Yves Manifest

För mig är ordet manifest ett laddat ord, ett viktigt ord. Så många har de varit, världsledare och stora män och (få) kvinnor, som har haft ett manifest. Eller flera. Det ryska kommunistiska manifestet. Gandhis fredsmanifest. Breiviks maniska, hatiska manifest. John Lennons Bed-in manifest. Modevärlden tycks inte vilja vara sämre och hakar på en ständigt aktuell "trend" med ett eget manifest i skepnad av Yves Saint Laurents nya parfym Manifesto som lanserades i våras med devisen "Daring is an art" och en skitsnygg serie annonser med en färgindränkt Jessica Chastain. På hemsidan beskrivs doftens bärare som (fritt översatt) "en kvinna som tror på intuition, djärvhet och lust. Spontan och genuin, hon föredrar undantaget före regeln". Klyschigt så det förslår, men visst är vi många som är, eller åtminstone vill vara, som kvinnan som bär den här doften. För mig är det en självklarhet att tro på lust och intuition, att vara spontan och genuin, men stoppas ibland av tvångstankas som "tänk om". Vansinne, jag vet. Regler däremot har jag inte brytt mig om på många år.

Doften då? För att vara en mainstream man kan hitta i vilken parfymaffär som helst så är den verkligen ett manifest. I min näsa är detta en doft man faktiskt lägger på minnet, det är inte ännu en urvattnad, fruktig eller luftig blomsak. Manifesto är en fullvuxen, välvuxen kvinna i sina bästa år. Hon har former, egen vilja och egna åsikter. Hon är kvinnlig, sexig och hon vet hur man utnyttjar sin kvinnlighet på allra bästa sätt. Manifesto är en fullfjädrad vaniljparfym och försöker heller inte vara något annat. Det finns element av något fruktigt och flirtigt precis i öppningen, men det lägger sig relativt tidigt. Vaniljen är med från början i varierande styrka och sötma, men när hjärtat öppnar sig får den sällskap av en bukett vita blommor. Liljekonvaljen är tyvärr alltför blyg och skymtar bara bakom den stora jasminen. Dessa tar tillfälligt udden av den stora vaniljsötman. Basen får en udd av trä, framför allt cederträ och sandel. Till det läggs tonkaböna som skjutsar på vaniljens egna sötma och gör basen till det sötaste momentet i parfymens utveckling.

Jag är oerhört svag för att det inte handlar om en rak vanilj, eller en lite spritig vanilj. Den är tillräckligt komplex för att ta sig nya skepnader under tiden den stannar på huden, och där stannar den i en evighet. Jag kunde fortfarande känna spår på huden dagen efter applicering. Det är inte heller en doft som diskret stannar kring din person, risken är att den anländer före sin bärare till festen och stannar kvar långt efter hon har gått hem. Som sin bärare kanske bör vara, är detta en doft som hellre struntar i reglerna än följer dem. And that's a good thing.