Som nymanglat linne

Jag minns precis när jag först kom att lära känna White Linen. Sensommaren 1993 hade jag nyligen tagit studenten och åter flytt hemstaden för mitt älskade London. Jag hade redan hunnit med ett år som au-pair, mellan årskurs två och tre, och svurit dyrt och heligt på att jag aldrig mer skulle bo hemma hos någon annan och ta hand om deras gnälliga ungar och tvätt. Min första vistelse hade visserligen varit alldeles utmärkt, jag var familjens första au-pair och det blev på något vis en smekmånad för oss alla. Vi har för övrigt fortfarande kontakt. Nåväl, våren i trean fick jag så ett erbjudande jag inte kunde motstå. Min kompis Meta berättade att hon kände en familj i London som letade efter en au-pair som kunde komma till dem på hösten samma år. I förbifarten råkade hon nämna att det var min tidiga tonårstids absoluta favoritförfattare. Jag blev eld och lågor och hoppade på tåget direkt.

Själv bar jag sällan något annat än Ysatis under den perioden av mitt liv. Allt som inte var stort, orientaliskt och blommigt var ointressant för mig. Därför rynkade jag mest på näsan åt den flaska som stod i givakt i det enda badrummet (komplett med heltäckningsmatta) som fanns i huset. Mikkis signaturdoft var sedan många år tillbaka White Linen och jag kunde för mitt liv inte fatta poängen med den doften. Det är en ren och fräsch doft, och jag vet inte om det är namnet eller doften i sig, eller kanske kombinationen av de båda, som får mig att tänka på sol- och vindtorkad tvätt, gärna lakan. Den doftar inte varm sommartvätt, snarare som det ibland kan lukta om lakanen de där första gångerna på våren när det fortfarande är kyligt men blåsigt i luften, så man vågar sig på att hänga ut ändå. När man tar in lakanen är de nästan så kalla att det gör ont i huden, men de luktar så fantastiskt av ny vårluft, tvättmedel och kyla. Precis så upplever jag Estee Lauders klassiker från 1978. Jag föreställer mig att det var bomullsbärande, fräscha, ljushyllta unga kvinnor som bar den, såhär ungefär (från vänster Farrah Fawcett, Diane Kreaton och Mia Farrow):

   

Eller som den gamla reklamen från schampot Timotej:

Nystruket, nytvättat, kanske t.o.m manglat. Bomull, linne, sommarblomster. Torrt, rent och krispigt. Vanligtvis fnyser jag föraktfullt om parfymer som passar in på alla dessa beskrivningar. Jag har inget till övers för t.ex alla Cleanparfymer, men det som skiljer White Linen från alla efterkommande kopior är, förutom att den är extremt välgjord, nästan lika aldehydstinn som Chanel No 5. Aldehyderna dominerar hela kompositionen och gillar man inte aldehyder så gillar man troligen inte heller den här parfymen. De följer som ett spår från öppning till bas, och ackompanjeras av nyplockade, krispiga blommor och en gnutta citrus. Det är nyutslagna rosor, spröda jasminer och ett par nejlikor som samsas i hjärtat med stora buntar lila syrener. I synnerhet de sistnämnda gör sig påminda på min hud, men som i alla välgjorda parfymer sveper de olika noterna fram och tillbaks, de kommer och går lite som de vill. Ibland ändrar de karaktär på vägen och det ger ytterligare en dimension till doften. Basen är passande nog lika lekande lätt; sandelträ, honung, cederträ och benzoin lyfter den nätta blomsterbuketten utan att överskugga. Det är en doft som sitter kvar på din hud hela långa dagen, kvällen och natten också.

White Linen går att hitta i de flesta parfymbutiker, även på Kicks. Edp-koncentrationen är helt klart bättre än edtn, men hittar man inget annat får man nöja sig. Den är förhållandevis billig och går att hitta för ännu bättre pris om man letar lite.

