Djungelträ

I villrådelsens stund framför parfymhyllan kom det sig till slut att jag sträckte mig efter min påse med provrör. Det är hög tid att fortsätta med Det Stora Doftprojektet, och det funkar onekligen bäst under en ledig dag då jag obehindrat kan stoppa näsan i armvecket följa doftens utveckling. Det lilla prov som hamnade i min hand i dag var ett av de prover jag hade med mig hem från NYC i höstas, och det kommer från det franska huset Diptyque.

För mig och många andra är huset främst förknippat med vansinnigt dyra och fina doftljus, men i parfymsammanhang är jag nybörjare. Det var just med doftljusen allt började för Diptyque, när grundarna och ägarna bestämde sig för att använda sig av pafymerat vax till sina ljus, helt utan en tanke eller önskan om att bryta ny mark. Snart hade de en trogen och ständigt växande skara anhängare och fem år efter det att doftljusen började säljas, 1968, kom också första egna parfymen i flytande form. De är också välkända för sina parfymerade rumsspray.

Tam Dao kom ut 2003 men hamnade alltsåpå min hud först i höstas. Det finns en väldigt enkel förklaring till detta; den finns inte att få tag på överallt, och när man väl hittar märket någonstans så är det ofta doftljusen de saluför. Dessutom finns det så många parfymhus att utforska när man är lagt åt mitt håll att man inte hinner med hälften under en livstid. Jag är glad över att jag snubblade över Tam Dao till slut, och genom den har jag blivit nyfiken på resten av kollektionen. Huset tillhör nämligen den kategori som tenderar att ge sin doft en historia, och med det menar jag att de hittar på en ramberättelse kring parfymen. Det kan bli väldigt roligt och spännande, men det kan också bli oerhört töntigt och pinsamt, jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka. Med den här doften vill de förpassa oss ut till en svårgenomtränglig djungel, någonstans i Asien, där färgglada fåglar för oväsen högt upp i trädtopparna och vi bara anar solljuset nere på marken. Plötsligt kommer det en elefant. Det är fuktigt, skränigt och det doftar träd. Jepp, ni läste rätt. Den sydasiatiska djungeln luktar tydligen träd. Sandelträ no less. Tittar man på den officiella pyramiden är det sandelträ från Goa, och det förklarar ju elefanten. Tam Dao är, utöver ett namn på en parfym, en nationalpark i Vietnam. Ändå fattar jag ingenting.

Missförstå mig inte nu, det är en underbar doft. En massa tränoter, bl. a rosenträ, och en öppning som ger en pytteliten pust av kanderad viol, något som tråkigt nog försvinner ganska snabbt. Konsekvent löper en viss rökig sötma genom hela parfymens uppbyggnad. Det är en mycket mild och snäll trädoft jag har att göra med, den gör ingen förnär men det är heller inget man kommer ihåg. Trevlig liksom. Den stannar nära huden och behöver nästan bättras på efter några timmar och jag ser nu att jag inte är odelat positiv till den här doften. Jag känner ändå att om man är ute efter en träig unisexdoft är det här man kan börja. Märket hittas på NK i Stockholm och även om jag som sagt upplever det som en trevlig introduktion till rena träbaserade parymer, tror jag nog att mitt lilla prov får falla i min makes ägo. Jag hoppas han kan uppskatta den mer.