Växthusminnen

Jag växte upp med ett trädgårdsmästeri som närmsta granne. Trädgården med dess äppelträd, rabarber, jordgubbar och stora växthus var en del av vardagen för mig, min bror och ungarna på gatan. Alltför ofta råkade en boll förirra sig över det låga staketet och det blev alltid en vild diskussion om vem som skulle våga sig över till andra sidan för att hämta tillbaks den. Ägaren, Gubben Josefsson, var nämligen en ganska folkilsk (barnilsk?) äldre man som satte skräck i barnen på gatan. Jag tvivlar på att han någonsin gjorde annat än var arg mot oss, men det var tillräckligt skrämmande för oss barn. Förutom ivägskjutna bollar så hände det att vi, i något mer mogen ålder, vågade oss in på ägorna för att palla äpplen, hela tiden med hjärtat i halsgropen. Oftast klarade vi oss utan att bli upptäckta. 

Värst av allt var ändå vid juletid när mamma stoppade på mig och min bror en sedelbunt med uppmaningen att gå och köpa julgrupper i växthuset. Vi försökte alltid hitta på ursäkter, vi blev akut sjuka eller fick trängande toalettbehov, plötsligt var det viktigt att träffa kompisarna precis just då, eller så var det något livsviktigt på tv (vilket naturligtvis inte var sant, det fanns ju ingen dagtidstv på den tiden). Allt för att undvika faran med att stå öga mot öga med Gubben Josefsson. Det var nämligen så att när man väl hade beträtt ägorna på andra sidan gatan fick man snällt gå och leta tills man hittade någon som kunde hjälpa till med ärendet. Hade man tur var det den snälle sonen eller hans nästan lika snälla flickvän man träffade först. Hade man otur var det bara Gubben Josefsson i närheten. Oftast hittade man någon i rummet som låg i direkt anslutning till växthusen. Där var det iskallt som i graven, i skarp kontrast med värmen som slog emot de gånger man fick lov att komma in i växthusen. Sonens flickvän tillät oss att följa med in och hjälpa till att välja ut blommor till grupperna som hon sedan komponerade. Framför allt valde vi bland hyacinter och julstjärnor som sig bör. Doften i växthusen var en alldeles säregen blandning av de starkt doftande blommorna och fuktig jord, och nu har jag hittat en parfym som fångar detta doftminne rakt av.

Neil Morris är ett amerikanskt nischhus som har funnit sedan 2005, men näsan med samma namn har betydligt längre erfarenhet än så. I över 30 år designade han personliga dofter på beställning från såväl privatpersoner som företag. Doften Rainflower sägs vara inspirerad av ett besök i Londons botaniska trädgård Kew Gardens (för övrigt mina gamla hemtrakter) och de doftintrycken parfymören fick av trädgårdarna precis efter ett kraftigt regn. För mig är det som att kliva rakt in i 80-talet och Josefssons handelsträdgård. I min näsa blir hyacinterna jordiga och fuktiga, för det är just hyacinter som dominerar den här doften på min hud, även om den får fint sällskap av tulpan, syren och jasmin. Gardenian får nästan inget utrymme alls och det är ganska uppfriskande då det brukar vara en ganska dominerande blomma i de flesta parfymer. Det hela rundas av med en mjuk myskbas.

Rainflower och övriga dofter ur husets kollektioner finns att köpa via hemsidan. Den är tillgänglig i parfumkoncentration. Läs mer här: http://www.neilmorrisfragrances.com/    

Faran med likasinnade

Egentligen borde detta vara en glädjerik, lustfylld bloggpost. Jag har inte skrivit på en mindre evighet i brist på tid och lust, och därför borde det vara rimligt att detta kraftigt försenade inlägg skulle handla om glädjeyttringar om våren, glada tillrop etc. Så är icke fallet och nu ska ni får veta varför.

Jag är på väg mot förfallet. Det vettiga hade varit att glädjas åt att äntligen ha hittat hem, för att använda en utsliten klyscha. För första gången på många år känner jag att jag passar in i ett sammanhang, kring något jag alltid har känt mig ganska ensam om. Det borde vara underbart. Det var underbart, i flera månader. Nu har det blivit ett ok.

