Min morfar Eric älskade liljekonvaljer. Så mycket att han cyklade till skogs med en spade och grävde upp en mängd plantor som hade sedan planterade hemma på tomten. De finns kvar här än och om några veckor kommer mina rabatter mot vägen prydas av de små vita klockorna med den rena, oskuldsfulla doften. De brukar vara utslagna lagom till Mors Dag, och när min mamma och hennes syskon var barn här i huset plockade de alltid en bukett till sin mamma Maiken. Kanske var det morfars kärlek till liljekonvaljer som gjorde att mormor så gott som alltid hade en flaska Diorissimo på badrumshyllan. Jag vill gärna tro det, men jag vet inte och jag kan inte fråga dem.
Precis såhär ser min flaska ut, men edt och edp har en annan sorts flaska. |
Diorissimo är nämligen det närmaste man kan komma riktig liljekonvaljdoft utan att ha en riktig blomma i handen. Den kom ut 1956, när mormor var 43 och nästan för gammal för en så sprudlande och flickig parfym, med dagens fördomar i alla fall. Den är lättsam, kysk, flickig och lite busig när ingen ser på. Den doftar som det gör på en äng fylld av liljekonvaljer, näpet och lite grönt, värmda av solen i en glänta i skogen. Det gröna man känner i öppningen är bergamott och gröna blad, men det lägger sig relativt snabbt för att släppa fram stjärnan, liljekonvaljen. Den får skjuts till nya höjder med hjälp av spröd jasmin, lilja och amaryllis. Basen är oväntat animalisk med sin civet (utvanns traditionellt från ett sekret från sibetkatten, görs numera på konstgjord väg) och sandelträ. Jag har en vintageflaska med eau de cologne, och det enda negativa är att den inte stannar tillräckligt länge på huden. Annars är det bara bra vibbar och lite nostalgi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar