Buteljerat solsken

Detta inlägget kan ha en tendens att bli en smula 90-talsnostalgiskt. Ta det som en varning för att sluta läsa, eller hellre, ta det som en uppmaning att fortsätta läsa. Vad du är väljer att göra är det på eget bevåg och ansvar.

80-talet var, parfymmässigt, en period av svulstiga, högljudda och gapiga dofter som hade för vana att göra entré långt före personen som faktiskt bar doften. Årtiondet därpå blev följdaktigen en kontrast till detta doftbeteende, åtminstone vad gäller trender. Det skulle vara unisex, androgynt och understated. Alla hängde inte på trenden, vissa fastnade i 80-talet, och andra blandade friskt det bästa av dessa båda årtionden.

Första hälften av 1990-talet bodde jag i London och hade mycket begränsad ekonomi. Eller rättare sagt, jag valde att lägga mina inkomster på rusdrycker och annat sinnesalternerande, konserter, festivaler, kläder och smink. Typ. Hade jag inte jobbat inom restaurangbranchen hade jag säkert aldrig ätit ett lagat mål mat om man bortser från när jag hade en date då killen bjöd och de gångerna var lätträknade. Ett av nöjena var att springa på Londons alla marknader, och på dessa ställen hittade man hyfsat välgjorda fakeparfymer. Oftast hade de namn som anspelade på den parfym de imiterade; Eden från Cacharel blev Paradise t.ex. Jag önskar jag minns fler, de var otroligt innovativa samtidigt som de var så självklara. Flaskorna såg alla liksdana ut; enkla, cylinderformade och med silverglänsande kork. Min favoritmarknad för fakeparfymer var Walthamstow Market som låg en kort bussresa från mitt hus. Det var också där jag kom i kontakt med Sunflowers för första gången.

Elizabeth Arden har väl aldrig varit kända för sina kvalitétsdofter, och deras Sunflowers är förmodligen den enda av deras dofter som jag kan tycka är helt ok. Jag fick en flaska Red Door av en pojkvän en gång och höll nästan på att kräkas. Köpte Splendor på tax free och mådde till slut illa av doften, fick Provocative Woman i julklapp av en välvillig mamma och sålde den kvickt. Jag har aldrig heller fattat vitsen med hela Green Tea-serien. Kanske handlar min inställning till Sunflowers helt om nostalgi, jag vet inte, men jag tycker faktiskt att det är en riktigt trevlig liten sak. Billig är den också. Det är också den enda parfym med melon som dominant not som faktiskt funkar på min hud. Melonen i den här skapelsen hittas i öppningen, men på min hud dröjer den sig kvar i minst ett par timmar. Det är en solvarm, fullmogen och mullig honungsmelon med ett förvånansvärt djup, och jag är jätteglad för att den stannar så länge. Faktiskt finns den med som ett stråk hela tiden, ända tills parfymen är helt borta från huden. Förstärkt med en blandad skål med citrusfrukter får den fin skjuts rakt in i hjärtat. Eftersom melonen är så pass dominerande på min hud har jag svårt att särskilja de olika blomnoterna i hjärtat. Lite ros skymtar fram, en svag nyans av jasmin. Basen är en träig historia som lyfter den övriga kompositionen utan att ta över. Lite som andrasopranen i en kör, livsviktig för att få en harmonisk helhet.

Framför allt är detta, i mitt tycke och på min hud, en solig doft. För mig funkar den allra bäst en varm och solig dag. Solmogna frukter, citrus och en luftig, träig bas gör sig fint i värmen, och i och med att sötman inte är kvalmig så blir det inte sliskigt. Som någon så poetiskt uttryckte det i en recension på Fragrantica: "If sunlight had a smell it would be from this bottle". Finns att köpa på nätet för under 200:-.

Flaskans avskalade 90-talsestetik tilltalar mig oerhört.

Vår på flaska

Inspirerad av min fine parfymvän Niclas och hans inlägg om vårdofter, vill jag naturligtvis inte vara sämre än att själv skriva några rader om mina vårfavoriter. Niclas tenderar att dra sig åt krispiga citrusbetonade parfymer, något som ligger även mig mycket varmt om hjärtat men betydligt senare på året. På min hud kommer citrusen till sin rätt när solen är vaken dygnet runt och temperaturen är över 20 mest hela tiden. Våren däremot, handlar nästan uteslutande om den grönska som komma skall, och alla ljuvliga och ömtåliga små blommor som redan har börjat vakna till liv. Violer, liljekonvalj, narcisser, lövsprickning, gräs med citrus (jag ger mig) och en och annan frukt kan jag nog också klämma in. Följaktigen blir det en liten lista på några perfekta vårdofter.

Diorissimo är fullproppad med senvårens mest väldoftande lilla blomma, liljekonvaljen. Mina morföräldrars favoritdoft, mormor fick alltid en bukett av morfar på Mors dag. Inget säger vår så mycket som liljekonvalj. Läs mer vad jag har skrivit om doften här.

Tendre Poison, också den från huset Dior, är grön och skön på utsidan, men inte särskilt grön på insidan. Den luras lite. Öppningen är sprickfärdig av citrustoner som gör den bubblig och livfull, och i kombination med blommorna i hjärtat (bl.a freesia som är en av de vackraste vårblommor som finns) blir den perfekt på våren. Inte lika sprudlande och lätt som andra på listan, men den måste vara med. Jag har skrivit mer om den här.

Molinard de Molinard här snackar vi grönska! Bergamott, bittra örter och citron m.m i öppningen och så underbara, påträngande påskliljor och liljekonvalj i hjärtat. De sällskapar med rosor, ylang ylang och jasmin. Jag har skrivit mer om den här.

Marché aux Fleurs är ytterligare ett exempel från klassiska parfymstaden Grasse. Denna är från Fragonard, och den är fånigt billig. Hållbarheten är väl sådär, den finns bara i edt, men på de timmarna hinner du få dig en rejäl dos liljekonvaljer och luktärt. Jag brukar förstärka den med Diorissimo. Det blir en lager-på-lager-effekt som förlänger livslängden en hel del.

Violetta di Parma är den ultimata violdoften. Rena, oförstörda violer och den snyggaste flaskan på åratal. Läs mer här.

First från Van Cleef & Arpels är ett måste på våren. Fullspäckad med aldehyder och grönska. Även här återkommer jag till narcisserna, liljekonvaljerna och luktärten, som här samsas fint med hyacinter m.m. Det finns till synes ett helt sjok med flankers, d.v.s uppföljare eller varianter till den här, alla med olika tillägg efter ordet First - Premier Bouquet, Edition Blanche, Edition d'Or, Love etc, de verkar komma på löpande band. Säkert är de alla limited edition också. Jag föll handlöst för originalet, men de andra är säkert också riktigt trevliga. Läs mer vad jag har skrivit om den här.

Det var min lista. Vilka blir era vårfavoriter?

Årets senaste årslista någonsin

Ja, jag lever, men att jag har prioriterat annat än parfymbloggande är väl en underdrift. So many people to see, so many parties to go to, so many scents to discover. Ungefär så är det. Emellanåt är det liksom bara inte kul att skriva. MEN! Någon slags verklighetsuppfattning har jag ju, och när jag i går insåg att jag faktiskt inte hade bloggat på hela året fick jag lite dåligt samvete. Så nu ska jag sätta ihop en lista (eftersom jag säkerligen har en släng av OCD och älskar alla former av listor) på förra årets bästa och sämsta. Precis när ni har lärt er att skriva 2015 i stället för 2014.

