Grodans rubinröda läppar

Många är de grodorna man måste kyssa för att finna sin prins, oavsett om det gäller män, kvinnor eller parfymer. Risken för att träffa på fler grodor än prinsar är stor när man budar hem fem små miniparfymer från Salvador Dali Perfumes för en hundring. Den första av de fem som hamnar på min hud är Rubylips, och det verkar onekligen som om det var en ful liten groda som lurade bakom de lockande, rubinröda läpparna.

Jag hade ingen som helst relation till Rubylips innan jag råkade köpa den, mer än det faktum att jag tycker att alla flaskor som kommer från Dali är skithäftiga, helt i anda med den excentriske konstnären. Doften öppnar med syntetiska bär. Röda vinbär säger min näsa, cider och vinbär säger den officiella doftpyramiden. Kanske är det cidern som gör att jag upplever hela känslan som syntetisk. Den torkar ner till ett ganska torrt hjärta, ingen stor sötma och inte heller någon syra här. Försiktiga, skira blommor; näckrosor, orkidé och rosor, men ingen av de sticker ut. Över lag håller sig doften väldigt nära huden, det här är inte något som kommer att orsaka migrän i din omgivning. För mig blir det en axelryckning. Det är inget fel på den, men den rockar inte min värld på något sätt. Den stora behållningen måste vara basen, som är ännu torrare och träig dessutom. Här hittar man patchouli, och inte ens den är in your face som jag är van vid, den är torr på gränsen till jordig. Sandelträ och mysk bidrar till träigheten, och en otippad dos honung ger basen en efterlängtad glimt av sötma. Trots honungen är det snustorrt, träigt och lite jordigt i basen. Tur att flaskan bara var på 3,5 ml.