Väldoft via förstärkare

De några få som faktiskt läser den här minst sagt sporadiskt uppdaterade bloggen kanske kommer ihåg min sågning av Diors flaggskeppsdoft J'adore. Jag vidhåller att det inte är något fel på parfymen i sig, men den gungar liksom inte min båtpå något sätt, välgjord eller ej. Av den anledningen var det med blandade känslor jag tog emot en lotterivinst i går kväll som visade sig bestå av en massa härliga duschcremesprover från fantastiska Sephora som äntligen öppnar butiker i Sverige. Jag blev förstås själaglad både över att faktiskt vinna, något som aldrig händer då jag visserligen inte tävlar, och jag blev lika glad över grejerna från Sephora, men jag kände initiellt en viss besvikelse över att det stora parfymprovet i påsen visade sig vara just en flaska J'adore. Otacksamt, jag vet. Hard to please, high maintainence, jag fattar.

Men! Det visade sig vid nämare och nyktrare undersökning (det var ändå girl's night out på Antons) i morse att det var en av alla varianter på J'adore som hade fått följa med mig hem i natt. Den heter J'adore L'absolu och kom ut 2007, åtta år efter storasysterns entré på marknaden. Vid det laget hade föregångaren redan visat sig vara en enorm succé, och med det i bakhuvudet kan man undra hur de tänkte på Dior när de bestämde sig för att släppa den här varianten, i synnerhet eftersom det redan fanns ytterligare två varianter av J'adore på marknaden. Rent teoretiskt verkar det vara en dumhet. Åtminstone innan man har testat L'absolu på huden.

Den har nämligen allt det som originalet inte har. Missförstå mig rätt, det är alltså inget annat än en variant på originalet, de båda har stora delar av sina doftpyramider gemensamt. För min egen personliga smak är L'absolu allt det originalet inte är. Borta är hela den fruktiga, sogligt bleka fruktkompotten i toppen, inga persikor, meloner och päron så långt näsan kan sniffa. Alla blommor som finns hitta i föregångaren har körts genom värsta förstärkaren och kommit ut i andra änden för att landa på ett explosivt sätt i L'absolu. Blommorna har helt plötsligt blivit stora och svulstiga, tuberosen framträder på ett makalöst sätt utan att bli uppblandad med någon fruktsallad. Visst, det finns lite frukt i den här kompositionen, men den visar sig inte förrän i basen, och där är den oerhört neutral och gör inget alls för att märka ut sig. I den här versionen är den blommorna som är viktigast och de tolkas på ett mycket fint sätt. Fint nog att fungera som vardagsparfym utan att stöta sig med någon på arbetsplatsen, men samtidigt är de kaxiga nog för att inte bli slätstrukna.