Som nymanglat linne

Jag minns precis när jag först kom att lära känna White Linen. Sensommaren 1993 hade jag nyligen tagit studenten och åter flytt hemstaden för mitt älskade London. Jag hade redan hunnit med ett år som au-pair, mellan årskurs två och tre, och svurit dyrt och heligt på att jag aldrig mer skulle bo hemma hos någon annan och ta hand om deras gnälliga ungar och tvätt. Min första vistelse hade visserligen varit alldeles utmärkt, jag var familjens första au-pair och det blev på något vis en smekmånad för oss alla. Vi har för övrigt fortfarande kontakt. Nåväl, våren i trean fick jag så ett erbjudande jag inte kunde motstå. Min kompis Meta berättade att hon kände en familj i London som letade efter en au-pair som kunde komma till dem på hösten samma år. I förbifarten råkade hon nämna att det var min tidiga tonårstids absoluta favoritförfattare. Jag blev eld och lågor och hoppade på tåget direkt.

Själv bar jag sällan något annat än Ysatis under den perioden av mitt liv. Allt som inte var stort, orientaliskt och blommigt var ointressant för mig. Därför rynkade jag mest på näsan åt den flaska som stod i givakt i det enda badrummet (komplett med heltäckningsmatta) som fanns i huset. Mikkis signaturdoft var sedan många år tillbaka White Linen och jag kunde för mitt liv inte fatta poängen med den doften. Det är en ren och fräsch doft, och jag vet inte om det är namnet eller doften i sig, eller kanske kombinationen av de båda, som får mig att tänka på sol- och vindtorkad tvätt, gärna lakan. Den doftar inte varm sommartvätt, snarare som det ibland kan lukta om lakanen de där första gångerna på våren när det fortfarande är kyligt men blåsigt i luften, så man vågar sig på att hänga ut ändå. När man tar in lakanen är de nästan så kalla att det gör ont i huden, men de luktar så fantastiskt av ny vårluft, tvättmedel och kyla. Precis så upplever jag Estee Lauders klassiker från 1978. Jag föreställer mig att det var bomullsbärande, fräscha, ljushyllta unga kvinnor som bar den, såhär ungefär (från vänster Farrah Fawcett, Diane Kreaton och Mia Farrow):

   

Eller som den gamla reklamen från schampot Timotej:

Nystruket, nytvättat, kanske t.o.m manglat. Bomull, linne, sommarblomster. Torrt, rent och krispigt. Vanligtvis fnyser jag föraktfullt om parfymer som passar in på alla dessa beskrivningar. Jag har inget till övers för t.ex alla Cleanparfymer, men det som skiljer White Linen från alla efterkommande kopior är, förutom att den är extremt välgjord, nästan lika aldehydstinn som Chanel No 5. Aldehyderna dominerar hela kompositionen och gillar man inte aldehyder så gillar man troligen inte heller den här parfymen. De följer som ett spår från öppning till bas, och ackompanjeras av nyplockade, krispiga blommor och en gnutta citrus. Det är nyutslagna rosor, spröda jasminer och ett par nejlikor som samsas i hjärtat med stora buntar lila syrener. I synnerhet de sistnämnda gör sig påminda på min hud, men som i alla välgjorda parfymer sveper de olika noterna fram och tillbaks, de kommer och går lite som de vill. Ibland ändrar de karaktär på vägen och det ger ytterligare en dimension till doften. Basen är passande nog lika lekande lätt; sandelträ, honung, cederträ och benzoin lyfter den nätta blomsterbuketten utan att överskugga. Det är en doft som sitter kvar på din hud hela långa dagen, kvällen och natten också.

White Linen går att hitta i de flesta parfymbutiker, även på Kicks. Edp-koncentrationen är helt klart bättre än edtn, men hittar man inget annat får man nöja sig. Den är förhållandevis billig och går att hitta för ännu bättre pris om man letar lite.