Sa jag vår?

Jag hade precis kommit in i vårmentaliteten med allt vad det innebär; gröna dofter, färgglada kläder m.m, när jag i morse vaknade till ett gråtrist höstväder. Duggregn, blåst och inte en enda liten solglimt i sikte. Dessutom hade jag lönesamtal med min chef på dagens meny, och det gjorde liksom inte att allt kändes bättre. Jag är nämligen kommunanställd när jag inte luktar på parfymer och bloggar om dem, och vet att lönerna redan är klara, så ett lönesamtal känns fullständigt meningslöst. Min vana trogen vände jag mig därför till en vitblommig högljudd sak i parfymsamlingen i ett desperat försök att hjälpa upp den dysta morgonen.

Det blev Il Bacio från Borghese. Hudvårdsföretaget med det italienskklingande namnet Borghese är i själva verket amerikanskt. Huruvida de har något att göra med den italienska adelssläkten med samma namn, eller konstsamlingen i Villa Borghese förtäljer inte historien. De har inte huvudsakligen gjort sig ett namn på sitt parfymutbud, då de enbart har två i eget namn, men Il Bacio ("kyssen" på italienska) är åtminstone inte en doft man lätt glömmer när man väl har gjort dess bekantskap. Tanken är väl att den ska få fantasin att skena iväg till ett scenario där du får en italiensk kyss. Förhoppningsvis handlar det mer om dofterna man förknippar med italien än någon latino lover, men i vilket fall som helst har jag inget att realtera till alls i det fallet. Jag har inte blivit kysst av en italienare (men väl ett par fransmän) och har bara tillbringat en dag i landet för så länge sedan att jag inte har en aning om hur Italien egentligen doftar. 

Ska man tro Borghese så luktar Italien en himla massa mogen frukt, toppade med solgul freesia, kaprifol, jasmin, liljekonvalj och ros. Toppnoterna med alla blommor är helt outstanding, de kastar sig över dig så fort de hamnar på huden och doftar mycket och länge för att vara en öppning. Det är jag oerhört tacksam för, då det är just blommorna som bidrar stort till doftens allmäna karaktär. De lägger ribban liksom. På blommorna följer all frukt, och det är en riktig toskansk fruktsallad vi bjuds på. Melon, persika, plommon och passionsfrukt, och det är sött, sött, sött. Soligt sött kan man nog säga. Det som räddar parfymen på det här stadiet är det faktum att blommorna från toppen håller sig kvar länge nog för att balansera all den fruktiga sötman. Frukt är verkligen inte min grej i parfymer, jag skyr dem som pesten för det mesta, och det ska till något alldeles speciellt för att jag ska köpa en parfym med så mycket frukt i. I Il Bacio finner jag det svårt att urskilja de enskilda frukterna, det blir mer som en fruktkompott - nerkokt, koncentrerad och sockrad. Basen bjuder på trä, mysk och ambra, något som också det tar udden av sötman och förvandlar den från vad som borde varit något outhärdligt till en fin balans. 

Il Bacio köpte jag löjligt billigt i min favoritbutik Strawberrynet, där den fortfarande finns under 300:- för 50 ml. Slutligen kan jag meddela att solen visst tittade fram under eftermiddagen, regnet drog bort och lönesamtalet gick bra. Det återstår att se om löneökningen räcker till en ny medlem i min parfymsamling.

Välkommen vår

Det verkar som om våren har kommit till oss i södra landsänden. Vinterinfluensan har bytts mot vårförkyldningen, och det är bara en försmak på vad som komma skall när allt slår ut; hösnuvan blir bara värre för varje år som går. Trots hot om allsköns jävligheter i samband med naturens blomning inspirerar mig våren i vanlig ordning till att sträcka mig efter mina något grönare dofter. Även om naturen troligen är ganska långt från alla typer av grönska just nu, finns det någon del i mig som tror att jag kanske kan hjälpa grönskan på traven genom att rota fram några gröna, sprudlande dofter. Jag tror inte att det hjälper nämnvärt, men åtminstone får jag en knuff i rätt riktning. De gröna dofter jag har i min samling är mestadels chypreer med mossor och gröna blad, men jag söker mig också till parfymer med typiska vårblommor som liljekonvalj.

