Första intrycket av Jeux de peau är mjuka kryddor i en svepande blandning. Doften gifter sig med huden samma sekund den hamnar där och det känns som en självklarhet att just min hud ska lukta såhär. Det är kardemumma och rökelse, lite aprikos som inte är för söt utan som fungerar som fin balans till det rökiga och kryddiga. Alldeles i början kändes också en vag metallisk doft som jag misstänker är kardemumman. Just den kryddan har en tendens att påminna om metall, åtminstone på min hud. En lång stund är det just kardemumman som spelar huvudrollen, och den är härligt rostad och nymald. Den hamnar aldrig i den jäsande vetedegen och blir aldrig bakad, den stannar kvar i atmosfären och bidrar till en allmänt kryddig ambians. Så småningom får den sällskap av något lite sötare, det kan vara rökelsen eller det som benämns som "rostade noter" i den officiella pyramiden. Också detta funkar så löjligt bra. Det blir inte sliskigt då kryddorna hela tiden ligger på och vidare kommer en pust av sandelträ som gör hela kompositionen förvånansvärt torr.
Sedan händer det något. Det blir inte sötare, det blir inte kryddigare, men plötsligt skymtar ett stråk av lakrits. bara sådär. Det kommer och går, gör inte mycket väsen av sig, och anpassar sig utmärkt till det som redan pågår på huden. Plötsligt känns hela doften lite mer blommig, lite mer användarvänlig, lite mindre in-yer-face. Jag är inte helt säker på om det är så dåligt alls.
Uppdatering! Basen gör sig till känna och jag har fortfarande en himla massa kardemumma på min handled, men den har blivit sötare. Det är nästan att man kan förnimma doften av mormors nybakade kardemummalängder, men i modern tappning. Dagens version är upphottad med söt lakrits.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar