Du är guld

Jag blir nästan alltid full i skratt när jag plockar fram min flaska Gold från Donna Karan från min hylla. Alltid utan undantag börja jag nynna på Spandau Ballets gamla dänga med samma namn, trots att de enda parfymen och dängan har gemensamt är just namnet. Låten handlar om att du är bra som du är ("you are gold, always believe in your soul, you've got the power to know, you're indestructable") och parfymen handlar om att förmedla din inre, sofistikierade diva.

Jag köpte min flaska för flera år sedan, när den var relativt nyutkommen men ändå hade hunnit hamna på en och annan utförsäljningsdisk. Som med många andra av mina parfymer genomfördes köpet helt i blindo, eller åtminstone osniffat. Jag var påläst, och Gold hade fått fantastiska recensioner, och som vanligt tänkte jag att jag alltid kan sälja vidare om den inte passar min hud. Priset var för bra för att låta bli, men oj vad besviken jag blev när jag väl fick hem den och kunde prova på huden.

Det som träffade min näsa när de första toppnoterna nådde dit, var en akvatisk/metallisk doft, inte helt olik vattenmelon eller gurka. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad gurka hade med guld att göra, skulle detta inte vara en rik, mullig, gyllene ambradoft? Tack och lov är det lätt att ha överseende med denna malplacerade vattniga grönsak, för det som följer får mig bara att högt ropa MULLENU (eller MULLENÖ, det kanske är dialektalt?). På pappret är Gold pretentiöst nog uppbyggd av noter som "gold pollen" (vad fan är det?) och "golden balsams" (que?), men den stora behållningen, och det som gör denna doft minnesvärd och speciell, är kombinationen av stora svulstiga liljor och ambra. Tillsammans skapar de en varm, mullig och nästan lite jordig känsla - tänk varm, fuktig sommarjord. Den är högklass, den är guld.

Fin förvaring

Äntligen har jag fått upp min nya, fina förvaring på väggen. Min käre make har varit snäll nog att putsa och måla en hylla som fanns här i huset när vi flyttade in och som min mormor har gjort. Den var sådär tjusigt furugul som inte ens var fint på 70-talet när det var modernt. Samtliga små och stora parfymskatter bor nu tillsammans i hyllan och förutom lättnaden och bekvämligheten med att ha alla samlade så blev jag nästan lite mörkrädd när jag märkte hur mycket det var. Det är alltid lätt att avfärda 96 olika dofter i teorin, eftersom jag vet att de flesta är köpta begagnat och många är småflaskor och miniatyrer, men när man ser alla tillsammans så är det väldigt mycket parfym. Nästan så mycket att jag inte någonsin kan köpa fler utan att sälja av några, och det går ju inte för jag vann nyss två auktioner på Tradera. Mina försök till kategorisering och sortering på hyllorna lär vara förgäves om flaskorna inte får plats i rätt kategori längre.

Min fina hylla med alla parfymer. Vätskan i alla flaskorna står sig oerhört vackert till den ljusgrå väggfärgen.

På nedersta hyllan bor blommorna till vänster och miniatyrerna till höger.

Andra hyllan nedifrån rymmer orientaliska dofter till höger och gourmanddofter till vänster.

Näst överst hittar man en salig blandning. Till vänster finns de få fräscha och i vissa fall fruktiga inslag som finns i min samling. Till höger bor träiga, chypreer och/eller aldehydstinna dofter.

Översta hyllan har reserverats för tomma kartonger och alla prover som inom det snaraste ska få en egen fin burk.

Jag är vansinnigt nöjd som ni kan förstå. Hyllan hänger på väggen i vårt sovrum, i ett mörkt hörn där den inte kommer att utsättas för vare sig direkt solljus eller kraftiga temperaturskillnader. Inga värmeledningar eller vattenrör i närheten alls och sovrummet håller sig alltid som regel svalt och skönt. Dessutom gör sidorna på hyllan så att flaskorna skyddas lite extra från just ljuset. I morgon ska det bli ett nöje att välja parfym, det är första gången på mycket länge som jag kan se alla mina flaskor samtidigt.