Årets största kärlek:

Jag fick äntligen testa Portrait of a Lady från Frederic Malle igen efter nästan fyra års abstinens. Jag minns fortfarande känslan när jag testade den när jag var i NYC. Jag föll handlöst och hjälplöst, och sedan dess har jag inte glömt denna mastodont till doft. Nu har jag varit parfymnörd så länge att det är sällan jag faller så pladask för en doft längre. Det mesta är "helt ok", andra är en axelryckning, några är fina men inte tillräckligt för att skaffa en egen flaska. En sista grupp är bra nog att skaffa en dekant för att sedan fundera över stor flaska när dekanten väl är slut. POAL kommer att bli min en dag, men det kommer att krävas ekonomisk diciplin/storvinst/giftemål med rik man för att det ska bli verklighet, En flaska på 100 ml går loss på över 2000:-. Jag fick ett pytteprov av en generös parfymvän som gott och väl räckte till två användningar, men jag sparar de sista dropparna till ett mycket speciellt tillfälle. När t.o.m mannen jag dejtar (som också har blivit ganska luttrad vad gäller dofter efter att ha vistats i min närhet) tycker att den är perfekt, då är den nog perfekt.

Årets näst största kärlek:

Jag fick ett prov av en av mina fina parfymvänner på Van Cleef & Arpels Collection Extraordinaire Lys Carmin som hade gått sönder i posten. Således fick jag ett fantastiskt doftande kuvert. Doften var tillräckligt fantastisk för att göra mig lite sorgsen över att jag inte kunde testa den på huden, men samma fina parfymvän skickade ytterligare ett generöst prov till mig, så jag fick till slut möjligheten. Mycket riktigt, det blev samma reaktion från mig som när jag testade POAL. Omedelbar förälskelse, men på ett helt annorlunda sätt. Om POAL för mig stinker sex och förförelse, så är Lys Carmin ren klass. Klass och stil på ett gammaldags sätt; kråsblus, kamébrosch, ärvda pengar och villa på Hästö (ni som inte är från Karlskrona, tänk paradvåning Östermalm). På ett bra sätt. Kvinnligt och elegant. Klass och stil. Understated. Några veckor efter första test fick jag möjligheten att köpa en egen flaska till fyndpris från en annan parfymvän. Jag motiverade det som en julklapp till mig själv.

Årets bästa vintagefynd

Jag har länge haft en liten dekant på 5 ml av Coco från Chanel som jag vårdar ömt och använder vid speciella tillfällen. Förra året fick jag möjlighet att köpa en egen flaska edp till fyndpris. Detta är den doft jag för övrigt har fått den märkligaste komplimangen för när en 22-årig gosse närmade mig på dansgolvet och utbrast att min parfym gjorde honom galen. Lite sött eller bara konstigt?

Årets noter

Det händer att jag snöar in på enskilda noter och vill testa allt som har att den specifika noten i sig. Förra året var det tobak och jasmin. Året innan var det tuberos. Jag kom inte så långt i mitt testande, för jag hittade en grymt fin tobaksdoft väldigt snabbt. Wild Tobacco från Illuminum är perfekt. Den kastar mig raskt tillbaks till gymnasieåren (på ett bra sätt) när jag och alla i min bekantskapskrets rullade våra cigaretter själva och alla, utan undantag, använde sig av Grefve Hamiltons lösa tobak. Underbart. Wild Tobacco marknadsförs som en herrdoft, men jag tycker att den passar utmärkt oavsett om man är hon, han eller hen. Låt er aldrig begränsas av etiketter!

Jasmin som not går ju att hitta i alla möjliga typer av dofter, men jag var på jakt efter den ultimata solifloren. En parfym som fullständigt dominerades av jasmin; berusande, ljuvlig och förförisk. Svaret var enkelt. A La Nuit från Farbror Serge är den mest perfekta, rena jasminen jag någonsin har testat. Den doftar exakt som obygden i södra Frankrike gör på varma sommarkvällar. 

Årets besvikelse

Sephora i Malmö. Lite fusk eftersom det var i år jag var där. Men ändå. Enough said.

Nu orkar jag inte mer. Vi kan väl gemensamt hålla tummarna för att det blir lite fler blogginlägg i år. Jag ska bara sluta dejta och gå på fester först. IN YOUR DREAMS.

A friend indeed

Vi har alla haft dem. Dagar vi bara önskar ska ta slut, men som känns milslånga. Allt går fel, jobbet är tråkigt eller känns infekterat, du har bråkat med någon du har kär, det regnar småspik och som grädde på moset går bussjäveln sönder när du ska åka hem.

Jag hade en sådan dag i veckan. Det var svårt att komma ur sängen, det blev stressigt till frukost, jobbet var lätt kaosartat och bussarna krånglade både dit och hem. Jag behöver inte ens nämna att vädret också var skit. Lyckligtvis är det inte ofta sådana här dagar hemsöker mig. Jag är duktig på att skaka av mig det negativa och tuffa på med ett leende på läpparna utan att älta och stressa upp mig för något jag inte kan påverka, men den här dagen kändes det inte ens bra när jag kom hem. Inte förrän jag hittade avin på golvet i hallen som signalerade att jag hade ett efterlängtat paket godsaker som väntade på posten. Det var nästan så tårarna kom, tårar av tacksamhet för att dagen faktiskt skulle sluta i dur.

Det var förstås ett paket från en av mina nördvänner, och det innehöll inte en, inte två, utan fem (5!) nya dofter som alla var mer eller mindre obekanta för mig, eller åtminstone obeprövade. Återigen glädjen med likasinnade, givmilda doftvänner. Vi ger och vi får, det lönar sig alltid för alla i slutändan. En av dofterna, So Nude, är en doft som har nämnts i många olika sammanhang, och som jag har hunnit bli nyfiken på under årens lopp. Det är en förhållandevis ny parfym, men vem orkar hålla räkningen när marknaden fullkomligt svämmar över av användarvänliga dofter. Namnet har jag förknippat med något hudnära, naket och myskbaserat. Jag har inte brytt mig om att researcha vidare, och nu när jag fick hem ett par milliliter blev jag ganska paff då jag upptäckte att det i stället handlar om en ganska blyg bukett vita blommor i stället. Mysk är inte ens listat som not! Framför allt är det tuberose som spelar förstafiol i denna lilla finstämda trio. För trots att den är uppbyggd på fler noter så är det en trio av blommor som utmärker sig. Tuberosen uppför sig på ett sätt jag inte trodde var möjligt; den är snäll och nästan blyg, men fortfarande ganska distinkt. Den får sällskap av andrefiolen ylang ylang, som inte heller den tar lika mycket plats som den brukar. Tvärt om harmonierar de båda fint tillsammans med en mjuk neroli. Det jag kan önska är att kardemumman och kumminet fick lite mer plats, men på min hud hamnar de i stället längst bak i publiken och skyms av alla andra. Trots det sitter jag nu med ett oerhört fint, hudnära och lite sorgligt adagio. Den är prisvärd, sitter länge på huden, och kan mycket väl bli en sådan där vardagsdoft man tar till när man behöver en kram eller en vänlig klapp på axeln. Jag vet i alla fall att den hjälpte mig.

