Rosor är röda, violer är blå...

"Rose is a rose is a rose is a rose" skrev Gertrude Stein i sin dikt 1913, samma år som min mormor föddes. Mormor, som vårdade sina rosor ömt, och som jag fick ta över när jag köpte hennes hus, och där dottern bott sedan hon var bebis. Dottern, vars bror bestämde redan när hon låg i magen att hon var en lillasyster som hette Rosa, och så blev det också. Hon heter Rosa i andranamn och både mor och son blev nöjda. Oavsett om man har en dotter som heter Rosa eller huruvida man har rosor i sin trädgård, så har de flesta människor någon slags relation till den blomma som har kommit att bli annonspelare för romantiken. Med denna något långsökta ingress vill jag gärna berätta om det jag doftar av i dag.

Jag doftar av ett av mina må provrör, jag kände det var dags att ta tag i Det Stora Doftprojektet. Det krävs inte så mycket hjärnaktivitet för att förstå att jag doftar rosor i dag, närmare bestämt Series 2 Red : Rose från Comme des Garcons. Comme des Garcons, detta märkliga, udda, avantgardistiska och vansinnigt häftiga japanska designerhus. Husets parfymer är lika udda och häftiga men också förvånansvärt användarvänliga. Deras rosdoft som ingår i en serie röda dofter som i övrigt karaktäriseras av sin träighet (jag har skrivit om Sequoia tidigare). Man kanske tänker att när man en gång testat en rosparfym så har man testat alla, men ett sådant uttalande är inte särskilt intelligent. I parfymsammanhang håller inte Steins teori om att en ros är en ros o.s.v. Just den här rosdoften, som är en sammansättning av essenser från marockanska och bulgariska rosor, lyfts upp av rosépeppar, hallon och pelargon. De senare gör sig inte påminda förrän efter många timmar, och då ha alla spår av blommorna redan försvunnit, men nu går jag händelserna i förväg. Rosorna är nätta och stannar nära huden. Det är något otämjt med dem och det tog en stund innan jag förstod att de doftar precis som de häckar med nypon/vildrosor som växte vid lekplatsen nära mina kusiners hus när jag var barn. Dessa vildrosor som vi brukade plocka och krossa i vatten för att på så vis göra egen "parfym". Plötsligt känns det läskigt att jag har varit besatt av doft så länge, betydligt längre än jag trodde. Vildrosorna är väna och vackra, så pass väna att de nästan helt har försvunnit från huden efter ett par, tre timmar. Det som finns kvar hos mig är en svag förnimmelse av rosor, men de badar i en puré gjord på färska hallon. Det är inte en otrevlig doft på något sätt, men det är synd på de fina rosorna som borde ha fått ta mer plats i en parfym som faktiskt bär dess namn. Problemet ligger förmodligen i koncentrationen, den finns bara som edt och det räcker inte för mig. En ros är inte en ros som är en ros.