Mormors liljekonvaljer

Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att sträcka mig efter flaskan med Diorissimo från Dior i morse. Kanske var det mitt val av kläder som påminde om 50-talet när parfymen först lanserades. Kanske var det våren som verkar ha kommit för att stanna med allt vad det innebär; utslagna träd och blommor, allergi, aprilväder och kvittrande fåglar. Kanske var det en omedveten hyllning till min lilla mormor Maiken, i vars hus jag bor, som älskade den här parfymen och som skulle ha fyllt 99 i går om hon levt. Jag vet inte, men jag hoppas nog på det senare.

Min morfar Eric älskade liljekonvaljer. Så mycket att han cyklade till skogs med en spade och grävde upp en mängd plantor som hade sedan planterade hemma på tomten. De finns kvar här än och om några veckor kommer mina rabatter mot vägen prydas av de små vita klockorna med den rena, oskuldsfulla doften. De brukar vara utslagna lagom till Mors Dag, och när min mamma och hennes syskon var barn här i huset plockade de alltid en bukett till sin mamma Maiken. Kanske var det morfars kärlek till liljekonvaljer som gjorde att mormor så gott som alltid hade en flaska Diorissimo på badrumshyllan. Jag vill gärna tro det, men jag vet inte och jag kan inte fråga dem.

Precis såhär ser min flaska ut, men edt och edp har en annan sorts flaska. 

Diorissimo är nämligen det närmaste man kan komma riktig liljekonvaljdoft utan att ha en riktig blomma i handen. Den kom ut 1956, när mormor var 43 och nästan för gammal för en så sprudlande och flickig parfym, med dagens fördomar i alla fall. Den är lättsam, kysk, flickig och lite busig när ingen ser på. Den doftar som det gör på en äng fylld av liljekonvaljer, näpet och lite grönt, värmda av solen i en glänta i skogen. Det gröna man känner i öppningen är bergamott och gröna blad, men det lägger sig relativt snabbt för att släppa fram stjärnan, liljekonvaljen. Den får skjuts till nya höjder med hjälp av spröd jasmin, lilja och amaryllis. Basen är oväntat animalisk med sin civet (utvanns traditionellt från ett sekret från sibetkatten, görs numera på konstgjord väg) och sandelträ. Jag har en vintageflaska med eau de cologne, och det enda negativa är att den inte stannar tillräckligt länge på huden. Annars är det bara bra vibbar och lite nostalgi.

Grodans rubinröda läppar

Många är de grodorna man måste kyssa för att finna sin prins, oavsett om det gäller män, kvinnor eller parfymer. Risken för att träffa på fler grodor än prinsar är stor när man budar hem fem små miniparfymer från Salvador Dali Perfumes för en hundring. Den första av de fem som hamnar på min hud är Rubylips, och det verkar onekligen som om det var en ful liten groda som lurade bakom de lockande, rubinröda läpparna.

Jag hade ingen som helst relation till Rubylips innan jag råkade köpa den, mer än det faktum att jag tycker att alla flaskor som kommer från Dali är skithäftiga, helt i anda med den excentriske konstnären. Doften öppnar med syntetiska bär. Röda vinbär säger min näsa, cider och vinbär säger den officiella doftpyramiden. Kanske är det cidern som gör att jag upplever hela känslan som syntetisk. Den torkar ner till ett ganska torrt hjärta, ingen stor sötma och inte heller någon syra här. Försiktiga, skira blommor; näckrosor, orkidé och rosor, men ingen av de sticker ut. Över lag håller sig doften väldigt nära huden, det här är inte något som kommer att orsaka migrän i din omgivning. För mig blir det en axelryckning. Det är inget fel på den, men den rockar inte min värld på något sätt. Den stora behållningen måste vara basen, som är ännu torrare och träig dessutom. Här hittar man patchouli, och inte ens den är in your face som jag är van vid, den är torr på gränsen till jordig. Sandelträ och mysk bidrar till träigheten, och en otippad dos honung ger basen en efterlängtad glimt av sötma. Trots honungen är det snustorrt, träigt och lite jordigt i basen. Tur att flaskan bara var på 3,5 ml.

