Alla är otroligt välgjorda, snygga och stilrena i både doftkaraktär och utseende. Irisen passar mig sådär, apelsinblomman något bättre och tuberosen är helt outstanding på min hud.

Jag har alltid varit lite lagom rädd för tuberos, förmodligen efter att ha sniffat på min fellow parfymnörd Annas mångåriga signaturdoft Fracas. Tuberos är, trots sparsam dosering, inte en blyg viol direkt. Den är in-yer-face, högljudd, bullrig om än ultrakvinnlig och förförisk. Jag tror att det är en älska/avsky-not, åtminstone när den används i parfym. För mig är det inte riktigt lika enkelt; jag älskar tuberose och många av mina stora kärlekar har tuberose i sig, men jag har aldrig klarat av att bära en parfym som nästan uteslutande kretsar kring tuberose, där tuberose har spelat förstafiol så att säga.

Av dessa anledningar blev jag förstås salig när jag äntligen hittade en parfym innehållande en substantiell dos tuberos som jag faktiskt kunde bära. Inte bara det, den luktade också helt jävla fantastiskt. Infusion de Tubereuse är hos mig för att stanna. Blommorna är krämiga, nästan lite smöriga och mulliga, samtidigt som det finns en lättsamhet över hela kompositionen. Basen är träig och myskig, lite grön och gräsig, och står i fin kontrast till den söta blomman som parfymen är uppbyggd kring. Hjärtat står sig i många, långa timmar och är den allra största behållningen. Det stör mig inte ens att de har, i vanlig ordning, slängt in lite frukt i toppen. Blodapelsinen i öppningen är mjuk, rund och ganska söt, och minglar fint med tuberosen som är mer raffinerad och något nedtonad än jag är van vid i andra parfymer. Det här är definitivt en doft för både inbitna tuberosfans som för sådana som jag, som är lite skeptiska och kanske lite rädda också.

Ljuvligt och luftigt

Saker som är ljuvliga och luftiga är vanligtvis inte alls min grej. Det ska vara tungt, tätt och tufft för att jag ska sniffa två gånger, så det är därför jag blir så förvånad över min reaktion på Lancômes Tresor In Love. Den beskrivs som (och det är nu jag ryser) "ungdomlig, modern och flirtig", och jag skulle väl möjligen kunna ställa upp på att vara lite flirtig ibland, men vafan. Den ska tilltala en ung singeltjej, som är fri att flirta och bli kompromisslöst förälskad. Eller är det parfymen själv som gör så? Jag är förvirrad. Dessutom innehåller den en massa frukt, åtminstone i toppen. Annonsen som prånglades ut i samband med parfymsläppet föreställer tydligen en ung tjej med pojkvän/älskare som på en ingivelse har flytt den parisiska festen för en mer privat stund, för det är ju så man gör när man är ung och kan bli kompromisslöst förälskad.

Visst låter jag som en bitter satkärring, men jag är vad gäller produktnischning att jag blir spyfärdig. Vad i hela världen är det som gör att just den här parfymen ska tilltala ovan nämnda flicksnärta mer än den tilltalar mig, en nästan-40-årig, gift tvåbarnsmorsa? Jag kanske också vill flirta och bli lite förälskad ibland - med och i min man förstås. Jag gillade aldrig Tresor In Loves storasyster Tresor. Kanske om jag testade den nu, 21 år efter den kom ut, skulle upplevelsen bli helt annorlunda, men jag tror inte det är möjligt, för jag är så löjligt överförtjust i denna lilla snärta till lillasyster. Så ljuvlig, så raffinerad, så sval och lättfotad som en sommarvind. Trots att det enligt pyramiden är en så på pappret gräslig kombination i toppen som rosépeppar, nektarin, päron och bergamott, så får jag på min hud en förnimmelse av solmogna, nyplockade citroner. Inte skarpa, men varma, mjuka och lätt sötade. Som den perfekta, hemgjorda citrondrickan, uppblandad med något annat jag inte kan sätta ord på. Det bestående intycket är solmoget och, håll i er nu, fräscht. Som tvätt man har torkat ute i solen och som man har använt sköljmedel med mango och citrus till. Hjärtat bjuder ytterligare ljuvligheter, blommor, blommor och de är så sköra och förfinade att jag blir alldeles rörd. Rosor, jasmin och viol, givetvis med en persika inslängd för sakens skull. Det är ju ändå en ungdomlig parfym vi snackar om här, och då måste vi ha massor med frukt för att det ska tilltala de unga. Snacka om att underskatta en så stor del av befolkningen. Beklagansvärt. Nåväl. Hjärtat är den stora behållningen i den här kompositionen, och jag önskar så innerligt att det kunde stanna hos mig hela långa dagen, men tyvärr kräver min edp uppfräschning minst en gång om dagen. Basen är lite hohum, den kunde jag nog vara utan, men den är mysk- och cederträbaserad och ger inget bestående intryck.

