Going green again

Det var ju det där med ett vårgrönt tema. Jag kom tydligen av mig i samma veva som våren kom av sig. Visst, träden och blommorna börjar slå ut i min omgivning, och solen har hedrat oss med sin närvaro i flera dagar. Men varför behöver vinden vara så förbannat kall? Den fryser sönder mina stackars penséer och får även mitt blod att frysa till is, för att inte tala om mina öron som nästan trillar av. Jag vet att det finns mössor och underställ, men jag passar faktiskt inte i mössa. Så det så.

På något sätt måste jag ändå fortsätta att mana fram våren, herregud nu är det snart påsk och allt, och i dag gör jag det med Cristalle från Chanel. Tillsammans med tidigare nämnda Molinard de Molinard är det en av få riktigt gröna dofter som funkar på min hud, men så har det inte alltid varit. Min första flaska Cristalle fick jag i present av en kille jag dejtade när jag bodde i London för många år sedan. Jag tyckte det var trevligt tidsfördriv, det vi sysslade med, och tänkte att det rinner ut i sanden när jag åker hem igen och går klart gymnasiet (jag var au-pair ett år mellan tvåan och trean i gymnasiet). Han bokade en hel veckas semester hemma hos mig och mina föräldrar senare på sommaren. Jag var inte överförtjust, och hade dessutom hunnit träffat ett nytt tidsfördriv innan han hade satt sig på planet hit. Men, (och det är här jag skäms lite) han hade med sig en flaska Cristalle edt med sig till mig. Jag uppskattade gesten, verkligen, det var en fin och dyr parfym som han hade gjort sig besvär med att sniffa på och välja ut till mig, men jag tyckte inte att doften passade på mig. Länge försökte jag gilla den, men det slutade med att jag gav den till mamma. Killen hade jag slutat gilla långt tidigare.

När jag så för ungefär ett år sedan satt och nöjesletade på Tradera utan att egentligen vara ute efter något, snubblade jag över en halvfull provflaska med edp för en tramsig penning. Flaskan med innehåll blev min och en stor glädje innfann sig när jag upptäckte den stora skillnaden mellan edt-koncentrationen som jag hade haft som tonåring och den edpkoncentrationen jag precis hade köpt. Först och störst skillnad är att jag älskar edpn. Den har ett helt annat djup och får oanade dimensioner när den hamnar på min hud. Cristalle edp öppnar med en skarp citrusgrönska; nypressad citron och andra citrussläktingar som bergamott, hyacint och kaprifol, liljekonvalj och persika för att mjuka upp det hela. Öppningen påminner närmast om nyklippt gräs, nyutslagna försommarblomster och så någon som envisas med att vårstäda hela huset med rikligt med rengöringsmedel med citrondoft. Ni vet den där konstgjorda, otäcka, sockrade citrondoften? Precis så, fast av någon anledning funkar det vansinnigt bra. Det skarpa hänger kvar precis tillräckligt länge för att man inte ska tröttna eller för att det inte ska sticka i näsan på bäraren. Efter det följer en cocktail av blommor; jasmin, iris, ylang ylang, och så rosenträ. Citronen hänger med en bra stund efter det att resten av toppen har lagt sig och ger mig fortfarande en känsla av rengöringsmedel, men bara på det viset som nytvättade golv kan ge. Det liksom lurar i bakgrunden och bidrar till en genomgående fräschör. I basen kommer grönskan igen i form av mossa och vetiver, och kanske är det dessa komponenter som får mig att tänka nyklippt gräs. Ett som är säkert är att den är så väl värd ett besök, och gärna också en jämförelse mellan edt och edp. Cristalle edp funkar som allra bäst för mig i varmt väder, men inget är rätt eller fel.