Queen of perfume?

I evigheters evighet har jag tänkt skriva ner något om Madonnas parfym som lanserades tidigare i år. Jag blev väldigt nyfiken och sugen när jag först läste om att The Queen of Pop skulle lansera en parfym. Inte för att jag är ett fan av rang, men det rör sig ändå om en av musikvärldens kungligheter. Jag har dessutom en känsla av att hon aldrig gör något som inte är väl genomtänkt, snarare än nog varje drag noggrant kalkylerat. Hon har själv under årens lopp uttalat sig om sin barndoms doftminnen då hennes mammas signaturdoft var Fracas, en parfym hon själv har burit under många år just av den anledningen. Fracas är ett begrepp i den här världen, oavsett om man älskar den eller inte, så är det en klassiker med klass i sin egen rätt. Jag har aldrig haft kemi att bära den, så jag får nöja mig med att smygsniffa på vänner som kan bära den. För att toppa min egen upphaussade föreställning om Madonna och hennes parfym har jag också läst att pafymören Stephen Nilsen, näsan som har skapat doften efter hennes instruktioner, inte hade det så lätt alla gånger med Madge. Hennes instruktioner var i bästa fall vaga och hon hade starka åsikter om vilka noter som skulle ingå i kompositionen, trots att det inte var hon som satt på expertisen. Å andra sidan är det just detta som gör parfymen intressant i mina ögon. Detta känns inte som ytterligare en massproducerad kändisparfym som kommer att falla i glömska om ett år eller två (tänk Donald Trump och Shakira - är det någon som kommer ihåg att de ens har släppt parfymer, och minns någon hur de doftar?). Självklart har det även att göra med stjärnans egen mer eller mindra permanenta plats på himlen.

Vad får man då när man köper sig en liten bit av Madonna? Jag börjar med namnet; Truth and Dare. Sanning eller Konsekvens. HALLÅ! ÄR DU TOLV ÅR GAMMAL ELLER? Sist jag lekte Sanning eller konsekvens var det året jag och mina tjejkompisar fyllde tolv. Det var första året vi hade partyn i stället för kalas när vi fyllde år. Killa var inbjudna. Vi åt piroger runt mammas köksbord och ägnade kvällen åt Ryska posten, Snurra flaskan och Sanning eller konka. Tre variationer på samma lek egentligen, som alla gick ut på att man skulle få hångla så mycket som möjligt. Jag tycker att namnet på Madonnas parfym är obota töntigt, men tack och lov väger både vätskan och flaskan upp en hel del. Flaskan är i vitt porslin, platt och kantig, komplett med kork i guldfärgad plast och guldfärgad text. Varken eller i min smak, inte överdrivet prålig men ändå ganska enkel. Madge har sagt någon gång att parfymen ska handla om ytterligheter och då är väl flaskan ett gott exempel.

Själva vätskan då - jag är inte besviken, tvärt om, med all hype och mina egna förväntningar hade den lätt kunnat bli en besvikelse. Öppningen är en underbar, krämig sak med stora vita blommor; neroli, tuberose och gardenia. Första intrycket är lätt och ledigt, men väldigt snabbt kommer sötman, en nästan smörig, smetig sötma, helt utan att vara sliskig. På min hud kan jag svära på att jag känner jasminen redan i öppningen, en ren och enkel och oerhört vacker jasmin, som äts upp ganska omedelbart av de mer färgstarka blommorna. Så småningom kommer jasminen tillbaks och den är varm och mullig. Tuberosen finns kvar men dominerar inte längre. Det som förvånar mig mest är ändå hur välgjord den är. Det händer grejer hela tiden. Det smöriga återkommer så småningom och när basen träder in blir helhetsintrycket något mer sött än det som har varit. Basen består av ambra, vanilj och mysk som tillsammans bildar någon slags toffeeaktig ton. Det här är en doft som riskerar att fylla hela rummet om man överdoserar, den är kraftfull och potent och faktiskt ganska fantastisk. Jag tror inte den kommer att förpassas till billighetshörnan på Kicks any time soon.

Orientaliska kryddrosor

I morse när jag vaknade kom jag direkt ur en dröm. Drömmen i sig kommer jag inte ihåg alls, men den måste ha handlat om rosor, för förnimmelsen var så stark att doften nästan satt kvar i min näsa. Det kan inte ha varit något annat, min handkräm luktar pion och katten som balanserade på min mage när jag slog upp ögonen doftar sannerligen inte rosor. Kattandedräkt luktar ungefär likadant vilken tid på dygnet man än få oturen att lukta på den. I vilket fall som helst så var det drömmen om rosorna och inte kattlukten på min mage som fick mig att börja rota runt bland mina blommiga vänner efter en riktigt rivig ros.

