På tal om soliflores

Det är så skönt att inte alla billiga parfymer är skitparfymer. Missförstå mig inte nu - det finns den hel del kvalitet out there för en hyfsad penning, och det beror helt på vad man har för referenser och hur mycket man anser sig vara normalt att lägga på en parfym. Jag är långt ifrån en parfymsnobb som bara tittar på priset för att avgöra om något är bra eller inte. Men - ofta betyder ett lågt pris på låg kvalitet. Så är inte fallet med Dana Perfumes. Historien om lågprisparfymhuset Dana började redan på 30-talet i Spanien. Den förtäljer inte om de redan då försörjde sig på lågprisparfymer, men jag vet att de inte testar på djur och det måste ju vara bra.

Allt med Dana vrålar lågpris med hög röst; flaskornas utseende, kartongen, till och med färgen på vätskan och framför allt priset. Jag köpte min 30 ml stora flaska med Classic Gardenia från någon amerikansk nätbaserad parfymshop för ett par år sedan, och då kostade den runt $3 om jag minns rätt. Det är inte ens 30:-! Nu verkar det vara lite svårare att hitta just den doften, men priset verkar inte ha gått upp nämnvärt sedan dess. Andra klassiker från Dana är Tabu och Love's Baby Soft, varav den senare de flesta amerikanska kvinnor som var tonåringar på sjuttiotalet tydligen har en relation till. Den var vanlig som första parfym och om jag inte är helt ute och cyklar så var det en välfönad Farrah Fawcett som prydde annonserna.

Gardenia

Samtliga parfymer som nämnts ovan finns i min samling, men i dag vill jag bara prata om Classic Gardenia. Flaskan är intetsägande, den ser lika billig ut som alla parfymer från huset, med plastig guldkork, cylinderformad flaska och kissgul vätska. Men den här gardenian är min egen lilla sol i en flaska. Själva blomman, gardenia, luktar väldigt speciellt och specifikt som det är, och den här tolkningen av blomman gör mig alldeles lycklig. Den kan bäst beskrivas som söt, lite exotisk, krämig och nästintill smörig i sitt uttryck. Visst, den stannar inte på huden i mer än några timmar, och det händer inte mycket vad gäller utveckling på huden. Men den är solig, varm och glad. Som en färsk mango som har tillbringat dagen på en solig fönsterbräda för att mogna lagom till kvällen, eller som doften i bilen när hela familjen packar in sig efter en dag på stranden, minus saltet. Solskenslycka i en flaska.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta parfymen i någon nätbutik, men Dana gör en annan gardenia i kombination med freesia som man hittar här och en som heter Heaven Scent Gardenia, men jag har inte testat någon av dem.

Soliflore

Varja gång jag är hos min mamma slukar jag hennes Femina som hon har prenumererat på i all evighet. Det är det enda magasinet jag tar mig tid att läsa, inte för att den är bättre än alla andra, men för att den finns tillgänglig. Jag har gjort otaliga försök att själv prenumerera och regelbundet läsa, men det slutar alltid med att det ligger en hel hög glossiga, olästa och fortfarande inplastade Damernas Värld på köksbordet. Min vana trogen bläddrar jag alltid direkt till skönhetssidorna och självklart så även sist jag var hos mamma. Till min glädje hittade jag en artikel om parfym som för en gångs skull inte bara visade bilder av säsongens nya dofter med tillhörande korta bildtexter. Där fanns mycket text! Texten handlade om det faktum att någon tror sig se en trend i solifloreparfymer. En solifloreparfym är en doft som har fokus på en slags blomma, utan att för den sakens skull enbart vara uppbyggd av en enda blomma. Tanken är att de noter som omger huvudnoten ska lyfta fram den efter parfymörens vision. En solifloreparfym kan t.ex. innehålla bara flera sorters rosor och så lite mysk i botten för att framhäva blommorna, men det viktiga är just att du enkelt ska kunna identifiera blomman som innehar huvudrollen.