Det har visat sig att det finns andra som jag i vårt land och jag borde glädjas. Jo, jag gläds, det gör jag. Men satan i gatan, de drar ner mig i fördärvet. Min passion för doft har varit någorlunda lätthanterad för mig själv. Omgivningen har kanske inte alltid varit lika förstående, så därför kändes det ännu viktigare att ha hittat detta fantastiska forum på Fejset. Svenska Parfymkonnässörer. Smaka på namnet. För mig var det som att hitta hem. Änligen förstod jag att jag inte var ensam i min vansinniga besatthet. Fortfarande något ovanligt och konstigt intresse, men här fanns det människor som inte tittar på mig som om jag vore dum i huvudet när jag berättar att det bor ett hundratal flaskor parfym i olika koncentrationer hemma hos mig. Det är underbart att ha hittat likasinnade som faktiskt också har visat sig vara sköna människor också. Vi diskuterar dofter, skickar efter parfymer tillsammans och splittar flaskor, köper och säljer, decanterar och byter och skänker prover till varandra. Jag har lärt mig massor om parfymhus som jag tidigare bara snuddat vid eller aldrig hört talas om (L'Erbolario!) och jag har t.o.m fått chansen att dela med mig av lite kunskap. För är det något det här gänget besitter så är det kunskap. Vi kan så mycket tillsammans, och det är en grogrund för fantastiska, underhållande diskussioner.

Men mynten har som bekant två sidor (och jag är som bekant full av klyschor). Smakar det så kostar det. Herregud, vad jag köper parfym kors och tvärs, och så jävla roligt är det också. Just nu har jag fyra olika dofter som är på väg till mig, och bara i år har jag inhandlat fler än vad jag kan räkna på en hand. Kanske också två händer om jag ska vara ärlig. Det hade ju inte varit ett problem om jag hade vett att sälja av lite av det som redan finns på hyllan, men icke. Å andra sidan fick jag ju en fet löneförhöjning från kommunen på hela 600:-, så jag klarar mig nog. Kanske, kanske får jag lite vett i huvudet en vacker dag taggar ner min köplusta lite, men lämna mina likasinnade gör jag aldrig. Inte ens om mitt doftsinne försvinner för gott.

(Disclaimer: Jag hoppas att mina läsare känner igen drypande ironi när de ser det. Om inte lär ni ha grava problem med innehållet i detta inlägg).

Såhär kan en dekant se ut

Bokslut 2013

Världens mest sporadiska bloggare ska nu göra ett tappert försök att åtminstone avsluta detta sparsamma bloggår med en rejäl årskrönika. Ambitionen är att den ska innehålla en snygg avrundning och en årslista, något alla bloggare utan självaktning bör ha.

Initiellt kände jag nog att jag inte skulle ha något att skriva om alls. Hade jag fått frågan om hur doftåret 2013 har varit så hade jag spontant svarat "skralt", men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att det har varit fyllt av små guldkorn av doftglädje. Privat har livet tagit en helt ny vändning, från fullständig känslomässig misär och fosterställning i soffan till studs i steget, glans i håret och glitter i ögonen. Ny livssituation, ny bostad, nytt jobb. Det stora negativa har varit den nya ekonomin som inte har tillåtit några som helst utsvävningar. Jag har som vara att åtminstone ett par gånger om året lägga ett par hundra på att köpa ett gäng provrör från favoriten Lucky Scent, och det har hållt i sig även i år. Lyckan är ständigt total när det kommer ett vadderat kuvert från det stora landet i väst. Det brukar sluta med att jag i min iver att testa allt har två dofter per arm och kan inte skilja någon av dem åt.

Trots det har jag faktiskt kostat på mig några nya fullflaskor. Strawberrynet hade någon slags vårrea och då blev det tre fullflaskor, mer om det i listan nedan. Jag tog med mig ungarna till min gamla hemstad London och släpade med dem till Penhaligon's, fullt säker på att jag skulle ha med mig en flaska Amaranthine hem, men gick därifrån med något helt annat. I höstas hade Kicks en rabattkampanj och då passade jag faktiskt på att köpa den enda vettiga mainstreamparfymen som har kommit ut på sistone. Mer om det nedan. Annars har 2013 varit parfymprovernas år. Jag fick en hel handfull med mig från Penhaligon's, och jag har själv köpt från Luckyscent. Dessutom har jag, i brist på ekonomiska medel och lust, regelbundet rotat igenom min redan ganska digra skatt av prover. Där har jag återupptäckt många gamla favoriter.

