Jag är på väg mot förfallet. Det vettiga hade varit att glädjas åt att äntligen ha hittat hem, för att använda en utsliten klyscha. För första gången på många år känner jag att jag passar in i ett sammanhang, kring något jag alltid har känt mig ganska ensam om. Det borde vara underbart. Det var underbart, i flera månader. Nu har det blivit ett ok.
Det har visat sig att det finns andra som jag i vårt land och jag borde glädjas. Jo, jag gläds, det gör jag. Men satan i gatan, de drar ner mig i fördärvet. Min passion för doft har varit någorlunda lätthanterad för mig själv. Omgivningen har kanske inte alltid varit lika förstående, så därför kändes det ännu viktigare att ha hittat detta fantastiska forum på Fejset. Svenska Parfymkonnässörer. Smaka på namnet. För mig var det som att hitta hem. Änligen förstod jag att jag inte var ensam i min vansinniga besatthet. Fortfarande något ovanligt och konstigt intresse, men här fanns det människor som inte tittar på mig som om jag vore dum i huvudet när jag berättar att det bor ett hundratal flaskor parfym i olika koncentrationer hemma hos mig. Det är underbart att ha hittat likasinnade som faktiskt också har visat sig vara sköna människor också. Vi diskuterar dofter, skickar efter parfymer tillsammans och splittar flaskor, köper och säljer, decanterar och byter och skänker prover till varandra. Jag har lärt mig massor om parfymhus som jag tidigare bara snuddat vid eller aldrig hört talas om (L'Erbolario!) och jag har t.o.m fått chansen att dela med mig av lite kunskap. För är det något det här gänget besitter så är det kunskap. Vi kan så mycket tillsammans, och det är en grogrund för fantastiska, underhållande diskussioner.
Men mynten har som bekant två sidor (och jag är som bekant full av klyschor). Smakar det så kostar det. Herregud, vad jag köper parfym kors och tvärs, och så jävla roligt är det också. Just nu har jag fyra olika dofter som är på väg till mig, och bara i år har jag inhandlat fler än vad jag kan räkna på en hand. Kanske också två händer om jag ska vara ärlig. Det hade ju inte varit ett problem om jag hade vett att sälja av lite av det som redan finns på hyllan, men icke. Å andra sidan fick jag ju en fet löneförhöjning från kommunen på hela 600:-, så jag klarar mig nog. Kanske, kanske får jag lite vett i huvudet en vacker dag taggar ner min köplusta lite, men lämna mina likasinnade gör jag aldrig. Inte ens om mitt doftsinne försvinner för gott.
(Disclaimer: Jag hoppas att mina läsare känner igen drypande ironi när de ser det. Om inte lär ni ha grava problem med innehållet i detta inlägg).
 |
| Såhär kan en dekant se ut |