Jag vet inte vem som har kommit på att det behöver vara en trend med soliflores, och jag vet inte om det behövs finnas en trend. En välgjord soliflore kan vara trevlig att ha i sin samling att bryta av med, att vila näsan mot från de mer komplexa dofter i garderoben. Min vän Anna är nyförälskad i Fragonads apelsinblomsoliflore som jag själv inte har luktat på, och jag själv har, årstiden till ära, plockat fram min ömt vårdade April Violets från Yardley. Det är en väldigt enkel violdoft och likt alla Yardleys dofter är det en soliflore. Tyvärr tillverkas den inte längre, men lyckan var total när jag sprang på en jättestor flaska i obetydligt litet pharmacy en varm majdag i Notting Hill. Yardley har för övrigt en mycket speciell plats i mitt doftminne; det var en av de dofter jag hade med mig i resväskan efter mina fyra veckor på språkresa i Hastings när jag var femton år gammal. Deras Petunia görs inte heller längre, men 1988 köpte jag en 15 ml flaska för dyra pengar, säkert över £3, för att ge som present till mamma. Hon blev kanske inte överförtjust i den übersöta tonårsdoften och jag tog till slut tillbaks den. Det finns ingen anledning att äga en parfym och sedan bara låta den stå på hyllan! Jag älskade den där lilla flaskan med sitt räfflade glas och ljuslila plastkork, men jag kan för mitt liv inte erinra mig hur den luktade. Som petunia antar jag. Jag får nog ge mig ut på jakt efter en petunia att lukta på.

Regression

Jaha, nähä, det blev visst ingen vår, och ja, det är ett jäkla tjat från mig om den där våren. Jag är troligen inte ensam om att längta efter ljusare tider, ljusare kläder och varmare väder. Framför allt tillåter ett varmare klimat mig och min hud att hugga in på sommardofterna i parfymgarderoben. Jag har tidigare skrivit om det faktum att jag helhjärtat skiter i konventioner vad gäller parfymanvändande, men trots det har jag under årens lopp märkt att vissa av mina doftvänner luktar bättre och kommer mer till sin rätt när utomhutemperaturen har nått en viss grad. Nu var det länge sedan sist jag använde några av mina sommarfavoriter och känner en viss längtan efter dem. Helt plötsligt hade vi höstväder ute igen och då fick jag inte ens dra fram mina gröna dofter, så nu har jag fullständigt regredierat till gamla, murriga favoriter. Oftast är det orientaler eller moderna chypreer, och i dag har jag plockat fram Gucci by Gucci.

För mig har Gucci by Gucci samma effekt som en mjuk, tjock filt. Den värmer och tröstar om vartannat, och får mig att känna mig varm i själen så att det märks innifrån och ut. Utmärkt en dag som denna då det blåser och småduggar. Vädret tycks skita i om det är vårdagjämning. För att återgå till doften så klassas den som just en modern chypre, den typen av doft som för mig ofta få agera mental snuttefilt. Den släpptes lagom till huset Guccis 85-årsdag och som jag har förstått det så ville de skapa en parfym med vintagekänsla. Flaskan till edpn är gjord av tungt, tjockt rökbrunt glas. Korken är lyxigt guldfärgad, och runt flaskans knubbiga hals hänger husets signatur - ett gyllene hästbetsel. Jag kanske har, lite naivt sådär, köpt deras vision om vintage, men parfymen besitter faktiskt flera egenskaper som gör att den känns lite gammaldags. Framför allt är det faktumet att den är en chypre. Det görs inte alltför många chypreer i mainstreamhusen nu för tiden. Det som gör den modern är att den har päron och guava i toppen, något som på pappret låter förfärligt okonventionellt för en chypre, och framför allt osmakligt i kombination med varandra. Men det blir inte så särskilt fruktigt alls. Det som först hamnar på huden bär med sig löften om att snart, snart följer det mer trevliga grejer om vi bara har lite tålamod.

Tiareblomma

Hjärtat bjuder rätt och slätt på tiareblomma. Tiare är en typ av gardenia, eller tahitisk gardenia för att vara exakt, som återfinns i det vilda i länder som Malaysia och Polynesien, alltså inte Tahiti som namnet förslår. Den har en väldigt specifik, söt doft men luktar inte som något annat. Tiareblomman i Gucci by Gucci får relativt tidigt sällskap med en av noterna från basen, nämligen honung. I min näsa är det inte det söta i honungen som har tolkats i den här doften, det är snarare den lite sträva pollenkänslan man vill åt. Tänk närodlad och kravmärkt men utan sötman. Det var svårare att förklara än jag hade tänkt mig. Ni får leta upp en parfymaffär och testa själva. Honungen och tiaren får så småningom sällskap av mysk och patchouli. Patchoulin är mjuk och len, så pass att även ni som är fullständigt livrädda för patchouli kan klara av den, åtminstone vad gäller edtn. I edpn är den något kraftigare, även om det är i eau de parfum-koncentrationen den här parfymen kommer som mest till sin rätt. Finns i de flesta parfymaffärer här i landet samt på nätet.

