Den enda som inte fattar

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv när jag antar att vi alla har befunnit oss i en situation där alla verkar förstå och ha insikt i det aktuella samtalsämnet. Alla utom du själv. Tidigare om jag hamnade i en sådan situation, orkade jag inte erkänna att jag inte hängde med i diskussionen, utan nickade glatt med och använde mina bästa skådespelartalanger. Det handlade inte om rädslan för att känna mig korkad i ett sällskap som alla verkade veta vad de pratade om, det var snarare brist på energi och lust inför möjligheten att stå inför en lång utläggning. Nu för tiden tänker jag oftast tvärt om. Jag vill veta vad det handlar om, särskilt om det rör sig om ett ämne jag är intresserad av till att börja med. Därför ställer jag frågor. Fnular och analyserar. Tvekar och blir entusiastisk. 

Jag befinner mig just nu i en situation där alla verkar ha fattat grejen utom jag. Det handlar förstås om parfym. En parfym som har fått oerhört mycket kärlek bland mina parfymvänner där den beskrivs som ett mästerverk. Parfymhuset i sig delar parfymvännerna i två läger; de som anser att huset i sig är innovativt och gör fantastiska, roliga och nytänkande dofter, samt de som tycker att det är ett överhypeat hus p.g.a dess nationalitet. Jag talar förstås om svenska Byredo. Själv har jag inga åsikter om huset i sig då min erfarenhet begränsar sig till att ha testat två av deras dofter, men kärleken för detta hus sträcker sig till internationella parfymcommunities. Det verkar mest vara svenskar själva som är skeptiska. I mitt lilla svenska gäng (se länk ovan) har doften Pulp (Do you remember the first time?) seglat upp som en av favoriterna, den har hyllats kors och tvärs sedan jag själv blev medlem i gruppen. Självklart blev jag nyfiken i en strut. Vad var det jag hade missat? Eftersom jag fortfarande bor i parfymshoppingens motsvarighet till en öken så har det funnits små eller inga möjligheter för mig att testa personligen, så när det blev en split i en systergrupp på Fejset var jag tvungen att haka på. Man kan ju inte dö nyfiken, det hade varit en förfärlig förlust. 

Det jag visste om doften, förutom hypen och kärleken, var att den skulle vara som en stor, härlig fruktskål med såväl inhemska som exotiska frukter. Den beskrivningen borde vara tillräcklig för att jag skulle ta mitt förnuft till fånga. Fruktparfymer, min hud och min näsa har inte världens bästa track record. Några enstaka få funkar bra, men majoriteten av den frukt som går ihop med min kemi är från citrusfamiljen. Den officiella doftpyramiden innehåller godsaker som röda äpplen, bergamott, kardemumma och fikon. Parfymvännerna talar sig varma för de härliga krispiga äpplen de får ut av kompositionen. På min hud luktar det konstant, utan någon nämnvärd utveckling, som de Victoriaplommon som har trillat av trädet och nu ligger, omgivna av getingar, i gräset nedanför. Alternativt en söt plommonlikör som står och dammar på mormors hylla. Det borde inte vara något dåligt - söt, lätt ruttnande frukt kan vara en fantastiskt doftupplevelse i en parfym (plommonen i Rochas Femme!), så jag får nog helt enkelt konstatera att detta inte är något för mig. Jag ser inte storheten. Kanske passar den inte min hud, kanske passar den inte min näsa. Nu har jag i allafall testat, för skam den som dör nyfiken!

Bilden lånad från dailytelegraph.co.uk