Parfymsentimentalitet och Traderafynd

När jag först började utforska min passion för dofter, hade jag ett ganska sentimentalt förhållande till mina parfymer. Dels hade jag inte så många i min samling då det tar många år och/eller många tusenlappar att bygga upp en samling av den kaliber jag har i dag. Dels kände jag en slags besjälning, ett släktskap till dessa vackra ting. De blev nästan som familjemedlemmar, hur vansinnigt det än låter. Fortfarande kan jag tänka på mina favoriter genom åren med såväl ömhet som respekt och vördnad. Min parfymfamilj liksom.

Jag har insett att jag inte kan hålla på att behålla parfymer bara för att jag gillar tanken på dem eller deras utseende på hyllorna. Märker jag att en flaska enbart har fungerat som dammsamlare en längre tid, lägger jag helt enkelt ut den till försäljning. Här är Tradera min bästa vän. Parfymer verkar sälja hyfsat bra och knepet är att ha ett relativt lågt utropspris. Visserligen vill jag kanske inte gå helt med förlust. Poängen för mig är dock inte att tjäna så mycket pengar som möjligt, utan att göra plats för annat samtidigt som någon annan kan få glädjen av en riktigt fin parfym som annars hade stått orörd.

Givetvis kan jag inte lägga in auktion efter auktion utan att själv browsa runt lite. Det är knepigt med begagnatsiter över lag, att veta vad som är äkta eller inte. Oftast budar jag efter devisen att om det verkar för bra för att vara sant så är det också det. Ett superlågt utropspris utan reservationspris tillsammans med en bild som helt klart inte är tagen med mobilkamera eller någon annan amatör är troligen ett säkert recept för kopia, men jag kan ha fel. Av någon anledning litar jag mer på ett halvsuddigt amatörfoto med en halvfull parfymflaska på än något som är helt nytt och inplastat och har en bild som är direkt tagen från en reklamannons.

Det kan gå ett helt år utan att jag ropar in något från auktionssiter, men när jag väl gör det hamnar jag alltid djupt i budgivningsträsket. Just nu ligger det ett tjugotal parfymannonser i min minneslista, och härom dagen ropade jag in fem söta miniparfymer från Salvador Dali. Helt nya och inplastade, och äkta! Fantastiska dofter dessutom. Förra veckan vann jag budgivningen på en halvfull 50 ml flaska Infusion de Tubereuse från Prada för en hundralapp. Helt ok affär om du frågar mig.

Lyxigt läder

Föreställ er följande scenario.

1940-talets New York. Lobbyn i ett stort art deco hotel, människor överallt. Skinnmöbler i grupperingar kring marmorbord, pelare från marmorgolv till taket som är flera meter upp. Mahogny med gulddetaljer. På borden står stora vaser och i luften blandas doften av vita liljor med den animaliska doften från gästernas läderbagage. Plötsligt letar sig en vind genom rummet då ytterdörrarna slås upp, och in sveper en kvinna i yngre medelåldern. Hon har päls och hatt på sig, röker cigarett ur munstycke och på händerna bär hon nya, röda skinnhandskar som hon nu drar av sig i farten. Vid ett av soffborden stannar hon och placerar sina skinnhandskar bredvid en av de stora vaserna med liljor.