Den enda som inte fattar

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv när jag antar att vi alla har befunnit oss i en situation där alla verkar förstå och ha insikt i det aktuella samtalsämnet. Alla utom du själv. Tidigare om jag hamnade i en sådan situation, orkade jag inte erkänna att jag inte hängde med i diskussionen, utan nickade glatt med och använde mina bästa skådespelartalanger. Det handlade inte om rädslan för att känna mig korkad i ett sällskap som alla verkade veta vad de pratade om, det var snarare brist på energi och lust inför möjligheten att stå inför en lång utläggning. Nu för tiden tänker jag oftast tvärt om. Jag vill veta vad det handlar om, särskilt om det rör sig om ett ämne jag är intresserad av till att börja med. Därför ställer jag frågor. Fnular och analyserar. Tvekar och blir entusiastisk. 

Jag befinner mig just nu i en situation där alla verkar ha fattat grejen utom jag. Det handlar förstås om parfym. En parfym som har fått oerhört mycket kärlek bland mina parfymvänner där den beskrivs som ett mästerverk. Parfymhuset i sig delar parfymvännerna i två läger; de som anser att huset i sig är innovativt och gör fantastiska, roliga och nytänkande dofter, samt de som tycker att det är ett överhypeat hus p.g.a dess nationalitet. Jag talar förstås om svenska Byredo. Själv har jag inga åsikter om huset i sig då min erfarenhet begränsar sig till att ha testat två av deras dofter, men kärleken för detta hus sträcker sig till internationella parfymcommunities. Det verkar mest vara svenskar själva som är skeptiska. I mitt lilla svenska gäng (se länk ovan) har doften Pulp (Do you remember the first time?) seglat upp som en av favoriterna, den har hyllats kors och tvärs sedan jag själv blev medlem i gruppen. Självklart blev jag nyfiken i en strut. Vad var det jag hade missat? Eftersom jag fortfarande bor i parfymshoppingens motsvarighet till en öken så har det funnits små eller inga möjligheter för mig att testa personligen, så när det blev en split i en systergrupp på Fejset var jag tvungen att haka på. Man kan ju inte dö nyfiken, det hade varit en förfärlig förlust. 

Det jag visste om doften, förutom hypen och kärleken, var att den skulle vara som en stor, härlig fruktskål med såväl inhemska som exotiska frukter. Den beskrivningen borde vara tillräcklig för att jag skulle ta mitt förnuft till fånga. Fruktparfymer, min hud och min näsa har inte världens bästa track record. Några enstaka få funkar bra, men majoriteten av den frukt som går ihop med min kemi är från citrusfamiljen. Den officiella doftpyramiden innehåller godsaker som röda äpplen, bergamott, kardemumma och fikon. Parfymvännerna talar sig varma för de härliga krispiga äpplen de får ut av kompositionen. På min hud luktar det konstant, utan någon nämnvärd utveckling, som de Victoriaplommon som har trillat av trädet och nu ligger, omgivna av getingar, i gräset nedanför. Alternativt en söt plommonlikör som står och dammar på mormors hylla. Det borde inte vara något dåligt - söt, lätt ruttnande frukt kan vara en fantastiskt doftupplevelse i en parfym (plommonen i Rochas Femme!), så jag får nog helt enkelt konstatera att detta inte är något för mig. Jag ser inte storheten. Kanske passar den inte min hud, kanske passar den inte min näsa. Nu har jag i allafall testat, för skam den som dör nyfiken!

Bilden lånad från dailytelegraph.co.uk

Växthusminnen

Jag växte upp med ett trädgårdsmästeri som närmsta granne. Trädgården med dess äppelträd, rabarber, jordgubbar och stora växthus var en del av vardagen för mig, min bror och ungarna på gatan. Alltför ofta råkade en boll förirra sig över det låga staketet och det blev alltid en vild diskussion om vem som skulle våga sig över till andra sidan för att hämta tillbaks den. Ägaren, Gubben Josefsson, var nämligen en ganska folkilsk (barnilsk?) äldre man som satte skräck i barnen på gatan. Jag tvivlar på att han någonsin gjorde annat än var arg mot oss, men det var tillräckligt skrämmande för oss barn. Förutom ivägskjutna bollar så hände det att vi, i något mer mogen ålder, vågade oss in på ägorna för att palla äpplen, hela tiden med hjärtat i halsgropen. Oftast klarade vi oss utan att bli upptäckta. 

Värst av allt var ändå vid juletid när mamma stoppade på mig och min bror en sedelbunt med uppmaningen att gå och köpa julgrupper i växthuset. Vi försökte alltid hitta på ursäkter, vi blev akut sjuka eller fick trängande toalettbehov, plötsligt var det viktigt att träffa kompisarna precis just då, eller så var det något livsviktigt på tv (vilket naturligtvis inte var sant, det fanns ju ingen dagtidstv på den tiden). Allt för att undvika faran med att stå öga mot öga med Gubben Josefsson. Det var nämligen så att när man väl hade beträtt ägorna på andra sidan gatan fick man snällt gå och leta tills man hittade någon som kunde hjälpa till med ärendet. Hade man tur var det den snälle sonen eller hans nästan lika snälla flickvän man träffade först. Hade man otur var det bara Gubben Josefsson i närheten. Oftast hittade man någon i rummet som låg i direkt anslutning till växthusen. Där var det iskallt som i graven, i skarp kontrast med värmen som slog emot de gånger man fick lov att komma in i växthusen. Sonens flickvän tillät oss att följa med in och hjälpa till att välja ut blommor till grupperna som hon sedan komponerade. Framför allt valde vi bland hyacinter och julstjärnor som sig bör. Doften i växthusen var en alldeles säregen blandning av de starkt doftande blommorna och fuktig jord, och nu har jag hittat en parfym som fångar detta doftminne rakt av.

Neil Morris är ett amerikanskt nischhus som har funnit sedan 2005, men näsan med samma namn har betydligt längre erfarenhet än så. I över 30 år designade han personliga dofter på beställning från såväl privatpersoner som företag. Doften Rainflower sägs vara inspirerad av ett besök i Londons botaniska trädgård Kew Gardens (för övrigt mina gamla hemtrakter) och de doftintrycken parfymören fick av trädgårdarna precis efter ett kraftigt regn. För mig är det som att kliva rakt in i 80-talet och Josefssons handelsträdgård. I min näsa blir hyacinterna jordiga och fuktiga, för det är just hyacinter som dominerar den här doften på min hud, även om den får fint sällskap av tulpan, syren och jasmin. Gardenian får nästan inget utrymme alls och det är ganska uppfriskande då det brukar vara en ganska dominerande blomma i de flesta parfymer. Det hela rundas av med en mjuk myskbas.

Rainflower och övriga dofter ur husets kollektioner finns att köpa via hemsidan. Den är tillgänglig i parfumkoncentration. Läs mer här: http://www.neilmorrisfragrances.com/    

Faran med likasinnade

Egentligen borde detta vara en glädjerik, lustfylld bloggpost. Jag har inte skrivit på en mindre evighet i brist på tid och lust, och därför borde det vara rimligt att detta kraftigt försenade inlägg skulle handla om glädjeyttringar om våren, glada tillrop etc. Så är icke fallet och nu ska ni får veta varför.

Jag är på väg mot förfallet. Det vettiga hade varit att glädjas åt att äntligen ha hittat hem, för att använda en utsliten klyscha. För första gången på många år känner jag att jag passar in i ett sammanhang, kring något jag alltid har känt mig ganska ensam om. Det borde vara underbart. Det var underbart, i flera månader. Nu har det blivit ett ok.