Det är inte lätt att vara populär

Gamla Habanita

Jag ser till min stora glädje att min lilla doftblogg har passerat 3000-besökarstrecket och känner att det förpliktigar. Väldigt roligt förstås, och då går det ändå inte att jämföra med dessa enormt populära och välbesökta poppisbloggar som finns därute. Min strävan för bloggen har aldrig varit att bli stor, enorm eller ens besökt, jag vill bara skriva och skriva om något jag kan mycket om och älskar väldigt mycket. Egentligen är 3000 träffar på ett knappt halvår inte mycket att hurra för, men jag tycker det är kul. Uppenbarligen är det inte bara mina vänner som känner sig hittvingade som läser längre, så mycket har jag förstått.

Vi firar lite i skymundan med att berätta om en fantastisk klassiker som har blivit omvampad. Molinards Habanita har länge varit en favorit som kanske har kommit lite i skymundan, kanske för att den inte går att hitta i vanliga parfymaffärer och inte heller på tax free. Jag vill gärna bunta ihop henne med stora, kända klassiker som Tabu och Youth Dew då hon, liksom sina klassiska systar, är fullväxta, kryddiga, provocerande orientaliska skönheter. Som jag förstår det av informationen på parfymmakarnas hemsida så har hon nu fått lite nya kläder efter att ha gått i samma klänning sedan hon föddes 1921. Det verkar som om hon fick nöja sig med att få klänningen omsydd en aning, för ursprungsparfymen ska vara orörd, men det har tillkommit noter i ett försök att föryngra henne. Facelift alltså. Molinard verkar också resonera som så att ska innehållet omvampas så måste utsidan hänga med - en helt vanlig åldersrasism. Föryngra, förbättra. Vi kan inte ha en gammal tacka som klär ut sig till lamm inte.

Slutligen måste jag nog själv omvärdera om det är värt att fira att en gammal trogen favorit har blivit lyft och plockad. Jag vet inte om jag kommer att känna igen henne när vi möts igen, tänk om hennes personlighet är helt förändrad? Den som läser får se, då jag omgående planerar ett inköp av åtminstone ett litet provrör av den nya, upphottade Habanita. Tills dess får ni nöja er med det här.

Nya Habanita

Punkparfym

Vivienne Westwood var en av punkpionjärerna i 1970-talets London. Hon var och är fortfarande The Original Punk Princess, fast på senare år får hon nog mig avancera till Punk Queen då hon har uppnått en hyfsat ansenlig ålder. Det känns som om allt hon har gjort och gör är för att provocera, och hon lyckas till viss del fortfarande provocera med uttalanden som "Feminists wish women to seem like men. They're not men". När det var dags för henne att lägga till ytterligare en dimension till hennes klädskapande i form av ett parfymsläpp. Självklart heter hennes första parfym Boudoir. Den kom 1998, och då hade Ms Westwood varit ett stort namn i modevärlden i tjugo år. Om parfymsläppet sa hon "It is extremely difficult to say how long the process actually took to finally acheive my fragrance, Boudoir, because there was a lot of time waiting around for other people".

Valet av namn känns självklart om man är bekant med designerns klädkreationer. Hon har alltid flirtat med sex, ibland på ett närmast skojfriskt sätt, ibland på ett nästintill smaklöst sätt, men alltid har man anat att asgarv på lur. En budoir, en kvinnas mest privata krypin. I min fantasi är hennes budoar mörk, dammig, rökig och fylld med guld och röd sammet. Mitt i rummet står en enorm himmelsäng, och längs väggen står en chaise lounge (eller skriver man schäslong på svenska? Orkar inte kolla upp det) där en något lättklädd dam har draperat sig, komplett med korsett och rufsigt hår.

Kanske är det min egen fantasi som ställer till det, men hennes första parfym representerar hela grejen med Vivienne Westwood, åtminstone i min näsa och i mitt tycke. Den är hela tiden på gränsen till att vara för mycket, för vågad, för söt, för stark och för smaklös och ibland blir den det också. Jag äger en liten flaska edp och jag kan bara använda den på sommaren när det är riktigt varmt och soligt. Den enorma sötman i parfymen står sig perfekt till det varma vädret, eller är det så att det som händer med min hud i det varma vädret gör att parfymen blir mer bärbar i värmen. Jag behöver inte berätta att det är en parfym som stannar på huden så länge att man i princip måste tvätta bort den.

