Skenet bedrar

Man kan tänka sig att en parfym som släpps under namnet Salvador Dali skulle vara underbart konstig, udda och framför allt surrealistisk. Man kan tänka sig att man skulle bli besviken om det inte var så. Nu tvivlar jag starkt på att parfymlinjen som bär konstnärens namn inte har mycket att göra med vare sig mannen som person eller konstnär, men visst kan man önska. Det parfymkonsumenten får är en härftig flaska, helt i konstnärens anda, formad som hans ikoniska läppsoffa, som i sin tur är formad efter Mae Wests läppar. Som kork har någon kommit på att placera en stor näsa, så visst får vi surrealistiskt. I miniatyrdos åtminstone. Just läpparna har kommit att bli synonymt med parfymer som bär namnet Dali.

Nu blir man inte besviken på Salvador Dali Classique, inte alls. Visst ger kopplingen till namnet Dali en förväntan av surrealism, men själva juicen i flaskan är varken kontroversiell eller märklig. Som en av de första parfymer att släppas under namnet är det också den som har hoppat in i mitt medvetna för att stanna. Ingen annan doft som har släppts från huset efter 1986 kommer i närheten av dess unikum. Den är helt jävla fantastisk på ett sätt som andra 80-tals powerparfymer är. Tänk Opium och en Poison utan sötman. Det är en doft som märks. Under några vimsiga gymnasieår i början av 90-talet umgicks jag mycket med en tjej som bar Dali Classique, och jag glömmer aldrig hur fantastiskt hon luktade. Jag ville lukta likadant men då vi umgicks så nära kändes det lite som att sno hennes pojkvän framför näsan på henne om jag ens lånade en droppe. Det tog många år innan jag själv kunde bära den, men fortfarande tänker jag på alla vilda fester vi hade tillsammans på den tiden i hennes lilla etta.

Det är svårt att presentera och summera Dali Classique. Helhetsintrycket är kryddig rökelse med ett helt fång blommor on the side liksom. Samtidigt är den högljudd och krävande, den har en tendens att i början ta över sin bärare. När den väl har lagt sig har den fortfarande gott sillage, dvs den sprids kring din person snarare än stannar nära, nära huden så pass att du måste krama någon för att de ska känna din doft. Den lugnar sig och kommer närmre, samtidigt som den blir kryddigare än den är vid öppningen. Det är en varm och mullig doft, men det finns inte en enda krydda listad i doftpyramiden. Det mjuka mulliga skapas av en kombination av rosor, tuberos, liljekonvalj och iris och jag får inte ihop det. I min näsa finns här både kanel och muskotnöt. Det kan möjligen vara öppningens aldehyder som dröjer sig kvar, men det är å andra sidan en sådan säregen doft att det är svårt att missta sig när man en gång har lärt sig hur aldehyder luktar. En viss sötma tillkommer så småningom, när vaniljen i basen ger sig till känna, men i på min hud är det inte huvudsakligen en söt doft. 

För mig är det här en doft som kan liknas vid comfort food, mat som får en att må lite bättre själsligen. Den får mig att må lite bättre i själen. Det är ingen superkvinnlig vampdoft, ingen vavavoom, trots att man kan tänka att det mjuka kryddiga skulle kunna bidra till en sådan känsla. Den är psykiskt välbefinnande och lugnande på ett sätt som man kanske blir när man faller i trans framför lågors sken. I vilket fall som helst har den kommit att bli en stapelvara i min doftgarderob, surrealistisk eller ej. Finns att köpa för hyfsad peng runt om på nätet och i tax free.