Soliflore

Varja gång jag är hos min mamma slukar jag hennes Femina som hon har prenumererat på i all evighet. Det är det enda magasinet jag tar mig tid att läsa, inte för att den är bättre än alla andra, men för att den finns tillgänglig. Jag har gjort otaliga försök att själv prenumerera och regelbundet läsa, men det slutar alltid med att det ligger en hel hög glossiga, olästa och fortfarande inplastade Damernas Värld på köksbordet. Min vana trogen bläddrar jag alltid direkt till skönhetssidorna och självklart så även sist jag var hos mamma. Till min glädje hittade jag en artikel om parfym som för en gångs skull inte bara visade bilder av säsongens nya dofter med tillhörande korta bildtexter. Där fanns mycket text! Texten handlade om det faktum att någon tror sig se en trend i solifloreparfymer. En solifloreparfym är en doft som har fokus på en slags blomma, utan att för den sakens skull enbart vara uppbyggd av en enda blomma. Tanken är att de noter som omger huvudnoten ska lyfta fram den efter parfymörens vision. En solifloreparfym kan t.ex. innehålla bara flera sorters rosor och så lite mysk i botten för att framhäva blommorna, men det viktiga är just att du enkelt ska kunna identifiera blomman som innehar huvudrollen.

Jag vet inte vem som har kommit på att det behöver vara en trend med soliflores, och jag vet inte om det behövs finnas en trend. En välgjord soliflore kan vara trevlig att ha i sin samling att bryta av med, att vila näsan mot från de mer komplexa dofter i garderoben. Min vän Anna är nyförälskad i Fragonads apelsinblomsoliflore som jag själv inte har luktat på, och jag själv har, årstiden till ära, plockat fram min ömt vårdade April Violets från Yardley. Det är en väldigt enkel violdoft och likt alla Yardleys dofter är det en soliflore. Tyvärr tillverkas den inte längre, men lyckan var total när jag sprang på en jättestor flaska i obetydligt litet pharmacy en varm majdag i Notting Hill. Yardley har för övrigt en mycket speciell plats i mitt doftminne; det var en av de dofter jag hade med mig i resväskan efter mina fyra veckor på språkresa i Hastings när jag var femton år gammal. Deras Petunia görs inte heller längre, men 1988 köpte jag en 15 ml flaska för dyra pengar, säkert över £3, för att ge som present till mamma. Hon blev kanske inte överförtjust i den übersöta tonårsdoften och jag tog till slut tillbaks den. Det finns ingen anledning att äga en parfym och sedan bara låta den stå på hyllan! Jag älskade den där lilla flaskan med sitt räfflade glas och ljuslila plastkork, men jag kan för mitt liv inte erinra mig hur den luktade. Som petunia antar jag. Jag får nog ge mig ut på jakt efter en petunia att lukta på.