Söt som socker

Eftersom jag inte bara är parfymnörd utan lika mycket musiknörd, och en med livlig fantasi dessutom, så händer det allt som ofta att jag skapar ett soundtrack till parfymerna. Jag vet att det låter fullständigt vansinnigt, men om man tänker efter kanske det inte är så konstigt ändå. Dofterna speglar redan personligheter och humör, så varför inte musik? Alla dofter har förstås inte en egen låt, men många får mig att tänka på en viss musikstil eller en särskild sång, kanske på grund av hur doften får mig att känna. De senaste dagarna har jag gått och nynnat på sockersöta, lite sliskiga låtar som uteslutande handlar om att jämföra människor med socker och godis. Typ den här:

Och den här:

Det tog ett par dagar innan jag förstod att det var en parfym som spökade. Giorgio från Giorgio Beverly Hills är en sockerbomb av stora mått, och för mig är det sötman som är det bestående intrycket av denna lite bortglömda och lätt föraktade gamla storhet. När den kom ut på marknaden 1981 såldes den enbart via postorder direkt från butiken med samma namn i Beverly Hills. Då som nu forstod folk att något som är så svårt att få tag på måste vara exklusivt, och företaget blev nedlusat av beställningar så till den grad att de hade svårt att hinna med, vilket gjorde att doften blev än mer populär. Alla ville tillhöra den utvalda skaran som kunde spraya Giorgio på sin hud. En annan bidragande orsak till doftens popularitet var hur den marknadsfördes. Som första doft någonsin lanserades den genom parfymerade pappersremsor som följde med blanka magasin, och första försöket gjordes i superexklusiva amerikanska Vougue. Då Giorgio inte är en blyg doft, resulterade det i att tidningarnas sidor i princip blev fullständigt impregnerade i parfymen. I vilket fall som helst så banade den väg för andra stora, svulstiga 80-tals powerparfymer som Poison och Opium.

Någonstans på vägen till 2010-talet förlorade Giorgio sin glans och känns i dag lite som en bortglömd gigant. Den har förpassats till billighetshyllorna där den trängs med kändis- och dussinparfymer som alla kostar runt eller under 300:-. Den säljs inte längre enbart på postorder, utan går att finna lite överallt, och kanske det är en av orsakerna. Den är för lättillgänglig för konsumenten, men den är absolut inte för lättillgänglig för bäraren. Jag vill klassa den med tidigare nämnda powerparfymer utan att skämmas, för skam är inte ett ord som bör förknippas med den här parfymen. Detta är en doft som mer än gärna gör entré i rummet före sin bärare, den känns på långt håll och skäms inte för det, för det finns inget att skämmas för. Den egenskap som har etsat sig fast i mitt doftminne är sötman. Det är nästan på gränsen till för sött, men så kommer ett stråk av något grönt i öppningen som räddar doften för att go bananas, men det är hela tiden på gränsen. Exakt vad det är som gör att jag känner en viss grönska i det söta vet jag inte, kanske kan det vara apelsinblomman i toppen vars beska gör sitt bästa för att lugna de nästintill övermogna aprikoserna och persikorna i toppen. Övermogna förresten, de är nog snarare konserverade i sockerlag. Det ger en mer rättvis doftbild. Hjärtat är en fantastiskt välarbetad, fortfarande väldigt söt blombukett med tuberose, ylang-ylang, gardenia och jasmine. Gardenian dominerar med sin sötma, men alla blommorna får sin välförtjänta plats i samlingen. När väl basen ger sig till känna tappar doften en gnutta i sin potens, men den är fortfarande beredd att komma före dig in i ett rum. Sötman finns kvar, nu i form av vanilj, men den tonas ner ytterligare i sällskap av patchouli och sandelträ.

Det här är inte en doft för de dagar man av någon anledning vill smälta in i bakgrunden. Giorgio ska bäras upp av ett självförtroende, äkta eller för stunden fejkat, på en dag när man faktiskt känner sig ganska nöjd med det man ser både i badrumsspegeln och helkroppsspegeln. Den är bubblig, rolig och väldigt kvinnlig och kan mycket väl vara det som kan vända självfortroendet den dag man inte är nöjd med det man ser i spegeln. Så är det för mig åtminstone.