Grönt är skönt

Våren hade visst inte kommit av sig, även om dagen bjuder på ett landskap som närmast påminner om en gammal öststat under Kalla Kriget; grått och brunt i olika nyanser. Det innebär förstås att jag måste jobba hårdare för att allena frambringa våren i all sin glans, särskilt en dag som denna när solen lyser med sin frånvaro. Jag gör det på det sätt jag kan - genom mina parfymer. Vi fortsätter med det gröna temat.

Jag har alltid känt en viss rädsla inför gröna dofter. Den grundar sig i att jag, efter att ha testat mig fram, märkt att de flesta gröna dofter förvandlas till vad som närmast kan beskrivas som kattkiss på min hud. Jag har testat och provat, sprayat och sniffat, och det var inte förrän jag träffade Molinard de Molinard som jag förstod att jag visst kunde ha gröna dofter. Min moster köpte sig en flaska när vi var i Grasse på 80-talet, och jag grämde mig länge över det faktum att jag hade valt att lägga mina sparade slantar på många småparfymer hellre än en stor dyr och snygg flaska. Varje gång jag var hemma hos henne lånade jag en skvätt från den fina flaskan, och många år senare hittade jag en liten provflaska på parfymeriets hemsida som blev min.

Ska man vara riktigt noga så klassas inte Molinard de Molinard som grön, men vem bryr sig om regelboken i sådana här fall? Inte jag. Den ger intryck av att vara grön i alla fall, och på min hud är grönskan ganska skarp och frän. Lite som vissa växter som, när man gnuggar deras själkar lite mellan fingrarna, ger ifrån sig en skarp, nästan bitter, grön växtdoft. Tänk pelargon, trots att det inte finns någon pelargon i just den här parfymen. Det skarpa kommer i stället från bergamott som hittas i toppen, och den gröna känslan som genomsyrar hela kompositionen härstammar från vertiveren i basen. Vertiver är ett gräs, och, trots att den bara finns i basen, finns den med från allra första början. Den mjukas upp av diverse blomster som jasmin, pingstlilja och ylang-ylang, och i basen får dessa sällskap av en patchouli som för en gångs skull inte tar över hela föreställningen. Resultatet blir creamy, dreamy grönska med mjuka blommor som kommer och går. Tar man sig förbi den skarpa öppningen med förståndet och luktsinnet i behåll så har man verkligen en udda skönhet att avnjuta. Finns att köpa direkt från hemsidan. Tycker man att den är för skarp över lag bör man testa kroppslotionen som går på drygt 16 euro för hela 200 ml. Ett fynd i min bok.

Köpa grisen i säcken

Jag rekommenderar ingen att köpa parfymer utan att först ha provat dem, även om jag ibland inte alltid lever som jag lär. Handen på hjärtat, visst har vi alla gjort inköp av kläder som vi inte har provat i affären först? Det röda reaprislappen lyser och lockar när man varm och svettig och med två hungriga och lika varma ungar i släptåg skiter i provhytten och köper fyndplagget direkt. Lite så har det hänt att jag har gjort med parfymer, men utan svetten och ungarna. Det har nästan uteslutande handlat om köp via någon nätbaserad affär, och jag har noga researchat parfymen i fråga innan jag har klickat hem den för ett löjligt litet pris. Antingen har jag fått hem en ny favorit, eller så har den passat sådär och jag har i stället sålt eller givit bort den.