Tendre Poison från Dior är inte traditionellt grön, och kanske är det jag som luras av den vackert gröna flaskan, men för mig är det en doft som säger vårvinter. Detta var den allra första av vad som skulle bli en uppsjö av småsystrar till originalet, och den kom ut 1994, nio år efter storasyster. För alla som är bekanta med originalet och tycker att den är det bästa som skapats sedan de uppfann skivat bröd, kan Tendre Poison bli något av en besvikelse. Då original-Poison har en dekadent känsla av upmarketförruttnelse, är Tendre lättare, friskare och helt klart mer lättburen. Den är fortfarande trogen sin storasyster och delar också de huvudnoter som karaktäriserar hela familjen - här finns rosor och tuberose, apelsinblomma och mysk. Kryddorna har försvunnit och de övermogna plommonen är också borta. I stället har vi fått en frisk öppning med bergamott, rosenträ och mandarin, och denna trio sätter tonen för resten av kreationen. Det franska ordet tendre betyder bl.a. ömsint och mjuk, och namnet beskriver med rättvisa de ändringarna i just denna variant av Poison åstadkommer. Åtminstone jämfört med storasyster. Som sagt, toppnoterna slår an den ton som kommer att vara dominerande i doften. Avsaknaden av kryddor är avgörande för att Tendre känns lättare i sin karaktär.

Tyvärr har den mycket trevliga och lättsamma Tendre Poison utgått från Diors sortiment, av någon outgrundlig anledning. Den har ersatts med en mängd andra småsystrar, några fina och några mindre roliga, men inga som utgör riktigt så bra sällskap som gröna, blommiga, glada Tendre. Det går att hitta den här parfymen om man letar på nätet, jag ropade in en halvfull flaska på Tradera, men se upp med kopior som är vanligt förekommande på just auktionssiter.

Trevlig with a twist

Om någon presenterar mig för en parfym som jag aldrig har luktat på med säljargumentet att den är trevlig, går jag med stor säkerhet därifrån utan att ens ta av korken. Det känns liksom lite beige. En människa som presenteras som trevlig för mig (utan några andra adjektiv inblandade) är förmodligen också trevlig men sedan ta det slut på något vis. Med det i åtanke borde dagens doft inte ens finnas i min samling då min första tanke när jag luktade på den i flaskan var att den kändes trevlig. Något fick mig tack och lov att testa den på huden och det var väl tur det, annars hade jag avfärdat den som just trevlig och den hade förmodligen hamnat i glömska ganska fort. Jag har aldrig varit nämnvärt intresserad av några av dofterna från just detta hus, och det var i ren uttråkning när vårt flyg hem var försenat förra året som jag systematiskt betade av samtliga damdofter. Jag fastnade för en enda.

Bvlgari är först och främst the place to go för juveler och andra accessoirer, de vet vad de sysslar med då de har hållt på med just detta sedan slutet av 1800-talet. I slutet av 1990-talet gav de sig in i parfymbranschen också, och under 00-talet fullkomligt exploderade företagets lansering av nya dofter. Just nu har de dryga 30 olika dofter på marknaden, både för män och kvinnor, av varierande kvalitet. Mycket av det de ger ut har en ganska syntetisk eftersmak, så även dagens doft Blv, eller Blu som man nog får uttala det. Det är verkligen inget som ligger Blv i fatet, tvärt om är det kanske det som gör att den inte blir en axelryckning. Det bidrar med en viss udda charm. Blv upplevs som den perfekta vardagsdoften vid första sniffen. Den sticker inte ut hakan, den gör inte mycket väsen av sig, men det är heller inte någon doft man minns särskilt tydligt. Trodde jag ja. Plötsligt träffas min näsa av färsk, nyriven ingefära och jag inser att det är det här, just det här, som ger den annars lättförglömliga vardagsdoften sin speciella twist. Ingefäran är inte kraftfull på något sätt, den sticker inte i ögonen och river inte i halsen, den gör bara precis tillräckligt för att hjälpa upp blåregnet, linblommorna, acacian, mysken och sandelträet på vägen. Vaniljen i basen kommer som en rolig överraskning då både topp och hjärta är lite kyliga i sina karaktärer. Den tycks inte passa in med övriga noter men fungerar fint som avrundning.