Baroque från Fragonard är till min stora sorg utgången ur sortimentet. Den finns inte mer, den tillverkas inte mer. För min del är det lugnt, jag har en stor flaska på 100 ml där det nästan inte märks att den är använd, men för alla andras skull gråter jag. Alla stackars näsor som aldrig får lukta på den här godsaken, jag gråter för dem. De är självklart välkomna hem till mig, men flaskan behåller jag för mig själv. Baroque är, som namnet antyder, en ganska svulstig historia. Man behöver aldrig vara orolig för att försvinna in i bakgrunden på en fest om man bär den här parfymen för den märks och ber inte om ursäkt för det. Den är dramatisk och svulstig, precis som barockens konst och arkitektur, och det menar jag i ordets bästa bemärkelse.

Det första som träffar luktsinnet är ingefära. Stark, rå, färsk ingefära som river i näsan. Den hade nästan varit obarmhärtig och svår att uthärda, om den inte genast fick en mjukare form av ett stort fång babyrosa rosor och en gnutta bergamott. Så fortsätter det sedan i oändlighet, ingefära varavas med rosor i en inte särskilt komplicerad relation, men dock en mycket effektiv sådan. De rosor som finns i hjärtat och som slår följe med ingefäran hela långa dagen är självklart bulgariska. Bulgarien är det land som står för huvuddelen av all produktion av rosolja som används i parfymtillverkning, och denna olja anses hålla mycket hög kvalitet. Kombinationen av ingefära och rosor är svårslagen; blommorna blir precis lagom söta och ingefäran precis lagom kryddig tillsammans. Basen, som inte dyker upp förrän efter många timmar på huden, består av trä, mysk och vanilj och utgör en fin avrundning till en annorlunda, om än mycket trevlig, kryddstark rosbukett. Ett varningens ord bara; den här doften sitter i evigheter och kräver inte mycket vätska på huden för att fylla hela huset och grannens hus också. Bara så ni vet om ni skulle snubbla över en flaska.

Söt som socker

Eftersom jag inte bara är parfymnörd utan lika mycket musiknörd, och en med livlig fantasi dessutom, så händer det allt som ofta att jag skapar ett soundtrack till parfymerna. Jag vet att det låter fullständigt vansinnigt, men om man tänker efter kanske det inte är så konstigt ändå. Dofterna speglar redan personligheter och humör, så varför inte musik? Alla dofter har förstås inte en egen låt, men många får mig att tänka på en viss musikstil eller en särskild sång, kanske på grund av hur doften får mig att känna. De senaste dagarna har jag gått och nynnat på sockersöta, lite sliskiga låtar som uteslutande handlar om att jämföra människor med socker och godis. Typ den här:

Och den här:

Det tog ett par dagar innan jag förstod att det var en parfym som spökade. Giorgio från Giorgio Beverly Hills är en sockerbomb av stora mått, och för mig är det sötman som är det bestående intrycket av denna lite bortglömda och lätt föraktade gamla storhet. När den kom ut på marknaden 1981 såldes den enbart via postorder direkt från butiken med samma namn i Beverly Hills. Då som nu forstod folk att något som är så svårt att få tag på måste vara exklusivt, och företaget blev nedlusat av beställningar så till den grad att de hade svårt att hinna med, vilket gjorde att doften blev än mer populär. Alla ville tillhöra den utvalda skaran som kunde spraya Giorgio på sin hud. En annan bidragande orsak till doftens popularitet var hur den marknadsfördes. Som första doft någonsin lanserades den genom parfymerade pappersremsor som följde med blanka magasin, och första försöket gjordes i superexklusiva amerikanska Vougue. Då Giorgio inte är en blyg doft, resulterade det i att tidningarnas sidor i princip blev fullständigt impregnerade i parfymen. I vilket fall som helst så banade den väg för andra stora, svulstiga 80-tals powerparfymer som Poison och Opium.