 

Ursäkta, jag har semester

Tiden blev knapp härom veckan och vilket innebar att jag inte hann säga vidimo se kasnije till er innan jag jetsettade iväg till Adriatiska havet. En vecka i Kroatien och jag har luktat mig runt norra Medelhavet. Vid denna årstiden doftar den delen av världen cypress, lavendel, saltvatten och jasmin för att nämna några. Solvarm, solfaktorsmord, lättsaltad barnhud är också en doft jag har fått känna på. Det var dåligt med parfymupplevelser, men jag fick mitt lystmäte i form av några fina tvålar och en taxfreeparfym som jag berättar mer om en annan gång.

Nu följer ytterligare några veckor med lata dagar men jag lovar, lovar, lovar att jag ska anmäla min frånvaro i förväg nästa gång jag försvinner. Jag förstår och uppskattar att ni har saknat mig.

Besök hos bagaren

Söndagens sample från min påse parfymprover kommer från Serge Lutens, och var en av de prover jag fick med mig hem från mitt besök i parfymhimlen när jag var i New York. Jeux de peau ("hudspel") är sagd att påminna om nybakat bröd, men det verkar som om doften av nybakat bröd skiljer sig markant mellan Frankrike och Sverige i så fall.

Första intrycket av Jeux de peau är mjuka kryddor i en svepande blandning. Doften gifter sig med huden samma sekund den hamnar där och det känns som en självklarhet att just min hud ska lukta såhär. Det är kardemumma och rökelse, lite aprikos som inte är för söt utan som fungerar som fin balans till det rökiga och kryddiga. Alldeles i början kändes också en vag metallisk doft som jag misstänker är kardemumman. Just den kryddan har en tendens att påminna om metall, åtminstone på min hud. En lång stund är det just kardemumman som spelar huvudrollen, och den är härligt rostad och nymald. Den hamnar aldrig i den jäsande vetedegen och blir aldrig bakad, den stannar kvar i atmosfären och bidrar till en allmänt kryddig ambians. Så småningom får den sällskap av något lite sötare, det kan vara rökelsen eller det som benämns som "rostade noter" i den officiella pyramiden. Också detta funkar så löjligt bra. Det blir inte sliskigt då kryddorna hela tiden ligger på och vidare kommer en pust av sandelträ som gör hela kompositionen förvånansvärt torr.

Sedan händer det något. Det blir inte sötare, det blir inte kryddigare, men plötsligt skymtar ett stråk av lakrits. bara sådär. Det kommer och går, gör inte mycket väsen av sig, och anpassar sig utmärkt till det som redan pågår på huden. Plötsligt känns hela doften lite mer blommig, lite mer användarvänlig, lite mindre in-yer-face. Jag är inte helt säker på om det är så dåligt alls.

Uppdatering! Basen gör sig till känna och jag har fortfarande en himla massa kardemumma på min handled, men den har blivit sötare. Det är nästan att man kan förnimma doften av mormors nybakade kardemummalängder, men i modern tappning. Dagens version är upphottad med söt lakrits.

Mitt värdefulla hjärta

Solen och värmen har åter kommit till min värld, och per automatik söker sig min hand till en av de senaste årens sommardoft. Precious Heart från Guerlain är en sval, citrusblommig sak som har tjänat som sommarkompanjon i flera år sedan den kom ut 2004. Jag snubblade över den för en billig peng hos Strawberrynet, en välsorterad butik som har blivit mitt to go to-ställe när jag är sugen (och har råd) på ny parfym. Den här doften ingår i en serie travel retail-parfymer och säljs exklusivt på tax free, om jag har förstått det rätt. Billig var det i alla fall, och otroligt trevlig att bära den här tiden på året.