Vad är en bal på slottet?

Enligt Askungen är den alldeles underbar. Enligt Jean Desprez, som står bakom parfymen Bal à Versailles, är det en ganska livad tillställning där doften av dammiga ljuskronor blandas med nyplockade blommor, kroppsodör och pudrade peruker. Jag har själv aldrig varit på en bal på Versaille, det närmsta jag kommer är studentbalen på Stadshotellet och det var mest discodans och fylla. Däremot har jag varit på Versaille, och trots att det var många år sedan minns jag den extravagans som överväldigade mig när jag klev av bussen som hade fört mig dit. Guld, silver och glas. Överallt.

Precis som anläggningen Versaille är parfymen Bal à Versailles inte något som faller i allas smak. Palatset kan tyckas alltför överdådigt, parfymen faller garanterat i "maläten tant"-facket för somliga. Bal à Versailles ber inte om ursäkt för sin blotta existens. Den är kraftfull och framåt, och så späckad med enskilda noter att man kan bli vimmelkantig bara av att läsa listan. Den inleder förvånansvärt citrusfriskt med bergamott, neroli, apelsinblom, citron och rosmarin. Citrusen i sig är mjuk och snäll, men rosmarinen bidrar med en aning bitterhet och lite sting. Det är nu man får första indikationen till att den kanske passar lika bra på en man som en kvinna, även om den släpptes och marknadsförs som damdoft. I toppen hittar man även jasmin och ros, men de visar sig vara ganska svåra att identifiera och jag misstänker att det är dessa blommor som gör citrusen mindre skarp. Redan i hjärtat kommer patchoulin, som en käftsmäll. Den mjukas i sin tur upp av återhållsamma liljekonvaljer, ylang ylang och syren, men förblir ganska sträv då även vetiver (ett slags gräs) och iris (här används roten, inte blomman) får vara med i mixen. De två sistnämnda noterna är också komponenter som gör att parfymen kan kännas för manhaftig för vissa kvinnor, och jag tror absolut att det inte spelar någon som helst roll om man är man eller kvinna. Passar den huden och smaken så gör den, varför krångla till det? Tydligen var det Michael Jacksons signaturparfym i många år, även om det kanske inte säger så mycket.

Dottern hjälper till att modella min monsterstora flaska Bal à Versailles. Visst är den snygg?

Bal à Versailles torkar ner i en häftig och ganska läderartad bas som blandar vanilj, mysk, en mängd olika sorters kåda och civet, som kommer från den lilla sibetkatten. Därav den animaliska touchen. Vaniljen bidrar generöst med att ta udden av alla kådorna, utan att för den sakens skull sticka ut. Kådor i parfym kan bli ganska torra och träiga om de inte blandas med lite vanilj eller lite kryddor. Detta är en fantastiskt välgjord parfym där noterna kommer och går, men det är svårt att urskilja de enskilda noterna, så välkomponerad är den. Möjligen kan patchoulin sticka ut lite mer på någons hud, kanske är det vaniljen som ta överhanden lite mer på någon annans hud. Den demonstrerar helt själv det som är det häftiga med kvalitetsparfym; den har ändrat sig i karaktären lite mer för varje gång jag sniffar på min handled, och den kommer garanterat inte lukta likadant på min make när jag tvingar honom att prova den lite senare i dag. Bal à Versailles är mycket riktigt inte alls något som faller alla i smaken, kanske måste man vara lite parfymista för att uppskatta den, men vill ni någon gång prova hyfsat billig kvalitetsparfym är det den här ni ska söka upp. Finns lite varstans online, bl.a. på Strawberrynet.

