Punkparfym

Vivienne Westwood var en av punkpionjärerna i 1970-talets London. Hon var och är fortfarande The Original Punk Princess, fast på senare år får hon nog mig avancera till Punk Queen då hon har uppnått en hyfsat ansenlig ålder. Det känns som om allt hon har gjort och gör är för att provocera, och hon lyckas till viss del fortfarande provocera med uttalanden som "Feminists wish women to seem like men. They're not men". När det var dags för henne att lägga till ytterligare en dimension till hennes klädskapande i form av ett parfymsläpp. Självklart heter hennes första parfym Boudoir. Den kom 1998, och då hade Ms Westwood varit ett stort namn i modevärlden i tjugo år. Om parfymsläppet sa hon "It is extremely difficult to say how long the process actually took to finally acheive my fragrance, Boudoir, because there was a lot of time waiting around for other people".

Valet av namn känns självklart om man är bekant med designerns klädkreationer. Hon har alltid flirtat med sex, ibland på ett närmast skojfriskt sätt, ibland på ett nästintill smaklöst sätt, men alltid har man anat att asgarv på lur. En budoir, en kvinnas mest privata krypin. I min fantasi är hennes budoar mörk, dammig, rökig och fylld med guld och röd sammet. Mitt i rummet står en enorm himmelsäng, och längs väggen står en chaise lounge (eller skriver man schäslong på svenska? Orkar inte kolla upp det) där en något lättklädd dam har draperat sig, komplett med korsett och rufsigt hår.

Kanske är det min egen fantasi som ställer till det, men hennes första parfym representerar hela grejen med Vivienne Westwood, åtminstone i min näsa och i mitt tycke. Den är hela tiden på gränsen till att vara för mycket, för vågad, för söt, för stark och för smaklös och ibland blir den det också. Jag äger en liten flaska edp och jag kan bara använda den på sommaren när det är riktigt varmt och soligt. Den enorma sötman i parfymen står sig perfekt till det varma vädret, eller är det så att det som händer med min hud i det varma vädret gör att parfymen blir mer bärbar i värmen. Jag behöver inte berätta att det är en parfym som stannar på huden så länge att man i princip måste tvätta bort den.

Boudoir öppnar med ett vrål. Det är stora aldehyder, bergamott, hyacinter och apelsinblom som inte är överdrivet söta alls, men det ligger något i bakgrunden som lurar och som ger löften om vad som komma skall. I hjärtat som följer kommer sötman som en smäll på käften. Den är nästan så överväldigande att den ger en känsla av att man har förätit sig på sockervadd, men så händer det något - något kryddigt. Jag antar att det är nejlikorna som sälla sig till den i övrigt så söta blombuketten som består av påsklilja, ros och jasmin. Den officiella pyramiden avslöjar ingenting om några kryddor i hjärtat. Basen drar ner sötman något men då den innehåller stora personligheter som patchouli, civet, sandelträ och iris blir det fortfarande nästan slagsmål om uppmärksamheten. Irisen och sandelträet skapar en slags strävhet som näsan verkligen längtar efter i det här stadiet. Boudoir är en parfym som inte lämnar någon oberörd där den far fram som uppkäftig snorunge, och den är lätt att överdosera. Förmodligen är det också en älska eller avsky-parfym, och mitt största problem är väl att jag inte har bestämt mig än.