Mitt första intryck när jag köpte den var att den påminde mycket om Sveriges favoritdoft nummer ett, Dolce & Gabbanas Light Blue. De klassas båda som fruktigt blommiga, vilket inte säger mycket i sig. Precis som Light Blue öppnar Precious Heart med en fläkt av vad jag upplever som blandad citrus. Den förstnämnda har äpple i toppen och de sistnämnda har grapefrukt, men som sagt, i min näsa blir det citrus av de båda. Nu var det inte alls meningen att detta skulle bli en ren jämförelse mellan de båda dofterna, och det ska det inte heller bli, mest p.g.a. att jag enbart bär Precious Heart i dag.

Alltså, vidare. Citrusen i toppen dröjer sig kvar en bra stund och minglar fint med magnolia, freesia och osmanthus i hjärtat. Den förlorar lite av sin syrlighet när blommorna gör entré, men kommer och går hela tiden. Osmanthus (som inte har något svenskt namn) är stjärnan här, de andra blommorna kommer lite i bakgrunden. Det är ingen enkel sak att beskriva hur osmanthus luktar, men när man väl har lärt sig det är det alltid lätt att skilja ut den lilla vita blomman bland andra noter då den har en väldigt specifik doft. Den ger de övriga blommorna ett djup och den hjälper fram citrustonerna på ett fint sätt. Basen är också den ganska diskret och enkel; sandelträ, mysk, cederträ och så lite kardemumma, något som jag får anstränga mig till det yttersta för att känna. Det märks att det är en Guerlaindoft, den är otroligt välgjord, skiftande i nyanserna hela tiden och den sitter som en smäck på huden hela långa dagen. Den är ganska ung i sitt uttryck, och jag tycker det är lite orättvist att klassa den som fruktig, då det enda som är fruktigt är just citrusen i toppen. När jag hör fruktig om en parfym förväntar jag mig hallon, röda vinbär, björnbär, päron och annat allsköns skräp i en sötsliskig ävja, men detta är friskt, blommigt och lätt träigt och gifter sig väl med den varma tid jag hoppas vi har framför oss.

Precious Heart kan, med lite tur, hittas i tax freen, men även runt om på nätet för en hyfsat billig peng. Jag är nästan säker på att den bara finns i 50 ml-flaskor och enbart i edt-koncentration, men det räcker och blir över då den är långlivad på huden och har hyfsat god spridning i luften kring sin bärare.

Svarta orkidéer

Ibland blir jag glatt överraskad när jag stoppar handen in min påse med prover. Som i dag, när jag fiskade upp ett litet rör som jag helt hade glömt att jag hade. Tom Ford har hunnit med att skapa en ansenlig mängd dofter på ett fåtal år, men det var hans Black Orchid som kom först och som letade sin väg till min näsa och sedermera till min provrörspåse. Det är en underdrift att säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag älskar den svarta, stilrena flaskan med gulddetaljer och jag älskar innehållet. Det har liksom aldrig blivit av att jag har köpt en egen flaska, jag hade inte råd just då och kort tid efter hittade jag en fantastisk kopia i parfymoljekoncentration, så ett köp har sedan dess känts överflödigt. Kopian har tyvärr utgått ur sortimentet så när min lilla flaska olja är slut får jag nog önska mig den äkta varan.

Black Orchid sägs vara en mörk skapelse och det kan jag till viss del hålla med om. Den har allt jag älskar; mustiga blommor, olika träsorter, rökelse, vanilj och patchouli. Det är inget hemlighet att jag alltid faller pladask för välgjorda orientaliskt blommiga parfymer. Med den här doften ha jag väldigt svårt att urskilja de enskilda noterna, men den öppnar med en rejäl dos av något min näsa upplever som kokos, eller åtminstone något som påminner en hel del om kokos. I listan på noter finns inte kokos med, och jag förstår att det inte är kokos, det är mörkare och torrare och inte särskilt sött. Jag tenderar att förknippa kokosdoft med något hiskeligt sött och sliskigt, men det här vill lägga sig nära huden och inte göra så mycket väsen av sig själv. Nu har jag inte en susning om hur en orkidé ska lukta, den enda överlevaren jag har i kruka av den sorten är förhållandevis doftlös.