Venham, vamos para o Brasil

Härom dagen när jag skulle köpa schampoo i min favoritbutik Strawberrynet råkade jag klicka hem en ny parfym. Det hade en av sina vanilga kampanjer där vissa parfymer var nedsatta, och utöver det gav de tio procent på alla parfymer. Eftersom jag är en återkommande kund har jag dessutom ytterligare 10% i rabatt på alla mina beställningar, så det var svårt att låta bli när jag fick Brasil Dream från Estee Lauder för mindre än tre hundralappar. Som jag har skrivit tidigare, i min blygsamma mening kan Estee Lauder inte göra några fel. All parfym som lämnar det företaget är av god kvalitet och de har något för alla. De kanske inte är de mest innovativa i branchen, men det finns en känsla för bra parfym.

Neroli utvinns från pomeransträdets blommor

Jag har aldrig varit i Brasilien, men jag inbillar mig att det kanske som bäst luktar någonstans i närheten av Brasil Dream. Den släpptes som "travel exclusive", d.v.s. exklusivt för taxfree, men är inte svårt att få tag på online. Parfymen beskrivs som sprudlande, fruktig och blommig, och då är det enbart exotiska frukter och blommor som avses. Förstås. På min hud märker jag inte alls av någon fruktighet, guavan och ananasen som ska finnas i toppen blandas tack och lov ihop med den fantastiska nerolin. Jag har grava problem med exotiska frukter i parfym, jag passar inte i dem och vill inte dofta som en fruktsallad, det överlåter jag med varm hand till andra. Exotiska, vita blommor däremot, jag tackar och tar emot. I Brasil Dream är det tack och lov de stora, svulstiga vita blommorna som sticker ut mest. Främst neroli och apelsinblomma, men jasmin finns också med i blandningen och försöker ta plats bland de något mer högljudda kollergorna. Hela härligheten mynnar ut i en bas som utgörs av sandelträ, patchouli och kokosmjölk. För en gångs skull tar patchoulin inte mycket plats alls, slutfasen blir i stället mer träig än något annat. Kompositionen ger mig över lag en känsla av solsken. Den är glad, sprittande och sprudlande, inte särskilt söt, men inte heller frisk och fräsch. Klassiska vita blommor with a twist där mjuka citrustoner spelar huvudrollen. Den lär bli en sommarfavorit.

Parfympassion

Jag får ofta frågor som handlar om när och hur min parfympassion började. Senast i går frågade en släkting om det var i Grasse, staden bloggen har fått sitt namn från, allt började. Släktingen har varit med på en av mina resor dit, så visst var frågan berättigad. Han fick ju med egna ögon se min interaktion med parfymerna då jag var den sista i släkten att lämna parfymeriet vi var på, alla de andra stod och väntade på mig utanför.

Hans fråga fick mig att åter igen börja fundera på hur det började. Det är lätt att berätta varför jag älskar väldoft, parfymer får mig helt enkelt att må bra. Jag kan förvandla humör och stämning på ett ögonblick med hjälp av en doft. De är del av min personlighet. Ingen doft, ingen Ulrika, simpelt. Jag har alltid haft en större parfymsamling än vad som förmodligen räknas till normalt, fler än mina jämnåriga vänner och fler än mamma och hennes vänner. När jag var yngre och tillgången till pengar var mer begränsad än vad den är i dag, var jag inte så noga med vad jag hade i min samling, huvudsaken var att det luktade gott och kunde sprayas på huden. Under en semester i England köpte mina vänner och jag med oss massor med aerosolsprayburkar fyllda med body spray från varierande märken. Billiga, väldoftande och helt underbara. Vi var femton år gamla och kunde byta doft varje dag hela veckan. När jag några år senare flyttade tillbaks till England hade jag liten en samling finare parfymer, någon från YSL och någon från Chanel. Jag kompletterade den med det fantastiska utbudet av hyfsat välgjorda kopior som fanns att köpa på Londons alla marknader, och kunde åter igen använda olika dofter varje dag i veckan.