Det har visat sig att det finns andra som jag i vårt land och jag borde glädjas. Jo, jag gläds, det gör jag. Men satan i gatan, de drar ner mig i fördärvet. Min passion för doft har varit någorlunda lätthanterad för mig själv. Omgivningen har kanske inte alltid varit lika förstående, så därför kändes det ännu viktigare att ha hittat detta fantastiska forum på Fejset. Svenska Parfymkonnässörer. Smaka på namnet. För mig var det som att hitta hem. Änligen förstod jag att jag inte var ensam i min vansinniga besatthet. Fortfarande något ovanligt och konstigt intresse, men här fanns det människor som inte tittar på mig som om jag vore dum i huvudet när jag berättar att det bor ett hundratal flaskor parfym i olika koncentrationer hemma hos mig. Det är underbart att ha hittat likasinnade som faktiskt också har visat sig vara sköna människor också. Vi diskuterar dofter, skickar efter parfymer tillsammans och splittar flaskor, köper och säljer, decanterar och byter och skänker prover till varandra. Jag har lärt mig massor om parfymhus som jag tidigare bara snuddat vid eller aldrig hört talas om (L'Erbolario!) och jag har t.o.m fått chansen att dela med mig av lite kunskap. För är det något det här gänget besitter så är det kunskap. Vi kan så mycket tillsammans, och det är en grogrund för fantastiska, underhållande diskussioner.

Men mynten har som bekant två sidor (och jag är som bekant full av klyschor). Smakar det så kostar det. Herregud, vad jag köper parfym kors och tvärs, och så jävla roligt är det också. Just nu har jag fyra olika dofter som är på väg till mig, och bara i år har jag inhandlat fler än vad jag kan räkna på en hand. Kanske också två händer om jag ska vara ärlig. Det hade ju inte varit ett problem om jag hade vett att sälja av lite av det som redan finns på hyllan, men icke. Å andra sidan fick jag ju en fet löneförhöjning från kommunen på hela 600:-, så jag klarar mig nog. Kanske, kanske får jag lite vett i huvudet en vacker dag taggar ner min köplusta lite, men lämna mina likasinnade gör jag aldrig. Inte ens om mitt doftsinne försvinner för gott.

(Disclaimer: Jag hoppas att mina läsare känner igen drypande ironi när de ser det. Om inte lär ni ha grava problem med innehållet i detta inlägg).

Såhär kan en dekant se ut

Bokslut 2013

Världens mest sporadiska bloggare ska nu göra ett tappert försök att åtminstone avsluta detta sparsamma bloggår med en rejäl årskrönika. Ambitionen är att den ska innehålla en snygg avrundning och en årslista, något alla bloggare utan självaktning bör ha.

Initiellt kände jag nog att jag inte skulle ha något att skriva om alls. Hade jag fått frågan om hur doftåret 2013 har varit så hade jag spontant svarat "skralt", men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att det har varit fyllt av små guldkorn av doftglädje. Privat har livet tagit en helt ny vändning, från fullständig känslomässig misär och fosterställning i soffan till studs i steget, glans i håret och glitter i ögonen. Ny livssituation, ny bostad, nytt jobb. Det stora negativa har varit den nya ekonomin som inte har tillåtit några som helst utsvävningar. Jag har som vara att åtminstone ett par gånger om året lägga ett par hundra på att köpa ett gäng provrör från favoriten Lucky Scent, och det har hållt i sig även i år. Lyckan är ständigt total när det kommer ett vadderat kuvert från det stora landet i väst. Det brukar sluta med att jag i min iver att testa allt har två dofter per arm och kan inte skilja någon av dem åt.

Trots det har jag faktiskt kostat på mig några nya fullflaskor. Strawberrynet hade någon slags vårrea och då blev det tre fullflaskor, mer om det i listan nedan. Jag tog med mig ungarna till min gamla hemstad London och släpade med dem till Penhaligon's, fullt säker på att jag skulle ha med mig en flaska Amaranthine hem, men gick därifrån med något helt annat. I höstas hade Kicks en rabattkampanj och då passade jag faktiskt på att köpa den enda vettiga mainstreamparfymen som har kommit ut på sistone. Mer om det nedan. Annars har 2013 varit parfymprovernas år. Jag fick en hel handfull med mig från Penhaligon's, och jag har själv köpt från Luckyscent. Dessutom har jag, i brist på ekonomiska medel och lust, regelbundet rotat igenom min redan ganska digra skatt av prover. Där har jag återupptäckt många gamla favoriter.

2013 ÅRS LISTA

Årets doftupplevelse alla kategorier - Besöket på Penhaligon's slår allt, både i bemötande och i doftupplevelse. Sällan har jag, i egenskap av svettig hemvändare med två lika svettiga ungar, och med min ofina östra Londondialekt, blivit så väl bemött i fisförnäma Burlington Arcade. Både jag och barnen blev uppvaktade, utfrågade, sprayade med väldoft. T.o.m dotterns nyinköpta gosedjur luktade svindyr väldoft när vi gick därifrån. De var generösa med prover och jag fick med mig den finaste kassen ever därifrån. Vad jag köpte? Vaara

Årets finaste community - Svenska Parfymkonnässörer på Facebook. Att äntligen förstå att det finns fler som jag i vårt land var som att komma hem. Jag har hittat ett helt gäng likasinnade och vi är helt normala människor med ett lite ovanligt intresse. Plötsligt är jag inte ensam längre. Nackdelen är kanske att man blir än mer sugen att testa allt som finns på marknaden, men fördelarna är så mycket större. Samköp, decantering, köp- och säljmarknad och känslan av en gemenskap. Jag märker att jag låter lite nyfrälst, och jag kan tänka mig att känslan är liknande. Om jag hade varit frälst vill säga.

Årets produkt som inte är en doft men ändå relaterad - Anatomicals. Duschcreme, kroppslotion, scrub etc med de roligaste namnen och skönaste dofterna på marknaden. Grejerna heter saker som "I should be so mucky (mucky mucky mucky)", "I've had the thyme of my life" och "Silly twits ignore their mitts". I Sverige kan produkterna köpas på Eleven. Rekommenderas varmt.

Årets mainstream - Manifesto från YSL. Den kom visserligen ut 2012 men ändå. En välgjord oriental som inte försvinner i mängden. Skitsnygg reklamkampanj med Jessica Chastain och en massa lila färg.

Årets upptäckt - Indienäsan och mästerparfymören Candice och hennes CJScents där hon själv skapar och blandar dofter av den mest fantastiska kvalitet. Som en fellow parfymnörd uttryckte det; "Nichekvalitet till Body Shop-priser". Vi snackar komplexa dofter med hög oljekoncentration som sitter hela långa dagen på huden. Tyvärr säljer hon inte till Sverige, men kanske, kanske kan det ändras med tillräckligt många påtryckningar. Som det är nu har vi fått samfrakta via en parfymnördsbekant som känner henne.

Årets bästa köp - var utan tvekan den lilla flaskan med Nuit de Tubereuse från L'Artisan Parfumeur som jag köpte för en bra peng av en bloggläsare som tog kontakt med mig. Det visade sig inte bara vara en bra affär och en underbar doft till bra pris. På köpet fick jag också en likasinnad bekant, som visade sig ha mer gemensamt med mig än bara kärleken till doft.

Årets sämsta köp - även om jag har blivit bättre på att inte spontanhandla hit och dit bara för att priserna är fantastiska, så händer det att jag trillar dit. I våras hade ovan nämnda Strawberrynet en superrea där vissa märken och flaskor inte kostade mer än en hundralapp. Jag vågade friskt och klickade hem några favoriter från ungdomen, bl. a från Benetton. Trots att jag inte gav mer än drygt 300:- för tre flaskor i full storlek så är det upplagt för besvikelse. Än en gång fick jag en knäpp på näsan och en påminnelse om att det är smartare att satsa på kvalitet än kvantitet. En av dofterna jag fick hem går att använda och luktar faktiskt helt ok. De andra får väl stoppas undan i väntan på att dottern kan ha dem. Ge henne ett par år bara (hon är 8 bast).

