Den gröna demonen

När jag för första och enda gången var i Prag för ett par år sedan kunde man inte gå många meter utan att stöta på ett skyltfönster packat med absint. Stora och små, enkla och intrigata stod flaskorna med sitt gröna innehåll på hylla upp och hylla ner. Självklart fick en flaska följa med hem där den står med sitt vackra innehåll, tämligen orörd bland annan utländsk sprit. Det är den enda referensen jag har till den demoniska drycken. Den, och filmen Moulin Rouge där man friskt klunkar i sig, samt den viktiga vetskapen att det var Vincent van Goghs favoritdryck. Så pass tydligen att den inte bara inspirerade hans färgval till sina verk, den orsakade även hans epilepsi och kanske hjälpte hans allmäna galenskap på vägen.

Med detta i ryggsäcken är det föga konstigt att jag blir nyfiken när Christian Lacroix i samarbete med Avon släpper en parfym som får namn efter den gröna fen. Lacroix förresten, now there's a funny story. För hundra år sedan när jag var smal, ung och hyfsat snygg, på 90-talet alltså, var Absolutely Fabulous, Helt Hysteriskt på svenska det bästa som gick på tv om man frågade mig. Jag kunde varje replik och älskade de två dysfunktionella väninnorna Patsy och Eddie. De var besatta av märkeskläder, bl. a Lacroix, något som min kompis Åsa och jag tog fasta på när det var dags för Halloweenfest 1997. Vi blev Patsy och Eddie för kvällen, Åsa som den senare med blond peruk och tight svart klänning, jag i en 60-tals vintageklänning med ett psykadeliskt mönster i grönt, turkost, rosa och gult (det såg lite ut som en spya, skitsnygg!) med påklistrade guldbokstäver som stavade just Lacroix. Allt för att jag skulle kunna gå runt hela kvällen och säga "Lacroix, darling". Vi hade definitivt vunnit pris för bästa kostym om någon på festen hade varit bekanta med tv-serien. I stället tyckte folk vi var lite fåniga som gick runt och pratade engelska och ville kindpussas hela tiden.

Nåväl, parfymen Absynthe ser i alla fall ut att vara äkta vara. Den har rätt nyans på både flaska och vätska, och flaskan är vackert dekorerad i någon stil som skulle kunna vara från absintens barndom. Självfallet ingår spriten själv i toppnoterna, och tillsammans med bl.a anis ger de ett intryck av en söt version av drycken. Ordet absint betyder malört, något som liksom anis ingår i absint. Tillsammans med freesian blir första intrycket nästan örtigt, men ganska sött. Detta ger efter en halvtimme plats för ytterligare sötma i form av narciss, orkidé och saffran. På min hud är det narcissen som dominerar. Den är söt utan att vara kvalmig, men det luktar mycket. Säkert för mycket för vissa smaker. Det är trevligt, annorlunda och ganska syntetiskt utan att för den sakens skull vara fel. I det här sammanhanget är det faktistk helt ok med lite syntetiska inslag, det gör på något sätt det konstiga ännu lite konstigare, och konstigt är bara bra. Basen är den verkliga behållningen i den här udda skapelsen - den är rökig, träig och fullspäckad med rökelse. Mycket spännande och egentligen inte så förvnande. Det som är förvånande är att allt det söta plötsligt blir mycket torrare, och det är inget man förväntar sig alls. Det blir en fin och igen, en ganska konstig kontrast. Väl värd att pröva, men prova gärna ett litet glas absint också bara för att.