Så länge jag kan minnas har jag också varit en badrumsskåpsfluktare. Varje gång jag som barn var hemma hos någon och behövde använda toaletten, passade jag på att kolla i badrumsskåpet där de, om jag hade tur, förvarade sina parfymer. Oftast hittade jag en flaska eller två och självklart drog jag alltid av korken och sniffade på de upphittade skatterna. Det var verkligen som en skattjakt. Lite hemligt och förbjudet, men som julafton om jag hittade något! Självklart blev jag äldre och förstod att det inte är helt ok att öppna andra människors skåp utan att fråga om lov, så det var många år sedan jag gjorde det hemma hos någon annan. Har jag tur förvaras parfymerna på en öppen hylla och gör de inte det får jag snällt fråga om lov först.

Ge henne lite gift på Alla Hjärtans Dag

Dagens doft är en av de där parfymerna man antingen älskar eller avskyr, och de allra flesta verkar också ha något slags förhållande till den. Jag talar naturligtvis om 1985 års doftbomb Poison. När den kom lämnade den ingen oberörd, och det var säkert det som var tanken också. "Perfume is a poison for the heart" sa någon, och det är nog precis de känslor parfymen med det giftiga namnet väcker. Dior själv ville skapa en parfym som skulle provocera och vara dramatisk, och jag vågar påstå att det lyckades. Detta är den första parfym att komma från huset Dior utan att bära dess namn, något som också går hand i hand med den obekväma men ändå ganska förföriska Poison.

Jag tillhör skaran som älskar Poison. På min hud blir den dekadent och lite slampig, som en fransk 1700-talsbordell med glansig yta men när man tittar lite närmre ser man att det är intorkade rödvinsfläckar på lakanen. Den öppnar mustigt och sött med plommon, vilda bär, apelsinblom, koriander och en salig blandning kryddor. På mig blir det till en underbar mischmasch av övermogna vindruvor som nästan börjat ruttna. Jag inser att det inte är en smickrande beskrivning, men tro mig, det är fantastiskt. Blommorna i hjärtat är tuberose, rosor och nejlika. Kryddblandningen späs på ytterligare med kanel och bidrar till den ganska sunkiga, skitiga blombuketten. Jo, ni läste rätt, hela parfymen ger åtminstone mig en känsla av förruttnelse, fast på det där övermogna, söta viset, innan det har blivit äckligt och mögligt. Blomvattnet har börjat bli grumligt, blommorna har sett sina bästa dagar men luktar fortfarande fantastiskt och mycket. Det hela vilar på en bas av  bl. a. mysk, honung, ambra och sandelträ. Honungen går utmärkt ihop med de söta blommorna och frukten i toppen, som hänger med hela vägen, åtminstone på min hud. Flaskan passar sin vätska perfekt; en rundad, mörkt lila skapelse vars kork kantas av guld. Den finns som eau de toilette och det är lika bra det, för Poison är en mycket potent juice som riskerar att göra storslagen entré långt före sin bärare om man inte är försiktig med doseringen. Dessutom sitter edtn heeeela långa dagen och en bit in på natten också, och då räcker det gott med en edt-koncentration.