Årets finaste gest - var utan tvekan när min ganska nyblivna svägerska, som till min glädje också har en viss passion för udda dofter, undrade om hon skulle försöka fynda lite Comme des Garcons när en av hennes favoritaffärer hade rea. Resultatet var att hon kom med inte en, men tre flaskor från Red och Incense, varav den ene var en gåva.

Årets nya på "vill-ha-listan" - Bellodgia från Caron. Den mest perfekta nejlikedoften there is, och då äger jag en 50 ml-flaska av CdGs Carnation som också är fantastisk. Bellodgia är klassisk, svindyr och svår att få tag på. Klart att det är den jag fastnar för.

Slutligen vill jag önska er, om det fortfarande är någon som har tålamid att vänta på mina sporadiska nedslag i bloggvärlden, all lycka och välgång under 2014. Jag satsar själv på att tuffa på mot nya höjder. Mer väldoft åt folket och fler regelbundna blogginlägg från mig. Puss på er!

Blodet droppar

Det var länge sedan jag fick en droppe parfym på min hud och omedelbart kände att jag varken visste hur jag skulle beskriva den eller vad jag tyckte om den. Så är dock fallet med Blood Concepts doft som just nu nästlar sig ner i mina porer, precis som den har gjort hela helgen. Jag har inte blivit mycket klokare på själva doften, jag vet inte heller om min inställning har ändrats under helgens lopp, men jag ska åtminstone försöka få ner något på pränt. 

Det var ett bra tag sedan jag hittade ovan nämnda parfymhus, och jag blev nyfiken på deras idé och koncept. Så pass att jag beställde ett litet prov från Lucky Scent. Konceptet är lika spännande som det är märkligt. Har ni inte gissat det redan så kan jag meddela att det handlar om dofter som är utvecklade för att passa en viss blodgrupp. Samtliga dofter är unisex, och det är ju behändigt, och du väljer helt enkelt doft efter den blodgrupp du tillhör. I mitt fall O. Utöver detta faktum vet jag inte mycket mer om företaget mer än att de verkar vara italienska. Hemsidan är mycket hemlighetsfull. 

Tanken på att bära doft efter blodgrupp kan tyckas både genialisk och korkad. Jag lutar åt genihållet, men det är mycket som brister i konceptet, trots att jag gillar tanken. När det gäller parfym handlar det om så mycket mer än vilket sorts blod som flyter i våra ådror. Det är ju också något begränsande att på ett sätt tvingas hänvisas till enbart en doft just för att den är skapad med min specifika blodgrupp i tankarna. Tänk om jag vill testa de andra? Blir det helt galet då? Självklart inte. Både parfym och blod är alltför komplexa för att kategorisera i grupper. Det finns varianter i båda, ett blod kan vara positivt eller negativt, en parfym kan vara en kryddig oriental eller en blommig oriental. 

Doften i sig är, som jag nämnde tidigare, extremt svårbeskriven. Dels för att den inte luktar som något jag testat tidigare, dels för att det är en oerhört komplex doft. Öppningen är på snudd till obehaglig faktiskt, den är metallisk, kall och något jordig. Kanske ska den föra tankarna till mitt eget, järnrika blod (som för övrigt alltid är järnfattigt, jag har haft dåliga blodvärden sedan jag var tonåring), men jag associerar snarare till en verkstad där det svetsas och jobbas med metall. Den jordiga metallnoten följer med en bra bit in i hjärtat och ackompanjeras av något som bäst beskrivs som torra tränoter. Det börjar likna något som påminner om hur min pappas uniform luktade när jag var liten, en doft som jag alltid älskat men som kanske gör sig bäst just på pappas uniform och inte på min hud. Så småningom ebbar den metalliska känslan ut och kompositionen blir sötare, nästan blommig och med en tydlig ton av nyutslagen björk. Den blandas fint med en mjuk ros, och jag börjar faktiskt uppskatta doften på min arm, något jag inte trodde när den först landade där. Basen ger plats för än mer trä, lite mer metall och en gnutta läder, och är även den ganska fin. 

O är en parfym som gränsar till konstig. Den är konstig. Märklig, udda och ganska svårburen. När ska man använda den? Den kanske skulle fungera som en helt naturlig icebreaker; "jo, doften du känner är specialtillverkad för att passa min blodgrupp. Vilken då undrar du? Jag är O. Vad är du?" Så väldigt uppfriskande sätt att ta kontakt med någon som verkar intressant. Eller? Å andra sidan är detta en makalöst komplex skapelse som skiftar skepnad från att vara (i min näsa) ganska otillgänglig och nästan obehaglig, till att faktiskt dofta ganska gott. Mer än gott blir det inte. Jag är inte lyrisk av affektion. Det var kul att testa och jag gillar som sagt idén, men jag lär inte köpa en full flaska. Vågar du? Lucky Scent säljer prover om du är sugen på att veta vad just din blodgrupp bör dofta.

Sommarens doftodyssé

Årets sommar kan ha varit den bästa sommaren på många år. Många känslomässiga säckar knöts ihop och slängdes på soptippen, och en mängd nya dörrar och möjligheter öppnades. Alla mina sinnen har var på helspänn, på ett bra sätt. Jag har lyssnat på ny musik, jag har träffat nya människor, jag har gjort saker jag aldrig har gjort förut och andra saker jag inte har gjort på väldigt många år. Mina sinnen var, och är, fullständigt befriade från de skygglappar jag tvingats bära tidigare.

En av dessa många nya upplevelser var resan jag gjorde till London med mina barn. Ensam, utomlands, med mina halvstora ungar. Nu är London inte vilken stad som helst för mig. Det är staden jag formades i som ung vuxen för många år sedan när jag bodde och jobbade där. Det var även i London min maniska parfympassion inleddes. För trots att kanske många främst förknippar parfym med Frankrike, så är London inte långt efter. Där finns i dagsläget en mängd indieparfymhus, både nya och gamla, och där finns även en fantastisk marknad för de som vill hitta både klassiker och svindyra nischdofter på såväl stora varuhus som i små specialaffärer. En av de sistnämnda är det anrika parfymhuset Penhaligon's vars historia går tillbaks till 1870. En sommardag med sällan skådat värmerekord tog jag mina svettiga små barn och vallfärdade till Burlington Arcade. Det är definitivt inte en plats för överhettade låginkomstturister med barn i släptåg, men då ungarna hade blivit lovade en tur till Hamley's, var det inte mer än rättvist att moderskeppet fick frossa i väldoft. Lyckligtvis är mina avkommor ganska härdade, och tack och lov fick också de en nästintill kunglig behandling av vår underbare försäljare.

