Luciaparfym

På mitt jobb firas Lucia på morgonen, så också i dag, med ett gäng små lucior, tärnor, tomtar och pepparkakor. Inga stjärngossar i år heller. Jag kände mig tvungen att dra på mig en tomteluva då alla kollegor hade ansträngt sig med både glitter och annat, annars tyckte jag det räckte med min röda kofta, grå ullstrumpor och min luciaparfym. Självklart bar jag en luciaparfym. Safran Troublant från L'Artisan Parfumeur är en av de ultimata julparfymerna i min samling. Jag hittade den via Luckyscent som är ett av de bästa ställen jag vet för att köpa prover på udda och svårtillgängliga parfymer. Min bror köpte med den hem till mig från New York för ett par år sedan och den har använts regelbundet sedan dess. Jag är honom för evigt tacksam för hans resor till det stora landet där, med den rådande dollarkursen, går att få tag på dyra grejer till ett mer hyfsat pris. L'Artisan Parfumeur är för övrigt ett av mina favorithus, jag har ännu inte sniffat på någon av deras skapelser och tänkt att den inte var för mig. Tvärt om, jag skulle lätt köpa ett exemplar av alla deras dofter om jag hade pengar och ovett nog.

Safran Troublant är en mjuk, len skapelse med tydlig saffran i toppen och hjärtat. Saffranet ger den ett litet extra bett och det är saffranet som hindrar Safran Troublant från att vara ytterligare en vaniljpafym i mängden. Den minglar lite med röda rosor och torkar sedan ner till en vanilj som känns som om den kommer direkt skrapad från en färsk vaniljstång. Sandelträ i botten gör att vaniljen inte blir för söt och kvalmig. Doften sveper sig som en varm yllefilt kring hela ens person och gör sitt bästa för att inte sticka någon i ögonen. För att använda ett slitet uttryck så är det en riktig feelgoodparfym. Safran Troublant är en eau de toilette, men den är svårt att tro då den sitter hela långa dagen på huden, och en bit in på natten också. Jag får ofta komplimanger när jag bär den här doften, men då måste sniffaren först komma nära, nära för att känna den på min hud.

Att parfymera en man

Efter inlägget om min väns teori om hur män vill att deras kvinna ska dofta började jag fundera över hur man vill att ens man ska dofta. Det känns som en gammal tråkig klyscha att riktiga män ska lukta motorolja och svett. Däremot är det helt ok att de ser ut att lukta motorolja och svett, men det är en helt annan diskussion.

När jag träffade min man för en halv livstid sedan, hade mitt parfymintresse ännu inte blommat ut till en fullfjädrad besatthet på riktigt. Jag hade förmodligen fler parfymer i hyllan än genomsnittssvenskan, men det kändes fortfarande ganska normalt. Min unga färska pojkvän, som nu är min make, hade däremot fömodligen aldrig sneglat åt en parfymflaska, än mindre öppnat en och luktat på innehållet. Han hade definitivt aldrig använt parfym. Det var tvål och deo som gällde. Jag gjorde några tappra försök, småskaligt förstås, för att inte skrämma honom alldeles. Bytte ut den sedvanliga duschcremen mot något annat "testa den här, den luktar jättegott!" och så småningom fick han någon slags after shave i present. Den sved. Han fortsatte använda sin jumboflaska med Nivea efter rakning.

Nu är jag långt ifrån expert på mansparfymer, det är damdofter som är min passion. Emellanåt använder jag parfymer som i handeln är avsedda för män, men det är inte ofta. Jag är ganska förtjust i unisexdofter av det kryddigare slaget, absolut inte citrusfriska varianter som ck one. Uppgiften att försöka få maken att uppskatta att hans fru (jag) uppskattar lite väldoft utöver deo och dusch hos en man kändes oöverkomlig. Alltså började jag i lönndom sniffa alla män jag träffade. Farenheit från Dior var uträknad då det är den doft min pappa har använt sedan den kom ut på 80-talet. Några andra relationer till herrparfymer hade jag inte direkt. Till slut blev det en flaska ck be då den kändes lagom lagom för en nybörjare. Det var succée direkt. Jag hade äntligen omvänt min man.