Någonstans på vägen till 2010-talet förlorade Giorgio sin glans och känns i dag lite som en bortglömd gigant. Den har förpassats till billighetshyllorna där den trängs med kändis- och dussinparfymer som alla kostar runt eller under 300:-. Den säljs inte längre enbart på postorder, utan går att finna lite överallt, och kanske det är en av orsakerna. Den är för lättillgänglig för konsumenten, men den är absolut inte för lättillgänglig för bäraren. Jag vill klassa den med tidigare nämnda powerparfymer utan att skämmas, för skam är inte ett ord som bör förknippas med den här parfymen. Detta är en doft som mer än gärna gör entré i rummet före sin bärare, den känns på långt håll och skäms inte för det, för det finns inget att skämmas för. Den egenskap som har etsat sig fast i mitt doftminne är sötman. Det är nästan på gränsen till för sött, men så kommer ett stråk av något grönt i öppningen som räddar doften för att go bananas, men det är hela tiden på gränsen. Exakt vad det är som gör att jag känner en viss grönska i det söta vet jag inte, kanske kan det vara apelsinblomman i toppen vars beska gör sitt bästa för att lugna de nästintill övermogna aprikoserna och persikorna i toppen. Övermogna förresten, de är nog snarare konserverade i sockerlag. Det ger en mer rättvis doftbild. Hjärtat är en fantastiskt välarbetad, fortfarande väldigt söt blombukett med tuberose, ylang-ylang, gardenia och jasmine. Gardenian dominerar med sin sötma, men alla blommorna får sin välförtjänta plats i samlingen. När väl basen ger sig till känna tappar doften en gnutta i sin potens, men den är fortfarande beredd att komma före dig in i ett rum. Sötman finns kvar, nu i form av vanilj, men den tonas ner ytterligare i sällskap av patchouli och sandelträ.

Det här är inte en doft för de dagar man av någon anledning vill smälta in i bakgrunden. Giorgio ska bäras upp av ett självförtroende, äkta eller för stunden fejkat, på en dag när man faktiskt känner sig ganska nöjd med det man ser både i badrumsspegeln och helkroppsspegeln. Den är bubblig, rolig och väldigt kvinnlig och kan mycket väl vara det som kan vända självfortroendet den dag man inte är nöjd med det man ser i spegeln. Så är det för mig åtminstone.

Klassiskt diskmedel

Ma Griffe från det franska modehuset Carven har funnits nästan lika länge som kläderna som bär samma namn. Huset grundades 1945, och året därpå släpptes den numera klassiska parfymen. Den har länge hyllats av parfymnördar världen över, så när jag hittade en väl använd vintageflaska på e-bay som jag fick för dryga femtiolappen var jag en lycklig flicka. Jag köpte självklart osniffat, något jag absolut inte rekommenderar, men då den var billig och så hyllad tänkte jag att det kvittar.

Jag hade nog inte riktigt förutspått makens reaktion första gången jag använde parfymen. Han sniffade länge runt i luften omkring mig för att sedan rynka på näsan och undrade om jag hade badat i diskmedel. Jag hade visserligen själv haft små betänkligheter om huruvida det var en parfym som faktiskt passade mig eller inte, den kändes inte klockren på huden, men jag ville ge den en chans. Det maken kände när han lekte blodhund var öppningen, och till viss del hade han rätt, för precis när vätskan hamnar på huden förvandlas den till en skarp, nästan syntetisk, citrondiskmedels- alternativt rengöringsmedelsdoft. Inte helt underbart i mitt tycke.

Ma Griffe har fått vila ganska länge på hyllan, jag har plockat fram den vid enstaka tillfällen för att testa, och resultatet ha varit detsamma varje gång; misstänksamt vädrande make, skarpt citrusrengöringsmedel och en vag pudrig, tvålig eftersmak som försvinner innan man hinner säga Champs Elysées. I dag bestämde jag mig för att ge den en sista chans innan jag tog det definitiva beslutet att sälja den eller inte och hoppsan vad snopen jag blev. Helt plötsligt har den blivit en vansinnigt fin, om än lågmäld, klassisk blommig chypre. En doft som tillhör denna kategori bör ha citrus (i det här fallet bergamott) i toppen, blommor i hjärtat och ekmossa och/eller labdanum (en slags kåda) i basen. Ma Griffe, som för övrigt betyder "min klo" - jag lämnar namnet fritt för tolkningar - kan kryssa för samtliga boxar. Den skarpa, gröna citrusöppningen, som också innehller aldehyder, lägger sig nästan omedelbart och lämnar utrymme för en fantastiskt välmixad och lågmäld blombukett. Det är svårt att urskilja de enstaka noterna, något som känns typiskt för klassiska vintageparfymer av hög kvalitet. De olika blommorna kommer och går i perfekt harmoni; jasmin och ylang-ylang tonas ner och görs grönare och gräsigare än jag är van vid med hjälp av vetiver. Här finns också en lätt träighet från sandelträ, en not som inte är helt vanlig i hjärtat i damparfymer. Basen utgörs av, förutom sagda labdanum, även en blygsam dos kanel och så styrax och benzoin som båda är kådor. De sistnämnda bidrar med en nästan läderaktig känsla.