Tidigare erfarenheter i små, nischade parfymbutiker säger mig att de som arbetar där är oerhört kunniga, men de har också en förmåga, eller ett behov att se ner på oss vanliga dödliga som har mage nog att smyga sig in i deras heliga rum. Så upplevde jag servicen i New York, så har jag upplevt det tidigare i London, och Paris ska vi bara inte orda om. Av den anledningen blev jag fullständigt översvallad av den hjärtliga värme (det kan ha varit vädret också) som slog emot oss när vi gjorde entré. Denne store, bullrige bög med östeuropeisk brytning fick oss att känna oss som de viktigaste människor i världen, och så mina vänner, så ska en försäljare uppföra sig. Han överröste mig och barnen med frågor, min dotters nyinköpta gosedjur blev sprayad med parfym, sonen fick ett mano a mano-samtal om doft, väder, semester och allt däremellan. Jag fick frågan om vad jag var ute efter, vad jag brukar bära för dofter och slutligen fick vi alla en historie/parfymlektion. Innan vi ens kom dit var jag helt på det klara med att det var Amaranthine som skulle följa med mig hem, men i stället var det Vaara som nästlade sig in i min själ. Den, och en hel bunt med prover som vår nyvunne vän generöst försåg oss med.

Det är inte svårt att förstå hur jag kunde falla så pladask för Vaara. I brist på bättre beskrivning så satt den som en käftsmäll på min sommarvarma hud. Eller käftsmäll förresten, snarare var den som en smekning, först på huden och sedan snabbt, knappt märkbart, över skrevet. En smekning som kompletterade den värme som fanns, både i luften och på min hud. Den fungerade som en förstärkare av sommaren som företeelse, den var varm, hudnära, sensuell och flirtig, ung och mogen på samma gång. Den öppnar med en fräschör som är svår att efterlikna, än mer beskriva. Det är saffran, rosenvatten och något som påminner om en sträv frukt. Mjukt, värmande och soligt. Hjärtat är som hämtat ur Tusen och en natt, minus kryddorna jag föreställer mig förekomma där. Så rent och oskuldsfullt och på samma gång stinker det av sexappeal. Mulliga sammetsmjuka rosor dominerar de andra blommorna på min hud, men pionen gör sig påmind som en slags förstärkare. Magnolia och freesia bidrar med sötma och noterna turas om att ta för sig på min hud. Det här är en doft som är så komplex att den skiftar skepnad varje gång jag luktar på mig själv. För att citera en fellow parfymista så vill jag "typ hångla med mig själv". Basen är lika ombytlig den, med alla sina ädla träsorter, förstärkta med klibbig kåda och benzoin. Tonkabönan ger viss sötma, till de annars så torra träet. Blommorna förjer med en bra bit in i basen och minglar vackert med allt trä. 

Säkert var det det trevliga och proffesionella bemötandet som delvis gjorde att det var Vaara som fick flytta till Karlskrona. Alldeles säkert är att den stannar här på egna meriter.

Yves Manifest

För mig är ordet manifest ett laddat ord, ett viktigt ord. Så många har de varit, världsledare och stora män och (få) kvinnor, som har haft ett manifest. Eller flera. Det ryska kommunistiska manifestet. Gandhis fredsmanifest. Breiviks maniska, hatiska manifest. John Lennons Bed-in manifest. Modevärlden tycks inte vilja vara sämre och hakar på en ständigt aktuell "trend" med ett eget manifest i skepnad av Yves Saint Laurents nya parfym Manifesto som lanserades i våras med devisen "Daring is an art" och en skitsnygg serie annonser med en färgindränkt Jessica Chastain. På hemsidan beskrivs doftens bärare som (fritt översatt) "en kvinna som tror på intuition, djärvhet och lust. Spontan och genuin, hon föredrar undantaget före regeln". Klyschigt så det förslår, men visst är vi många som är, eller åtminstone vill vara, som kvinnan som bär den här doften. För mig är det en självklarhet att tro på lust och intuition, att vara spontan och genuin, men stoppas ibland av tvångstankas som "tänk om". Vansinne, jag vet. Regler däremot har jag inte brytt mig om på många år.

Doften då? För att vara en mainstream man kan hitta i vilken parfymaffär som helst så är den verkligen ett manifest. I min näsa är detta en doft man faktiskt lägger på minnet, det är inte ännu en urvattnad, fruktig eller luftig blomsak. Manifesto är en fullvuxen, välvuxen kvinna i sina bästa år. Hon har former, egen vilja och egna åsikter. Hon är kvinnlig, sexig och hon vet hur man utnyttjar sin kvinnlighet på allra bästa sätt. Manifesto är en fullfjädrad vaniljparfym och försöker heller inte vara något annat. Det finns element av något fruktigt och flirtigt precis i öppningen, men det lägger sig relativt tidigt. Vaniljen är med från början i varierande styrka och sötma, men när hjärtat öppnar sig får den sällskap av en bukett vita blommor. Liljekonvaljen är tyvärr alltför blyg och skymtar bara bakom den stora jasminen. Dessa tar tillfälligt udden av den stora vaniljsötman. Basen får en udd av trä, framför allt cederträ och sandel. Till det läggs tonkaböna som skjutsar på vaniljens egna sötma och gör basen till det sötaste momentet i parfymens utveckling.

Jag är oerhört svag för att det inte handlar om en rak vanilj, eller en lite spritig vanilj. Den är tillräckligt komplex för att ta sig nya skepnader under tiden den stannar på huden, och där stannar den i en evighet. Jag kunde fortfarande känna spår på huden dagen efter applicering. Det är inte heller en doft som diskret stannar kring din person, risken är att den anländer före sin bärare till festen och stannar kvar långt efter hon har gått hem. Som sin bärare kanske bör vara, är detta en doft som hellre struntar i reglerna än följer dem. And that's a good thing.

More is more

För en tid sedan sa vi adjö till min farfar för allra sista gången. Efter ett långt liv och en lång tids sjukdom orkade han inte mer och fick äntligen vila. Det var en fin begravning med mycket musik, helt enligt farfars önskan. Solen lyste på oss från hösthimlen hela eftermiddagen när vi åt smörgåstårta och prinsesstårta, även det helt efter farfars önskemål. När det vankades kalas hos farfar skulle det alltid bjudas på smörgåstårta. Alltid. När farmor levde och var pigg gjordes den ofta i hemmet, men lika ofta beställdes den från lokala Konsum.

För mig var annars starkt förknippad med doft, och därför kändes det extra viktigt för mig att på begravningen bära den parfym som farmor oftast använde. Bandit förknippar jag starkt med min farmor, trots att den var så oerhört olik hennes personlighet, nästan på gränsen till opassande. Å andra sidan var det på pricken min farmors personlighet, hon var aldrig rädd för att vara opassande, och det var en skön sida av hennes personlighet. Som barn hände det att jag skämdes för både farmor och farfar, de var bullriga och högljudda, men som vuxen insåg jag vilka underbart fria människor de faktiskt var. Vänliga, omtänksamma, inbjudande och väldigt roliga. Bandit är varken rolig eller opassande, den är en förklädd femme fatale. Den öppnar på en nästan plågsamt grön not, det är ormbunkar, vetiver och skarp grönska som nästan sticker i näsan. Vid första sniff känns den mer maskulin än något annat. Det är en sträv grönska som försvinner lika snabbt som den kommer, för att ersättas av stora, stinkande blommor som tuberose och jasmin. Jasminen är riktigt smutsig och blir med tuberosen nästan en myskig ton, grovt animalisk och smutsig. Filthy och pungent är två ord vars svenska översättningar inte riktigt räcker till, men jo, det här är en snuskig parfym. Lädret i basen smyger sig in, till skillnad mot de andra käftsmällarna. Även det är skitigt, härdat och välanvänt. Jag får en inre bild av stenhårda bikers i sina läderutstyrslar som är skitiga av motorolja. Så luktar Bandit. Ashäftigt.