Jag märker att orden sviker mig när jag ska beskriva den här doften. Den är torr samtidigt som den är mullig och fyllig. Vaniljen är lagom söt, den balanseras fint av den bittra mörka chokladen som i sin tur kommer och går när parfymen väl har utvecklat sig på huden i ett par timmar. Det finns frukt i den här blandningen, något som förvånar då den inte alls är framträdande på min hud. Tvärt om känns det som om all slags frukt borde vara helt malplacerad i detta sammanhanget. Troligen funkar frukten just av den anledningen - den finns där som balans till allt det träiga och den något rökiga rökelsen. Black Orchid stannar hyfsat nära huden, men lär göra sig påmind för de människor som råkar komma i din närhet när du bär den. Jag har aldrig luktat på något som över huvud taget påminner om den här doften, så Tom Ford får höga poäng för både originalitet och utförande. Det här är en oerhört komplex och spännande parfym som måste provas på huden, troligen är det en doft som delar i två grupper; för eller emot. Jag upplever den som förförisk, kvinnlig och spännande.

Cellofannatt

Jag fortsätter äntligen min odysée genom provplastpåsens mystiska och varierande innehåll efter ett uppehåll på några veckor. I dag när jag stoppade handen i påsen drog jag helt slumpmässigt fram ett av mina stora prover från Serge Lutens som maken hämtade hem till mig från Paris för ett par år sedan. Dessa prover var mitt första riktiga doftmöte med huset, tidigare hade jag mest läst om dem och deras lyxiga och nästan oåtkomliga parfymer. Det jag hade förstått från min research var att det rörde sig om högkvalitativa produkter, något som både priset och tillgängligheten vittnar om. För några år sedan gick det absolut inte att hitta parfymerna i någon svensk nätbutik och absolut inte i min pyttelilla stad. Kanske fanns den i någon av våra större städer, på något välsorterat parfymeri, men annars var det onlinebeställning från utlandet som gällde. Det eller möjligtvis om man hade turen att komma utomlands eller kände någon som skulle till exempelvis Paris eller New York. Beroende på valutapriset får man lägga ut mellan 700:- och dryga tusenlappen för en 50 ml-flaska. Ganska saftigt, även för en fanatisk samlare. Köper gör man från länken ovan eller här, men den sistnämnda är inte testad av mig. Prover finns att köpa här.

Trots det löjliga priset och otillgängligheten, kan man nästan alltid räkna med att huset Lutens alltid håller vad det lovar. Du får en halv deciliter fantastisk kvalitet, en unik doft som inte luktar som något annat du någonsin ha doftat på förut. Du får en doft som utvecklar sig hela långa dagen, och som stannar på huden hela långa dagen. Utbudet är enormt, det finns över 30 olika dofter att välja mellan, så det finns något för alla smaker. Dagens provrör innehåller Nuit de Cellophane, eller Cellofannatt på ren svenska. Ett oerhört fånigt namn som jag inte kan motivera på något sätt. Jag får för mig att den ska föra tankarna till cellofanet som används att slå in blommor i blomsteraffären. Kanske är det den mentala bilden som gör att jag upplever doften som snarlik den som slår emot en när man stiger in i en blomsteraffär; ett mischmasch av blommor och grönt, blandat med metalldoften från vaserna, fukten i luften, något kemiskt, fuktig jord och så cellofanen. Lägg märke till det nästa gång ni handlar blommor, så har ni kommit nära den här doften. Den öppnar med gröna och fruktiga noter där frukten inte märks så mycket på min hud, det blir mer som ett friskt men mjukt intryck. Hjärtat är sprudlande blommigt med lilja, jasmin, osmantus och nejlika. Det är luftigt, lätt, lekfullt och ultrafeminint. Nästan lite skört, ljusblått på något vis. Samtidigt finns där ett djup, något som gör att man vill ha mer. Jag kommer på mig själv med att sniffa på mig själv hela tiden och maken har flera gånger berättat hur gott jag luktar. Basen är en förhållandevis enkel och ändå ovanlig kombination av mysk, honung, mandel och trä, och det händer grejer med den hela tiden. Noterna kommer och går, sveper kring varandra som dansande älvor runt daggstänkt mossa i soluppgången. Det här kan vara en av huset Lutens mer tillgängliga parfymer rent doftmässigt, jag kan föreställa mig att även den som själv sällan bär parfym kan uppskatta och klara av den här doften.