Boudoir öppnar med ett vrål. Det är stora aldehyder, bergamott, hyacinter och apelsinblom som inte är överdrivet söta alls, men det ligger något i bakgrunden som lurar och som ger löften om vad som komma skall. I hjärtat som följer kommer sötman som en smäll på käften. Den är nästan så överväldigande att den ger en känsla av att man har förätit sig på sockervadd, men så händer det något - något kryddigt. Jag antar att det är nejlikorna som sälla sig till den i övrigt så söta blombuketten som består av påsklilja, ros och jasmin. Den officiella pyramiden avslöjar ingenting om några kryddor i hjärtat. Basen drar ner sötman något men då den innehåller stora personligheter som patchouli, civet, sandelträ och iris blir det fortfarande nästan slagsmål om uppmärksamheten. Irisen och sandelträet skapar en slags strävhet som näsan verkligen längtar efter i det här stadiet. Boudoir är en parfym som inte lämnar någon oberörd där den far fram som uppkäftig snorunge, och den är lätt att överdosera. Förmodligen är det också en älska eller avsky-parfym, och mitt största problem är väl att jag inte har bestämt mig än.

Sköna maj välkommen

Körsbärsträdet till höger står i blom och det vänstra, för mig okända trädet har haft blomsterprakt i någon vecka redan. Jag lider.

Jag älskar våren. Med risk för att upprepa det människor har uttryckt i alla tider, och med risk för att bli sliskigt nostalgisk och känslomässig, så finns det inte mycket som är bättre än den sköra grönskan vi upplever i Norden precis just nu. Maj är för mig en så vacker månad att jag nästan blir tårögd. Allt som slår ut, värmen som sakta kommer utan att lova för mycket och utan att vara för varm. Än har inte solen blivit så obarmhärtig att allt blir gult och torrt. Marken torkar och ger plats för gräset, de första blommorna i allsköns färger smyckar marken. Allt ackompanjeras av naturens små och stora röster och dofter; första gången grannen klipper gräset (det är alltid grannen som är först, aldrig vi), första gången man tar in tvätten och den luktar sköljmedel och utomhus, söndagar när grilloset ligger tjockt i grannskapets luft, nyutslagna körsbärsblom, hyacinter och påskliljor och lite senare liljekonvalj och syrén. Doften av fuktig mossa i skogen, doften av varm, blöt asfalt efter ett lätt regn. Allt som hör våren till och jag njuter på avstånd, på fel sida våra stora glasdörrar i vardagsrummet, för jag tål inte våren. Alla dessa jävla växter som tvunget ska slå ut och sabba mitt välbefinnande och fullständigt lamslå min stackars näsa. Hur märkligt är det inte att någon med ett sådant enormt parfymintresse och med en näsa som tål nästan vad som helst, inte ska kunna njuta av äkta dofter utomhus? Jag gör det bästa av situationen och sprayar på mig lite First.

De franska juvelerarna Van Cleef and Arpels gör undersköna, superkvinnliga smycken sedan 1896, men fick för sig att ge sig in i parfymbranchen så sent som på mitten av 1970-talet. First var, som namnet tyder på, deras allra första parfym och sedan dess har de hunnit med att släppa ett trettiotal, alla med hyfsad kvalitét, men inte kanske alltid så spännande. Ibland får man känslan av att det har gjorts tidigare och med ett bättre resultat. First däremot, är unik i sitt slag. Helt jävla fantastisk faktiskt. Den står för allt som är bra med våren - den tolkar också många av de första vårblommorna på ett alldeles utmärkt sätt.

Doften öppnar med en skarp grön, aldehydstinn not som nästan knockar min vårallergiska näsa. Så mycket nyutsprungen grönska klarar jag nästan inte av. Tack och lov lägger sig det gröna - bergamott enligt den officiella pyramiden - aldrig har bergamott luktat så grönt på min hud. Fram träder i stället vårens första, spröda blombukett. Den innehåller jasmin (ok, försommarbukett om vi ska vara noga), rosor och ylang ylang, men den blomma som märks mest och kör en helt egen discoshow på min hud är hyacinten. Kanske är det hyacinten som gör den, i mina ögon och min näsa, till den ultimata vårbuketten. Mina egna hyacinter har blommat, rakryggade och blå, i ett par veckor redan, och trots att de inte fyller luften runt rabatten med samma berusande doft som när de pryder bordet inomhus vid juletid, så är de ett säkert vårtecken. Det räcker med vetskapen att om jag kommer nära kan jag känna dess doft. 

Blombuketten, hjärtnoterna, håller sig fräsch i många timmar och stannar relativt nära huden, för att ge plats för en oväntat animalisk bas. Åter igen är det den lilla sibetkatten som har varit framme och lämnat spår. Den fungerar förvånansvärt bra med resterna av blommorna och grönskan från öppningen återvinns ett ögonblick med hjälp av inslag av vetiver. Övriga noter i basen är ambra och vanilj, men på min hud är det civeten som är tongivande.