Farfar själv levde enligt principen more is more, även vad gäller doft. Han var alltid välparfymerad, så pass välparfymerad att det stack i näsan på mig som barn. Oftast var det Brut som hade baddats på mer än generöst efter rakning. Det och en blandning av cigarrök och matos. Det låter kanske inte så lockande för andra, men för mig är det farfar i ett nötskal, och det är den bilden, och min flaska Bandit jag plockar fram när saknaden efter mina farföräldrar blir stor.

Läsarkontakt Deluxe

Det kom ett brev, eller ett mail för att vara nutida, från en läsare. Det var en läsare som för mig var helt okänd, ingen bekant eller vän som känt sig tvingad att läsa bloggen p.g.a vår relation. En läsare som har hittat bloggen genom sitt parfymintresse, och som gillat det som skrivits och blivit kvar. Mitt hjärta nästan sprack av glädje och stolthet över att någon som inte behöver gilla det som skrivs här ändå gör det och faktiskt också återkommer. Tack! Denna ensamma läsare har nu blivit en bekant, hon har ett ansikte och en röst, och hon är någon att diskutera doft med. Hon har också fungerat som en bidragande orsak till att jag faktiskt skriver här igen, helt utan att själv veta om det. Tack för det också.

Som av en händelse hade hon också en dublett hon gärna ville sälja. En L'Artisan Parfumeur-doft. Alla som någon gång har läst den här bloggen har nog anat vid det här laget att jag ofta talar mig varm om ovan nämnda parfymhus. De gör både användarvänliga dofter och lite knasigare skapelser, men framför allt är de ett äkta parfymhus. Ingen kläddesigner som bestämde sig för att tjäna ännu mer pengar på något som kunde "komplettera" deras image. Ingen c-kändis som inte längre får uppmärksamhet i pressen och gör ett sista, desperat försök att hålla kvar vid fansen genom att släppa en illa sammansatt fruktparfym, vars marknadsföring skoningslöst riktar sig mot allt yngre flickor. De är ett tänkande, innovativt, klassiskt parfymhus med ett trettiotal år på nacken.

Behöver jag säga att jag blev intresserad av hennes förslag? En liten söt flaska på 15 ml, full med Nuit de Tubereuse. Gemene man må fråga sig om man kan ha hur många tuberoseparfymer som helst, parfymistan svarar att det kan man visst. I synnerhet då ingen är den andra lik, trots att de i huvudsak är baserade på samma blomma. L'Artisans och Bertrand Duchaufours skapelse har lite gemensamt med t.ex Pradas tuberos, förutom just blomman som spelar huvudrollen. Där Pradan är smörig och krämig är L'Artisans nästan kryddig, men nu går jag händelserna i förväg.

Nuit de Tubereuse öppnar med något vagt bergamottliknande ackord. Här finns, enligt den officiella notlistan, mandarin och rosépeppar (usch vad jag är trött på rosépeppar som not), men på min hud och i min näsa blir kombinationen snarare bergamott. Öppningen är flyktig och går snabbt över till det jag uppfattar som kryddigt trä. Blomman i sig tar inte första parkett, men finns där och påminner oss om att den färdiga produkten faktiskt är döpt efter den. Kryddorna är påtagliga, med de är så fiffigt sammansatta och gifter sig så sömlöst med blommorna att det inte är uppenbart. Jag känner framför allt kardemumma och sandelträ, något som är påtagligt även efter flera timmar på huden. Just träet är helt fantastiskt tolkat, och tar stor plats på min hud efter ett par timmar, så pass stor plats att blommorna hamnar i skymundan ett litet tag. En sådan tränot kunde lätt platsa i en herrparfym. Men, tack och lov finns blommorna kvar där någonstans i bakgrunden. Det är bl.a apelsinblom som kompletterar tuberosen på ett fint sätt. Man hittar rosor och ylang ylang där också, men de är inte lika framträdande som apelsinblomman. Däremot bidrar de till att mjuka upp tuberosen en smula. L'Artisans tolkning av tuberose är en überkvinnlig historia, utan att förvandlas till en femme fatale som så ofta är fallet med just denna blomma. För mig personligen funkar den utmärkt både dag som natt, men jag misstänker att jag skulle trivas bäst i den på en dejt eller utekväll med brudarna. Den som lever får se.

Nya tider

Kära parfymistor,
Förutsatt att jag har några läsare kvar efter min långa tystnad.
Jag har haft en minst sagt turbulent vår privat, något som har påverkat mitt bloggande, men även mitt parfymavnändande. Det har inte funnits vare sig energi eller lust till skrivande eller utforskande av parfymfloran. Sommaren har inte varit lugnare den, men av andra anledningar och på ett annat sätt. Jag har kommit till rätta med ett nytt liv och det har tagit lite tid.

Men! Sommaren har inneburit en mängd olika och underbara doftupplevelser. Jag har samlat många fina betraktelser åt er som kommer i textform snarast. Jag hoppas innerligt att ni inte har förlorat allt hopp om vår kväll i Grasse. Stay tuned!

Bemärkelsedagsluktagott

Jag har nyss genomlevt en hyfsat stor bemärkelsedag med förståndet i behåll. Vissa av mina presenter speglade att min passion för doft är väl förankrat hos vännerna. Gissa om jag blev glad!?

Ett helt gäng härliga tvålar i olika doft och storlek , placerade i en bebisblå plåtlåda som kommer att se väldigt snygg ut i mitt kök.

Ett STORT Yankee Candle i doften Beach Flower

Lite nytt under solen

Månne skriver jag för läsare som bara existerar i min fantasi, likt ett kollektivt Mollgan ungefär, men trots sporadiska uppdateringar ger jag inte upp. Privatlivet har ställt till det så till den milda grad att varken tiden, energin eller viljan har räckt till för mitt skötebarn. Samtidigt är jag strängt fostrad på högskolan där jag fick lära mig att kvalitet alltid är att föredra framför kvantitet, och jag jobbar vidare enligt den devisen här på bloggen.

"Vad är då nytt?" hör jag er undra. Jag börjar med ytterligare en disclaimer; jag har inte sniffat på så mycket nytt på alldeles för lång tid av samma anledningar som ovan. Däremot har jag, mot mina egna rekommendationer, köpt en helt ny doft utan att prova först och faktiskt helt utan att ens lukta på den först. GÖR ALDRIG SÅ om ni inte är absolut säkra på er egen smak, näsa och hud, eller om det är något som är så löjligt rabatterat att det är dumt att låta bli. Den här gången blev det en lyckoträff för min del, den snorbilliga parfymen luktar faktiskt både dyrt (=välgjort och komplext) och väldigt, väldigt gott.

Min vän Yves har levererad igen, den här gången med näsan Véronique Nyberg vid rodret. Neroli ingår i serien Secrets D'Essences där man också hittar tolkningar på jasmin, iris, ambra och tidigare även ros som verkar vara på väg ut ur sortimentet. Personligen gillar jag jasminen bäst, men den fick flytta till en god vän då jag föredrog andra jasminparfymer som redan fanns i samlingen.