Förra veckan fick jag en rabattkupong av en vän till nätbutiken Nelly, en affär som jag aldrig har handlat i. Jag blev lite nyfiken och tänkte kolla utbudet. Parfymutbudet var ganska stort men inget för mig, förutom en färggrann sak från ett märke jag aldrig hade sett förut. Den kostade bara 99:- och med min kupong på 50:- var den nästan gratis. Jag fick hem den i veckan och kände behovet av lite research. Det visade sig att den kommer från det amerikanska företaget Love & Toast som verkar ha en trevlig filosofi som innebär att de inte testar på djur och som uppmanar tjejer och kvinnor att vara "strong, smart and bold". Jag tror visserligen jag fixar det bra utan deras inblandning, men förpackningarna är glada och trevliga. Jag valde doft efter namn och ingredienslista, så nu sitter jag såldes här med en liten 7,5 ml flaska som heter Paper Flower. Den verkade passa mig och min petiga smak allra bäst. De andra hette saker som "Honey Coconut"", "Mandarine Tea" och  Sugar Grapefruit", namn som fick hela mitt ansikte att skrynkla ihop sig i en gräslig min.

Min lilla Paper Flower luktar enligt beskrivningen näckros, björnbär, ros och ylang ylang. Intrycket i näsan när den hamnar på huden är sött, sött, sött med en vag fruktdoft men framför allt är det pudrig och ganska kraftfull ylang ylang all the way. Helt ok för under hundralappen. Den stannar ganska nära huden trots att den är ganska mustig, och jag kan tänka mig att den få bli en vardagsvän så länge den varar. Den luktar inte illa, den är inte fantastisk och den utvecklas nästan inte alls utan luktar i princip likadant från applikation tills den försvinner. Det här äventyret har inte gjort mig nämnvärt nyfiken på resten av parfymkollektionen från det här märket, däremot känner jag att jag troligen behöver utforska deras övriga utbud.

Uppdatering! Love and Toast säljs numera även på Åhléns. Historien förtäljer däremot inte om det även gäller landsortsÅhléns utan bara storstadsÅhléns.

Doft som väcker känslor

Det är inte bara parfymdoft i gemensamma utrymmen som väcker folks känslor.

Mat kan vara minst lika provocerande om vi får tro Sydsvenskans Mattias Kroon.

Oparfymerad

Det var lite stressigt här i morse, alla skulle iväg samtidigt och jag skulle på utbildning vilket innebar bilfärd till skillnad mot min vanliga promenad. Jag hade funderat lite över vad jag skulle ha för någon parfym och kommit fram till att det behövde vara något diskret, men något hände väl precis innan jag skulle gå och hoppsan, jag gick visst hemifrån helt utan parfym på kroppen. Det händer inte. Aldrig en vardag och aldrig när jag ska iväg. Det har hänt att vi har fått vända bilden för att jag har glömt att parfymera mig (senast julafton), men det är bara i extremt stressiga fall. I dag fick jag snällt nöja mig med kroppslotion på benen eftersom jag inte hann smörja hela mig, och en icke beskrivningsbar deodoft. Det kändes sådär.

Jag kunde åtminstone trösta mig med att jag skulle till staun (som vi säger med våra sydsvenska diftonger) efter utbildningen och kanske kunde jag få tid att spraya på mig något senare. Jag försökte t.o.m. vända det till något positivt, för utan parfym på mig kunde jag ju faktiskt prova på huden för en gångs skull. Som vanligt hade inte mycket hänt på nyhetsfronten i Den Lokala Skönhetsbutiken, men jag testade ett par halvnya dofter som jag aldrig har provat på huden tidigare. Calvin Klein Beauty måste vara det trevligaste som har kommit från det huset på flera år, om man bortser från deras fantastiskt sköna underkläder. Det är inget som är spännande med doften, men det är en trevlig, välgjord vardagsdoft, kanske för oss som inte är tonåringar och vill lukta godis. Jag blir alltid så väldigt glad när det kommer ut nya dofter som inte luktar übersöt fruktcocktail, något jag upplever är det allra, allra vanligaste nu för tiden. Helst vill jag älska alla nya dofter som inte luktar kanderad frukt och kola och sockervadd, kanske är det därför jag gillar Beauty. Den lovar en massa återhållssamma vita blommor; jasmin, liljor och så kryddor och trä, och jag gillar det, men jag älskar det inte. Väl värd att testa däremot.