Så luktar Cuir de Lancôme från Lancôme. Precis så. Åtminstone är det dessa bilder som ploppade upp i min fantasi första gången jag någonsin luktade på den. Jag var på jakt efter en läderparfym och läst en massa om olika dofter från många parfymörer, när jag snubblade över Cuir de Lancôme som just då såldes till kraftigt nedsatt pris. Det hade visat sig ganska svårt att få tag på en bra läderdoft till hyfsat pris, och just Lancômes läder har hypeats sedan den kom ut för fyra år sedan. Det tog inte lång tid för mig att slå till och beställa trots att jag bara hade läst om den, men jag blev inte besviken. Den här doften är en solklar tia.

Cuir, som betyder just läder, är i själva verket en omformulerad version av en gammal Lancômedoft från 1936 som först hette Revolte, men bytte namn tre år senare till Cuir. Den försvann sedermera ur sortimentet och kom inte tillbaks förrän 2007, då som en parfym av många i vad som kallas Lancôme Collection. Den består av ett gäng nyutgivna, omformulerade gamla dofter från husets forna glansdagar. Lite dyrare, lite mer exklusiva, lite svårare att få tag på. Väl värd jakten och priset om ni frågar mig. Den öppnar mörkt, nästan rökigt men lugnar sig och lägger sig till rätta på huden när PANG! patchoulin når näsan, nästan som en käftsmäll. Blommorna tittar fram allt eftersom, jasmin och ylang ylang, lite pudriga, lite sköra i all rök. Det blir krämigt, sedan nästan medicinskt, för att så småningom släppa fram basen som fortfarande anar rökigt läder. Björken i basen känns örtig på min hud, den är precis nyutslagen, små små musöron bara, och irisen förstärker den nyutsprungna känslan.

Notpyramid

Bergamott, Mandarin, Saffran

Jasmin, Ylang Ylang, Hagtorn, Patchouli

Iris, Björk, Styrax (en slags kåda)

 

Träslöjd och pepparkaka

Jag önskar så innerligt att Five o'clock au Gingembre från Serge Lutens inte var så välgjord som den är. Hade den varit slarvigt sammansatt och inte den kvalitetsparfym den är, kanske jag hade fått njuta av det fantastiska hjärtat hela dagen. Såhär dags på dagen, när parfymen har suttit på min hud i sisådär fem timmar, kan jag bara känna de ynka resterna av basen. Alla härliga kryddor i hjärtat, som lovar en mustig, kryddig och mullig upplevelse, har flytt sin kos. Jag sitter ensam kvar med en trevlig och fin, men inte så spännande bas på patchouli, kakao, ambra och honung.

Nu går jag händelserna i förväg och jag ber så mycket om ursäkt, men jag är besviken på huset Lutens, och det är inte två ord som ofta förekommer tillsammans i en mening. Besviken och Lutens. Generellt är allt som lämnar huset helt jävla fantastiskt - välgjort, lyxigt och annorlunda utan att förlora någon bärbarhet. Dessa parfymer är för mig som haute couture är för kändiseliten, men utan att vara konstiga. Jag älskar huset Lutens. Innan jag ens hade provat några av deras parfymer upplevde jag att de inte kunde göra några fel över huvud taget, i min sfär var de närmast mytomspunna. En del Loch Nessmonster och en del Yeti ungefär. Jag läste allt jag kom över och parfymälskare världen över verkade vara överens om att Serge Lutens was the one to watch, trots att huset har funnits sedan 90-talet. Länge har det funnit ett samarbete med den oehört talangfulle näsan Christopher Sheldrake och med honom ombord borde inte något bli fel.

Ändå. Öppningen är fantastisk - te och bergamott banar väg för det varma, kryddiga hjärtat där kanel, ingefära och en massa mulliga träsorter demokratiskt delar plats med varandra. Noterna kommer och går om vartannat, men de är tyvärr alltför flyende. Det nysågade träet har nästan samma karaktär som den där knöliga smörkniven i eneträ som lillbrorsan kom hem med från slöjden på 80-talet, och den står sig så fint mot kanelen och ingefäran, som snarare är torkad än färsk. Lite pepparkaka och lite träslöjd helt enkelt. Underbart. Jag bara önskar att den kan stanna kvar hos mig en liten stund till.