Säg den som någonsin är nöjd. Mannen använde glatt sin ckbe när han kom ihåg det och jag var glad för oss båda; han hade upptäckt parfymernas underbara värld och jag hade en man som ibland doftade annat än deo (och motorolja ska tilläggas), men jag älskar en man som luktar kryddigt. Kanske för att jag själv är en sucker för kryddiga dofter på min egen hud. Jag vet inte, men det är något med träiga, kryddiga dofter som skriker riktig man. Vid ett tillfälle hamnade vi på Åhléns City i Malmö och gick länge och väl i sällskap med min vän experten. Vi tipsade och han luktade. Till slut fastnade han för ytterligare en citrusfräsch sak från Calvin Klein. Suck.

Efter några år av någorlunda regelbundet användande av parfym vågade jag mig på en lite kryddigare present och gav honom Dior Homme. Den funkade! Han älskade den och jag älskar hur han luktar i den. Nu är han redo (enligt egen utsago) för något annat, något som kanske är ännu kryddigare. Jag har några favoriter på lut, men kanske blir det ett besök på en parfymavdelning för lite research.

Frågan består ändå: Hur vill vi att våra män ska dofta?

Hitta mig på Bloglovin

Nu finns jag på Bloglovin

Dagens Doft - Womanity/Thierry Mugler

Min gode vän Graham i England är en fellow parfymnörd, så när han av en påstridig försäljare blev påprackad ett stort provrör med Womanity stoppade han det genast i ett vadderat kuvert och skickade till mig. Den hade då nyligen lanserats med något så pretentiöst som en egen site (klicka på länken ovan) och hela konceptet var en hyllning till kvinnan. Starka, självständiga kvinnor, inspirerande kvinnor och självklart väldoftande kvinnor. Helst ska de dofta av Womanity. Jag klöktes nästan av hela idén, och av namnet - här i Blekinge skulle vi kalla det blixtertöntigt. Jag förstår att tanken är god, men alltihop känns bara oerhört konstruerat. Flaskan är, som vanligt när det gäller Mugler, ett litet konstverk. Smalt, långt och klart glas som toppas av en stor och tung metallutsmyckning i form av ett kvinnoansikte. På baksidan löper en kedja som sitter fast i en ring som i sin tur placeras på spraymekanismen för att förhindra att den sprayar av sig själv (det finns alltså ingen kork i traditionell mening). Det klara glaset avslöjar en ljust rosa vätska och på så vis ger flaskan både ett hårt och mjukt intryck, eller traditionellt manligt och kvinnligt. Kontrasterna är stora - "precis som med oss kvinnor då eller?" vill jag skrika tillbaks. Snyggt men löjeväckande, och tro mig, det är garanterat det som är tanken bakom flaskans utformning. Här lämnas inget åt slumpen, det ska vara konceptuellt all the way.

 

Jag gillar tanken på den här doften, jag smälte som smör när jag fick hem mitt lilla provrör som Graham hade skickat och tänkte direkt att detta var något för min samling. Det konstiga är att jag sällan använder den. Jag får alltid komplimanger för den, för mig okända människor frågar vad jag doftar av. När jag hade mina arbetskamrater här på föreläsning och parfymprovning var det just Womanity de flesta av dem föll för. Maken älskar den. Jag tycker bara om den. Det känns lite otacksamt. Womanity är härligt udda, lite som Muglers stora succé Angel och baseras precis som sin kusin på något ätbart. Kaviar och fikon. Mmm, låter inte det som en vinnande kombination? Precis vad alla har väntat på och längtat efter utan att riktigt veta om det. Konstigt nog så funkar det. Den klassas som orientalisk/träig och det som först händer är citrus och en massa grönt. När väl hjärtat avslöjar sig är det som att få en salt havsbris i ansiktet, det är så kaviaren visar sig, och vi pratar inte Kalles Kaviar nu. Det här är högklassig, svart Belugakaviar. Fikonackordet tar udden av kaviaren och tillför en gnutta sötma, men till syvende och sist är det en aquatisk känsla jag får av Womanity. Det hela vilar fint på en träig bas, vilket förstärker det lite sträva i kaviaren. Som med samtliga Muglerparfymer sitter den i all evighet på huden, vilket är bra om man gillar doften i fråga. Det är synnerligen värde för pengarna då den inte behöver återappliceras en gång i kvarten. Vill man ha en annorlunda doftupplevelse ska man absolut prova Womanity.