Ma Griffe går att hitta hyfsat enkelt på nätet för en ganska billig peng. Hittar man en vintage är det ännu bättre. Är man nyfiken på en klassisk men billig chypre kan det vara den här doften man ska testa. Den är lättillgänglig och trevlig, och inte överdrivet blommig vilket kan vara en uppfriskande oväxling. Det enda tråkiga är att den inte sitter länge nog på min hud, och att min flaska snart är slut.

Att hitta hem

I alla år har jag gått genom vardagen med luktsinnet på helspänn, i jakten på den perfekta doften för just mig. Jag har provat och testat allsköns sammansättningar, enskilda noter, nya och gamla parfymer. Favoriterna har varierat under årens lopp, och jag använder verkligen alla mina parfymer lika mycket, men kanske inte hela tiden utan periodsvis. En endaste gång har jag trillat dit ordentligt och det var när jag träffade Ysatis och ljuv musik uppstod. Då som nu är hon min stora kärlek för all evighet. Det kändes som om jag hittade hem.

Nu har det hänt igen. Det är ingen ny bekantskap, tvärt om är det en parant gammal dam som jag har varit flyktigt bekant med i många år, men bara träffat ett par gånger. Vi känner inte varandra så väl, men dock gjorde hon ett sådant starkt intryck på mig när vi sågs för första gången, att jag genast kände att jag vill lära känna henne bättre. Nu har hon äntligen flyttat in i min hylla och det känns som om jag, åter igen, har hittat hem. 

Min nya bästis heter Arpège. Hon föddes i Frankrike redan 1927 som en födelsedagspresent till Jeanne Lanvins dotter på hennes 30-årsdag. Dottern var en duktig musiker vilket förklarar namnet, som stämmer ur italienskans arpeggio, vilket är ett musikaliskt spelsätt där ackord bryts ned och spelas eller sjungs ton för ton. Själva parfymen är i sig som en dans. Noterna svävar fram som i en skir balett och interagerar med varandra så perfekt att jag sällan eller aldrig kan urskilja de enskilda noterna. Den smälter in med min hud och min egen doft att till slut går t.o.m jag runt och tror att det är min egen persons doft jag känner, när det i själva verket är något jag har sprayat på huden. 

Arpège är uppbyggd kring den vackraste, mest exklusiva blomsterkvast som någonsin skapats. Efter den lite tvåliga aldehydöppningen där man även hittar lite bergamott, neroli och nästan övermogen persika, kommer blommorna med full kraft. Den är så väl sammansatt och så välarbetad att det blir som en symfoni på huden. Ingen blomma vill stå i rampljuset eller tränga sig före, de samarbetar så som bara en orkester, en kör eller en balettensembel kan göra. Alla inblandade har lika stor äganderätt till scenen och alla tar den; jasminen, rosorna, liljekonvaljena och ylang-ylang i perfekt harmoni. Samtidigt är detta inte en brackig eller särskilt högljudd doft, åtminstone inte på min hud, något man kanske kan misstänka när man ser så många divor i notlistan. Som en bakgrundskör till en stor artist lyfter de fram stjärnan som i detta fall är personen som bär doften (JAG) så att hon kan lysa ännu klarare på himlen. Basen är inte lika harmonisk på det vis att där kan man lättare urskilja de enskilda noterna; massor med sandelträ ger ett träigt djup, tuberosen ha för en gångs skull vett att hålla sig lite i bakgrunden, vetiveren är lite sträv och mycket grön, och vaniljen bidrar med sötma. 

Arpège är en fantastiskt välgjord klassisk doft som håller än i dag. Den omformulerades något på 1990-talet, men det gjordes med en finess och en respekt för originaldoften. Flaskan är elegant svart, lätt ovalt äppelformad med guldfärgad kork och text. Tidlöst, vansinnigt snyggt och genialiskt i all sin enkelhet.