Under tiden jag har skrivit har jag funderat på om jag anser den vara värd sina drygt 700:-, eller om det går att hitta något snarlikt för en billigare peng. Jag har inte känt mig säker på det, men ju mer jag har funderat desto mer inser jag att den här parfymen hittar du ingen annan stans, i inga andra parfymhus. Självklart är den värd sina hundralappar. Jag är officiellt såld.

For Her och Lovely - en jämförelse

Lovely var väldigt nyutkommen första gången jag sniffade på den. Då satt den på huden på en god vän och jag blev blixtförälskad direkt, så pass att jag köpte en stor flaska omgående. Ett tag var det den enda parfymen jag använde och både jag och min omgivning älskade den. På parfymforum runt om surrades mycket om likheten mellan Lovely och For Her, en parfym som för mig var helt okänd. Narciso Rodriguez For Her kom ut ett par år före Sarah Jessica Parkers Lovely, och många ansåg att den var ett rent plagiat. Jag har länge tänkt jämföra de båda dofterna, dels för att jag själv har noterat likheterna, men dels för att se om det finns något som kan spräcka myten. De är två av mina favoritdofter det handlar om här, alla kategorier, som alltid kommer att vara stapelvaror i min parfymgarderob. Frågan är om jag använder dem för att de är lika varandra och om jag faktiskt någon gång kommer att klara mig utan den ena. Just nu använder jag mest For Her, men sådant kan ändras snabbt.

Först får vi klargöra likheterna. De klassas båda som träiga myskparfymer som båda har olika träsorter och mysk i basen. Där slutar likheterna vad gäller notlistorna. Jag har alltid upplevt Lovely som starkare doftande, mer potent liksom. Nu, när jag sitter här med den ena parfymen på vänster handled och den andra på höger, märker jag att i öppningsskedet är det helt klart For Her som tar överhanden. Lovely känns nästintill mesig i jämförelse. Den förstnämnda går ut starkt med apelsinblom och osmanthus, den sistnämnda är något mer diskret i jämförelse med lavendel och bergamott. Vanligtvis är diskret inget ord som kan nämnas när man pratar om lavendel, men som sagt, i jämförelse med apelsinblomman i For Her är den diskret. En sista likhet; båda parfymerna presenteras i ljuvt ljusrosa flaskor, åtminstone edp-koncentrationen. Tjejigt och feminint så det tjongar om det. 

Ju mer parfymerna utvecklas, desto mer märker man en skillnad. For Her antar en honungston, Lovely blir friskare, vilket är lite udda då det finns patchouli i hjärtat. Frisk och patchouli är inte heller två ord som är förenliga i vanliga fall, men jag antar att det är narcissen och orkidén som gör det. Honungsvibbarna i For Her kommer från vanilj och ambra. Basarna är så snarlika att det är svårt att skilja dem åt. För att sammanfatta det hela så märks skillnaden i att Lovely ter sig lite skarpare över lag, och For Her ger ett mjukare intryck. Båda parfymerna har en fantastisk staying power, åtminstone på min hud. Den sistnämnda har en tendens att bli ett med huden på ett sätt som Lovely inte har. I slutändan är det två fantastiska dofter som trots sitt systerskap besitter olika egenskaper som gör dem unika. Sida vid sida märker man olikheterna tydligt och det gläder mig då det ger mig en anledning att behålla dem båda.