Min vän Yves

Jag tror att det var någon gång på det glada 80-talet som min mamma presenterade mig för Yves. Minnet sviker, men jag kan föreställa mig att det var kärlek vid första ögonkastet. Yves introducerade mig för tvålarnas, duschcremernas, kroppslotionernas och framför allt dofternas underbara värld med hjälp av sin expertis. En gång i månaden fick mamma brev från hans hemstad LaGacilly i Frankrike där han berättade om denna värld och hur produkterna framställdes. Så småningom tappade mamma kontakten med honom, men då var det jag som fick personliga brev från Franktike varje månad. Han firade mig varje födelsedag, han uppmärksammade årsdagen av vår vänskap och ibland kom han t.o.m. ihåg min namnsdag.

Jag talar naturligtvis om Yves Rocher. För en tonåring i en småstad kändes det oerhört lyxigt att ibland få en försändelse med fransk väldoft (skeppad från Helsingborg där Sverigekontoret låg, men ändå). Varje gång ett paket kom var det fest, dels på grund av produkterna, men dels för att man alltid fick någon överraskning i paketet också. Jag är fortfarande en halvtrogen kund, och nu känns krimskramset och miniprodukterna de skickar med sådär kul. De gör fortfarande bra grejer, trevliga och billiga duschcremer och lotioner, tvålarna är underbara och vissa av parfymerna är faktiskt inte heller att förakta.

Förr om åren har de släppt underbara klassiska favoriter som de två orientaliska pärlorna Venise och Ispahan. Tyvärr finns inte den förstnämnda kvar i sortimentet och den sistnämnda har blivit omformulerad och med det förlorat sin gnista. So Elixir är en fin, modern chypre med jasmin, rökelse, tonka och patchouli. Ming Shu funkar bra för den som älskar Issey Miyakes akvatiska doftskapelser. Den är lätt, flyktig, vattnig och blommig. Den senaste från Yves Rocher heter Moment de Bonheur och är en finstämd blomsterkvast med övervägande rosor och grönt. Dessa tre utmärker sig, men de flesta är välgjorda och utvecklar sig fint på huden. Bäst av allt är onekligen priset. Min vän Yves är definitivt värd ett besök.

Chiliparfym

Jag har länge haft en svaghet för det franska parfymhuset L'Artisan Parfumeur som jag förmodligen kom i kontakt via min fellow parfymnörd Anna. Nu har jag kommit så långt i min kärlek att jag nästan har hunnit prova samtliga alster i deras nuvarande kollektion. Varje gång brorsan har varit i USA har han haft i uppdrag att besöka något finare varuhus för att inhandla något just från L'Artisan, och han har levererat varje gång. Det finns fortfarande en eller två parfymer från detta företag som skulle passa fint i min samling, men det är en annan historia.

När jag var i NYC i höstas köpte jag Piment Brulant som har funnits på min önskelista sedan jag testade den för första gången för många år sedan. Piment är något så udda och ovanligt som en gourmanddoft med chili i hjärtat. Låter det märkligt? Ja, det är väldigt udda. Särskilt då chilin är ihopparad med kakao. Det är i och för sig inget ovanligt om det hade varit en fin, mörk cholkadkaka med högt kakaoinnehåll, men nog höjer man på ögonbrynen både en och två gånger när man får reda på att de har gjort en parfym med det konceptet. Parfymen skapades med inspiration från Aztekkulturen, där både kakao och chili stod högt i kurs och traditionellt användes som afrodisiakum. I Piment Brulant lyfts dessa båda noter av en gnutta vanilj i basen, något som gör att parfymen inte blir så bitter och sträv som den annars troligen hade blivit.