Tillbaks till nerolin. I den här doften används hela nerolin, oljan som utvinns ur pommeransträdet. I toppen hittar man frukten med bergamott som förstärkare. Kombinationen fungerar som ett kraftfullt, citrusutbrott av allra bästa slag. Lite bittert, ganska solmoget, men inte särskilt fruktigt alls. Öppningen är ganska flyktig så hjärtat öppnar sig hyfsat omedelbart. Hjärtat beskrivs enklast som blomsterdoftande, fast som om blommorna i fråga doftar citrus. Det är mjukare och sötare än den relativt sträva inledningen, och det är bra. Sötman är precis lagom och släpper fram de varma citrustonerna på ett fint sätt. Det jag kan sakna är en gnutta krydda för att göra det hela ett snäpp mer intressant, men det är inget jag stör mig på. Möjligen är kan det vara avgörande för hur snabbt jag tröttnar på doften. Nerolitolkningen avrundas med lite skönt träig mysk. Ingen överraskning, men den minglar fint med de sista puffarna av de söta blommorna. För mig förvandlas hela skapelsen till en sinnebild av sommar; solvarm hud och hemgjord lemonad.

Billigt är det också. Finns i en mängd storlekar och koncentrationer där en liten fin 30 ml-flaska just nu går loss för 229:- på hemsidan.

Kungligt

Invånare i min lilla stad har knappast lyckats missa att det har lyst kunglig glans över bygden i veckan (eller förra, om man ska vara noga). Kungaparet har varit och hälsat på och stadens torg har piffats och pyntats, så nu är vinterns alla hemska sandhögar bortsopade. Jag hade varken tid eller intresse för att ta mig till sagda torg och stråla mig i den högtidliga närvaron, och jag nöjer mig faktiskt gott med mitt eget lilla microkungadöme. Då syftar jag inte alls på mitt hem och borg osv, men på den underbara, väldoftande skapelsen som går under namnet Kingdom.

Kingdom var, och här måste jag tyvärr använda mig av preteritum och inte presens, modeskaparen Alexander McQueens första doft. Doften släpptes för tio år sedan och har, liksom mannen som satte sitt namn på den, mött en alldeles för tidig död. Alexander McQueen tog sitt eget liv 2010 och Kingdom har liksom långsamt förtvinat och spårlöst försvunnit ut i tomma intet. Jag kan bara anta att världen inte var redo för en så udda fågel som Kingdom, men jag är oerhört tacksam över att jag på något plan förstod dess storhet och köpte mig en flaska innan den uppslukades av jorden. För en nästan pinsamt liten peng dessutom, i en "cheap smells"-affär på Oxford Street en onormalt varm majdag för fem år sedan. Såhär i efterhand kan jag ångra att jag inte köpte en större flaska, eller kanske två, men man kan ju inte förutspå att framtiden skulle vara en värld utan Kingdom. På tal om flaskan; undersöker man den noga och tittar på den från flera olika håll kan man slutligen se att den blir ett utåtvänt hjärta. Så fiffigt och enkelt i all sin stilrenhet. Oerhört attraktivt.

Det är nämligen en värld helt olik någon annan jag varit i. Första intrycket man får är att "nu har jag nog fått fel med mig hem, detta är ju en herrdoft", både vad gäller namn och toppnoter. Kingdom är nämligen något så ovanligt som en aromatisk damparfym. Den är citrusig och fräsch till en början, som en ungdomlig och sportig herrparfym, men det varar inte länge. Bakom det oskyldiga lurar en animalisk buse till kung, en sådan som slaktar lamm och äter dem råa. Typ. Eller en och annan ungmö, till frukost. Som en käftsmäll i näsan landar kummin, vars doft ligger så nära gränsen till gammal inpyrd svett att det nästan blir obehagligt, men som det geni parfymören Jaques Cavallier är blandar han hela härligheten med den klassiska, perfekta kombinationen rosor och jasmin. Genast blir det kvinnligare och mjukare, även om rosorna är mörka och taggiga. Jag tänker osökt på drottningen i Alice i Underlandet som konsekvent hugger huvudet av folk till höger och vänster. Men Kingdom har rakt inte mindervärdeskomplex och är heller inte någon elak surkärring. Hon är en vågad femme fatale som är stolt över sin kropp och sin kvinnlighet.

För mig är det den unika användningen av kummin, sellerifrö och ingefära med all citrus och mulliga blomster som skapar en doftsensation som är så hypnotisk. I stället för inpyrd svett får man svett som är precis ny så att den i princip bara luktar salt hud och då jag har begåvats (eller förbannats) med livlig fantasi föreställer jag mig scenarion när hud kan lukta sådär oemotståndligt, utan att för den sakens skull vara precis nytvagad.

Föreställ er det! Precis så luktar jag nu, men i konstgjord form.

Jag doftar underbart, alltså lever jag

Nej, jag är inte död.

Nej, mitt doftsinne har inte heller dött.

Jag har bara befunnit mig litegrann i ide. Både fysiskt och psykiskt.

Nu verkar solen ha återvänt till vår kalla nord och med det även lusten att blogga och sniffa på nytt. Inom kort återkommer jag med något vackert.

Tills dess får ni i uppgift att bege er till närmaste parfymdisk och lukta på Yves Saint Laurents senaste släpp som heter Manifesto och är fantastisk. Precis som annonsen med galet skitsnygga Jessica Chastain.

Alternativt går ni utanför dörren och luktar på våren. Det ska jag göra.

Nästan lite magisk

Det finns parfymer i min hylla som har hamnat där efter att jag har trånat efter dem i flera år. Om dessa kan jag berätta långa, lustfyllda historier om vårt förhållande från första mötet till den dag de hamnade i min samling. Andra parfymer har liksom kommit dit som av en händelse. Vissa av dessa har fått stanna, andra har bara gjort korta visiter.

Lancôme lanserade en hel doftkollektion 2005 för att markera och fira märkets 70-åriga parfymtradition. De flesta dofterna i samlingen är moderna omformuleringar av gamla kreationer från husets historia. Magie lanserades första gången 1950, och den nya versionen av doften andas verkligen gamla Hollywood. Den öppnar med något som påminner om Chanel No 5, trots att det inte finns några aldehyder i doftpyramiden, och knappt några vita blommor heller. Öppningen lägger sig relativt kvickt och banar väg för en mjuk, pudrig ambra som visar sig sätta tonen för hela upplevelsen. 

Det är mjukt, pudrigt, kvinnligt och lite damigt. Nästan lite drömskt. Mysken sparkar igång ganska omgående och fläskar på med än med puder. Någonstans mellan ambra och mysk anar jag några stråk av en spröd jasmin och en mycket blyg viol. Den sistnämnda ökar bara puderkänslan och det är ljuvt, snällt och flott. Elegant. 

Det är inte en doft som ruckar mig ända in i märgen, men det är däremot en mycket finstämd historia som funkar utmärkt till vardags. Magie håller sig mycket nära huden och du måste nästan stoppa näsan i gropen ovanför mitt nyckelben för att ens känna den (fråga gärna om lov först). Jag vet inte om jag vill kalla den magisk, men jag får samma känsla som när man vaknar ur en underbar dröm och drömmen fortfarande finns kvar i medvetandet, och det är väl inte helt fel. Det är nog snudd på magi ändå.

Snabbtips pour homme

Jag har ytterst begränsade kunskaper om herrparfym. Däremot är jag som vanligt full av åsikter, så de tips jag kan ge är helt och hållet präglade av vad jag själv tycker om.

Här kommer ett snabbt tips på något av det bästa jag har luktat på på länge i kategorin man. Yves Rocher har inte gjort sig ett namn på sina dofter, vare sig manliga eller kvinnliga, men nu har de tydligen tagit sig i kragen och släppt Ambre Noir. Den luktar vare sig tobaksindränkt gubbe eller ung sportfåne. Tvärt om, den ångar av kryddigt testosteron på ett mycket fördelaktigt sätt.

Män! Spraya på er det här och ge mig en kram. Risken är stor att jag rodnar och blir anfådd.