Ode to Ysatis - en kärleksförklaring

Ysatis, du parfymers parfym
du är som att bära en fin kostym.
Elegant och tidlös,
sexig och kvinnlig
som med diamanter beströs.
Med kokosnöt i toppen
och jasmin i kroppen
de vilar på en bädd
med tuberose klädd.
Patchouli och jasmin
Du är så himla fin.

Jag minns inte vad som drog mig till Ysatis, men jag minns när jag köpte den. Det var på Englandsfärjan i augusti 1992, Ysatis var nästan 10 år gammal. Jag måste ha luktat på den före min resa, men jag minns inte hur och var. Det jag minns är känslan av "den ska bli min". Efter det blev Ysatis min signaturdoft, innan jag visste att man kunde ha en signaturdoft. Jag bar den vid alla tillfällen, varje dag, tills den tog slut. Så hittade jag en begagnad flaska på Tradera för några år sedan, och jag började minnas hur den en gång fick mig att känna mig: snygg, sofistikierad (om det var möjligt i ankellånga batikkjolar och farfarströjor), åtrådd och superkvinnlig. Flaskan på Tradera var nästan slut men jag fick den för en löjligt liten peng, och när jag fick hem den bekräftades minnesbilderna från den första förälskelsen på 90-talet.

Ysatis är den parfym jag har fått allra flest komplimanger för någonsin. Alla söta indiepojkar med page och randiga tröjor på 90-talet älskade den och det skänkte mig oerhörd glädje. Ysatis är ingen liten blyg viol, det är en typiskt högljudd 80-talsdoft som går in med full stridsmundering. Rosenträ och kokos (urk om man tänker efter) i öppningen och bullrig tuberose, narciss och nejlika tillsammans med en skitig jasmin i hjärtat. Basen blir riktigt animalisk med patchouli, sandelträ och civet (som är ett sekret från en sibetkatt). Ysatis är en parfym som ger folk migrän. Får de inte migrän så älskar de den. Behöver jag säga att jag tillhör den senare kategorin?

Omöjlig förälskelse

Jag har fallit hårt och obekvämt, head over heels, upp över mina öron för någon jag aldrig kan få. Han är onårbar, tillhör en helt annan klass (som om jag egentligen skulle bry mig om det), men han skulle ändå aldrig komma överens med mina vänner. Jag är inte bortskämd med att alltid få vad jag vill ha, men min nya kärlek är helt och hållet out of reach. Inte för att jag är van vid att de jag faller för alltid följer med mig hem, åtminstone inte sedan jag blev sambo och sedemera gifte mig, men ändå. Som det är nu får jag nöja mig med att beundra på avstånd och drömma vackra drömmar om min älskade.

Föremålet för denna våldsamma känsloyttring heter Incense Oud och kommer från nichhuset by Kilian. Anledningen till att jag för evigt få beundra den på avstånd är det löjliga priset. Med dagens kurs går en flaska på 50 ml på ca 2500:-. Det anser jag vara tramsiga summor, trots min självutnämnda titel som parfymista. Det är trots allt bara parfym, trots att den luktar så fantastiskt och jag har aldrig tidigare luktat på något liknande. Tyvärr har doften, förutom priset, också en förmåga att försvinna från min hud och ut i atmosfären och ingenstans efter bara några timmar. Jag intalar mig att det är ytterligare ett skäl att inte ens börja fundera på att spara ihop till juvelen i fråga.