En nog så annorlunda och märklig kombination i en parfym, men visst funkar det. Det är säkert inte allas kopp te och känns säkert mycket märklig om man är van vid ljuva blomsterkvastar på huden. Både chilin och kakaon bidrar med en torr strävhet, och de har slängt i lite klöver i blandningen också, något som ger en viss karaktär av soltorkat hö. Klövern gör bara ett kort gästspel på min hud och det är kakaon och chilin som gör hela jobbet. Vaniljen håller sig i bakgrunden mest hela tiden, men när den väl visar sig är också den ganska torr och återhållsam. Tack och lov för det, om vaniljen hade varit toksöt och mustig hade hela kompositionen förlorat sin poäng. Det ska vara strävt och kärvt, nästan lite bittert. Vaniljen gör bara precis det som förväntas, den mjukar upp lite. Mot slutet kryper även lite mysk och ambra fram, bara sådär, men dessa noter bidrar inte nämnvärt till att förändra det bestående intrycket av en ganska karg doft. För mig funkar detta utmärkt, jag älskar att den är så annorlunda, märklig och unik, men jag kan förstå om inte alla hurrar och hoppar jämfota över en så pass udda doft. Skulle ni mot förmodan snubbla över L'Artisan vid något tillfälle måste ni testa. I Sverige hittar man huset på bl.a. Cow Parfymeri.

Dofta som en kändis

Efter många långa sjuka veckor är En kväll i Grasse tillbaks på banan igen. Jag har återfått luktsinne, energi och skrivlusten, så här kommer nu mina (förhoppningsvis) efterlängtat åsikter om kändisparfymer, ett inlägg som jag började skriva redan innan jag blev sjukt och som jag har många åsikter om.

Det nya seklets första år blev början på ett helt nytt fenomen inom parfymvärlden. Jennifer Lopez, JLo, Jenny from the Block, släppte sin egen doft Glow 2002 och släppte på samma gång lös ett monster. Många var de som skulle följa i hennes fotspår, på gott och ont. Såhär spontant kan nämnas Naomi Campbell, Gwen Stephani, Kylie Minouge, David Beckham, Britney Spears, Mariah Carey, Paris Hilton och kanske roligast av alla Alan Cumming (brittisk skådis som har släppt sin Cumming the fragrance). Dessutom är det än fler som lånar ut sina ansikten till reklakampanjer. Nu senast såg jag att wannabevampyren från Twilight-filmerna är det nya ansiktet för den nya Balenciagaparfymen.

Förutom att jag tror att det är ett förkastligt pengabegär och inte kärleken till parfym som får alla dessa kändisar att ge sig in i parfymbranchen, så undrar jag i mitt stilla sinne om de faktiskt använder sina skapelser själva. Nu kallar jag de för skapelser, men jag tror knappast att celebriteterna har varit särskilt inblandade i skapandet av själva parfymen. Sarah Jessica Parker uttalade sig i samband med att hennes första parfym, den bedårande och underbara Lovely, släpptes, och där kunde man faktiskt förstå att hon hade varit delaktig i processen och kommit med åsikter om noter. Tyvärr har hennes senare kreationer inte varit riktigt lika lyckade, även om hennes The Lovely Collection är riktigt nice emellanåt.

Ska sanningen fram fellow parfymvänner, så kan man dra de alla flesta kändisdofter över en kam. De flesta känns som om de är ihopslarvade på en kvart enbart för att skänka extra klirr i den redan fulla kassan. It's not for the love of perfume. För det trodde väl ingen? De flesta kändisdofter är inte heller särskilt komplexa eller väl sammansatta och utvecklas inte nämnvärt när de väl har hamnat på huden. De är fine om man vill utöka sin doftgarderob en smula, men i ärlighetens namn så har de flesta Hiltondofter mer tonårskaraktär än något annat. Det är kul om man är tonåring, och de är också hyfsat billiga, lagom för en tonårsplånbok, men jag är en vuxen kvinna och vill inte lukta hallonläsk, även om Paris säger att hennes parfym luktar very hot. Vill man bygga upp en mindre doftgarderob föreslår jag att man går på kvalitet hellre än kvantitet. Det är värt det i längden att köpa något från ett kvalitetshus för en något större peng. Hellre det än att gnida kändisarnas egon och plånböcker ytterligare.