På högerhanden testade jag Sensuous Nude från Estee Lauder som det väl inte var några fel alls på, men jag är så pass oerhört förtjust i vanliga Sensuous från samma hus och märker att jag jämför de båda. Nude saknar patchoulin i basen som finns i originalet, den känns lättare och enklare, fräschare trots vaniljen i basen. Öppningen är också väldigt frisk och fräsch, men den gör inte mycket för mig och min näsa. Det är som alltid en väldigt välgjord parfym, kvalitet är ett ledord som alltid kan förknippas med Estee Lauders parfymer. Det kanske är mandarinerna och begamotten i öppningen som stör mig, eller så bleknar den helt enkelt p.g.a det faktum att jag har en annan parfym på min vänstra hand. Jag måste nog återbesöka den här.

Avslutningsvis måste jag fira lite stilla på min kammare att bloggen har över 2000 träffar på mindre än fem månader. Hurra för mig och min parfymfetish! Hurra för alla parfymälskare som har hittat hit och läser! Spread the word så vi får fler allierade. Vackra dofter gör livet lite bättre, så det så.

Provocerande dam

Det blev ingen fortsättning på mitt gröna tema då maken fick välja doft till mig i går och han plockade den flaska som stod närmast till hands. Underklädesmärket Agent Provocateurs andra doft är raka motsatsen till det gröna och avskalade. Maitresse (älskarinna på franska) går helt i linje med företagets idé. Deras underkläder är raka motsatsen till ett fempack bomullstrosor från Åhléns, om man säger så. Kanske är det just älskarinnan som bär dessa underkläder, och även om deras två parfymer går hand i hand med dessa lyxiga och kanske lite slampiga små plagg, så tror jag säkert att vem som helst kan bära både dofterna och de små under. I vilket fall som helst tycker jag att det är kul med ett företag som så helhjärtat och konsekvent bygger upp och följer sitt koncept fullt ut. Jag anar ett sting av avundsjuka i mig själv vad gäller underkläderna då de självklart inte tillverkas i storlekar som räcker till min blekfeta lekamen, men jag nöjer mig med parfymerna och det är minsann inte alls fy skam. Trots att jag alltid initiellt är misstänksam mot företag som har nischat sig på, i det här fallet underkläder och sedan plötsligt kommer på att de måste släppa parfymer också, tycker jag att de har lyckats bra. De håller sig till sitt eget koncept och, handen på hjärtat, kombinationen lyxiga underkläder och lyxig parfym känns betydligt mer naturlig än alla kändisparfymer. Hur många kopplar automatiskt ihop musik med doft t.ex?

Liksom Agent Provocateurs underkläder, ber Maitresse inte om ursäkt för sig själv. Hon dundrar in med piskan i hand, höga klackar och strumpebandshållare under in oklanderliga dräkt. Dräkt? Jo, den här älskarinnan skulle aldrig drömma om att vara öppet slampig. She's a lady, det är det första intrycket man får. Kontrollerad, sval, aldehydspäckad. Alla parfymer som innehåller aldehyder har en viss känsla av gammaldags överklassdam. Absolut inte gammal överklassdam, det är mer en känsla av någon som vet hur man för sig i de finare salongerna. Någon som aldrig skulle handla kläder på H&M. Maitresse har gott om aldehyder i hjärtat, något som också är lite ovanligt då det oftast förekommer i toppen i andra parfymer. Den här ovanliga damen öppnar i stället med lotusblomma, ylang-ylang och viol. I hjärtat får de aldehyderna sällskap av jasmin, ros och osmanthus som är en vitblommig buske utan svenskt namn. Doftämnet som används i parfymer utvinns från blommorna. Kombinationen ger en slags sträv sötma där rosen är den mest framträdande av blommorna. Basens mix av patchouli, mocka (!), iris, ambra och mysk ger en pudrig känsla till hela skapelsen.

Något måste sägas om flaskan också. Formad som en handgranat och med det röda glaset helt i guldfärg, med en halvnaken pinuppa på framsidan kan man inte annat än att älska den. Äggformen ligger skönt i handen och för att spraya måste man först dra bort sprinten, precis som på en riktig handgranat. Som sagt, Agent Provocateur har sitt koncept helt klart för sig. Maitresse är synnerligen inte en doft för alla och alla tillfällen, men den är otroligt välgjord, annorlunda och intressant. Ingenstans på marknaden hittar man något snarlikt.