Vad är det då som får mig på fall? I vanliga fall när jag blir förälskad är det i småländska ynglingar av medellängd med rakat huvud och en förkärlek för motorer, men när det gäller parfymer kan jag inte vara lika specifik i mina preferenser. Jag vet mest vad jag inte gillar. Incense Oud ingår i serien Arabian Nights som en av tre parfymer baserade på oud. Oud utvinns av kåda från agarträdet och har alltid varit vanligt i orientaliska parfymer, i synnerhet pafymer med Mellanöstern som ursprung. I västerländskt parfymmakeri har användandet fullkompigt exploderat de senaste åren, något som givetvis gjort mig nyfiken. Nu kan man som mad alla noter inte direkt precisera exakt hur oud luktar, men lite vagt sådär har det en söt, träig och aromatisk doft. Första delen av parfymens namn tyder på att Incense Oud innehåller rökelse, och i det här fallet rör det sig om frankincense. Alla som har gick i skolan fram till 80-talet fick säkert liksom jag höra berättelser från Bibeln såhär i juletid, och då minns man kanske att frankincense var en av de gåvor de vise männen hade med sig till den nyfödda Jesusbarnet. Även detta är en ingrediens som traditionellt använts i parfymer som stammar från Mellanöstern.

Incense Oud öppnar med kardemumma, hela, robusta, ljuvliga kardemummakärnor. Som en rykande kopp chaite men utan te. Här finns ingen sötma över huvud taget, kryddan är lite sträv och väldigt trogen riktiga kardemummakärnor. När den första skarpa kryddoften har lagt sig börjar rosorna smyga sig fram, som tillsammans med pelargon och rökelse utgör doftens hjärta. Jag är inte särskilt förtjust i pelagondoft, och definitivt inte i en parfym, men i kombination med rosorna och rökelsen blir den mjukare än vad jag är van vid. Jag upplever annars pelargon som ganska skarp och bitter. Det hjälper också att kardemumman dröjer sig kvar något. Hjärtat vilar på en bas av bl.a. patchouli, oud, cederträ och rock rose som är en liten rosa blomma som trivs i varma, torra klimat och dålig jordmån. Det är den senare som ger parfymen en känsla av ambra. Resultatet är en torr, träig, rökig, kryddg och helt underbar skapelse som jag egentligen förmodligen inte kan leva utan. Jag får hoppas på en lotterivinst (måste börja spela först) och nöja mig med det lilla prov på 1 ml som jag bär närmast hjärtat.

Ny tvål!

Det som enda som kanske slår känslan jag får av att packa upp en ny tvål är känslan av att dofta på en för mig helt ny parfym för första gången. I brist på nya parfymer i mitt liv fick jag i dag den stora glädjen att slänga den lilla stumpen som var kvar av den gamla tvålen för att i stället packa upp en ny.

Den gamla tvålen stod i skarp kontrast mot sin ersättare. Det var från början en grandios sak, stor och ellipsformad, ljusgul och med en mild doft av kaprifol. Efterskickad från Frankrike. Den ask jag plockade fram från gömmorna den här gången var ljusgul och anonym, med svart och röd text. Innehållet luktade minst sagt något mystiskt. En present från mammas och pappas resa till Spanien. Jag måste erkänna att med de förutsättningarna var mina förväntningar ganska låga. Spanien är inte ett land som är känt för varken parfym eller tvål, och det anspråkslösa yttre i kombination med den egendomliga doften gjorde mig misstänksam. Döm om min förvåning när jag öppnade den lilla lådan och, likt en rysk docka, hittade tvålen inslagen i ett par olika lager plast. När jag väl hade tagit mig igenom plasten avslöjades en perfekt ellipsformad kolsvart stycke tvål, och först då kunde jag också känna doften på riktigt. Den var märkligt bekant, inte hemskt obehaglig, men inte en omedelbar favorit.

Mina farföräldrar hoppade tidigt på chartertåget när det började slå igenom i Sverige på 50-talet. Det var Mallis och Kanarieholmarna som gällde, ibland flera gånger per år. De kom alltid hem med presenter till mina föräldrar och framfö allt till oss barn. Fula plastdockor i flamencokläder till mig om jag minns rätt. Mamma brukade få tvål. Det är en sådan som ligger i mitt badrum just nu. Inte undra på att jag var misstänksam till både paketering och doft. Jag förväntade mig väl att få en gräslig spansk plastdocka på köpet.