2013 ÅRS LISTA

Årets doftupplevelse alla kategorier - Besöket på Penhaligon's slår allt, både i bemötande och i doftupplevelse. Sällan har jag, i egenskap av svettig hemvändare med två lika svettiga ungar, och med min ofina östra Londondialekt, blivit så väl bemött i fisförnäma Burlington Arcade. Både jag och barnen blev uppvaktade, utfrågade, sprayade med väldoft. T.o.m dotterns nyinköpta gosedjur luktade svindyr väldoft när vi gick därifrån. De var generösa med prover och jag fick med mig den finaste kassen ever därifrån. Vad jag köpte? Vaara

Årets finaste community - Svenska Parfymkonnässörer på Facebook. Att äntligen förstå att det finns fler som jag i vårt land var som att komma hem. Jag har hittat ett helt gäng likasinnade och vi är helt normala människor med ett lite ovanligt intresse. Plötsligt är jag inte ensam längre. Nackdelen är kanske att man blir än mer sugen att testa allt som finns på marknaden, men fördelarna är så mycket större. Samköp, decantering, köp- och säljmarknad och känslan av en gemenskap. Jag märker att jag låter lite nyfrälst, och jag kan tänka mig att känslan är liknande. Om jag hade varit frälst vill säga.

Årets produkt som inte är en doft men ändå relaterad - Anatomicals. Duschcreme, kroppslotion, scrub etc med de roligaste namnen och skönaste dofterna på marknaden. Grejerna heter saker som "I should be so mucky (mucky mucky mucky)", "I've had the thyme of my life" och "Silly twits ignore their mitts". I Sverige kan produkterna köpas på Eleven. Rekommenderas varmt.

Årets mainstream - Manifesto från YSL. Den kom visserligen ut 2012 men ändå. En välgjord oriental som inte försvinner i mängden. Skitsnygg reklamkampanj med Jessica Chastain och en massa lila färg.

Årets upptäckt - Indienäsan och mästerparfymören Candice och hennes CJScents där hon själv skapar och blandar dofter av den mest fantastiska kvalitet. Som en fellow parfymnörd uttryckte det; "Nichekvalitet till Body Shop-priser". Vi snackar komplexa dofter med hög oljekoncentration som sitter hela långa dagen på huden. Tyvärr säljer hon inte till Sverige, men kanske, kanske kan det ändras med tillräckligt många påtryckningar. Som det är nu har vi fått samfrakta via en parfymnördsbekant som känner henne.

Årets bästa köp - var utan tvekan den lilla flaskan med Nuit de Tubereuse från L'Artisan Parfumeur som jag köpte för en bra peng av en bloggläsare som tog kontakt med mig. Det visade sig inte bara vara en bra affär och en underbar doft till bra pris. På köpet fick jag också en likasinnad bekant, som visade sig ha mer gemensamt med mig än bara kärleken till doft.

Årets sämsta köp - även om jag har blivit bättre på att inte spontanhandla hit och dit bara för att priserna är fantastiska, så händer det att jag trillar dit. I våras hade ovan nämnda Strawberrynet en superrea där vissa märken och flaskor inte kostade mer än en hundralapp. Jag vågade friskt och klickade hem några favoriter från ungdomen, bl. a från Benetton. Trots att jag inte gav mer än drygt 300:- för tre flaskor i full storlek så är det upplagt för besvikelse. Än en gång fick jag en knäpp på näsan och en påminnelse om att det är smartare att satsa på kvalitet än kvantitet. En av dofterna jag fick hem går att använda och luktar faktiskt helt ok. De andra får väl stoppas undan i väntan på att dottern kan ha dem. Ge henne ett par år bara (hon är 8 bast).

Årets finaste gest - var utan tvekan när min ganska nyblivna svägerska, som till min glädje också har en viss passion för udda dofter, undrade om hon skulle försöka fynda lite Comme des Garcons när en av hennes favoritaffärer hade rea. Resultatet var att hon kom med inte en, men tre flaskor från Red och Incense, varav den ene var en gåva.

Årets nya på "vill-ha-listan" - Bellodgia från Caron. Den mest perfekta nejlikedoften there is, och då äger jag en 50 ml-flaska av CdGs Carnation som också är fantastisk. Bellodgia är klassisk, svindyr och svår att få tag på. Klart att det är den jag fastnar för.

Slutligen vill jag önska er, om det fortfarande är någon som har tålamid att vänta på mina sporadiska nedslag i bloggvärlden, all lycka och välgång under 2014. Jag satsar själv på att tuffa på mot nya höjder. Mer väldoft åt folket och fler regelbundna blogginlägg från mig. Puss på er!

Blodet droppar

Det var länge sedan jag fick en droppe parfym på min hud och omedelbart kände att jag varken visste hur jag skulle beskriva den eller vad jag tyckte om den. Så är dock fallet med Blood Concepts doft som just nu nästlar sig ner i mina porer, precis som den har gjort hela helgen. Jag har inte blivit mycket klokare på själva doften, jag vet inte heller om min inställning har ändrats under helgens lopp, men jag ska åtminstone försöka få ner något på pränt. 

Det var ett bra tag sedan jag hittade ovan nämnda parfymhus, och jag blev nyfiken på deras idé och koncept. Så pass att jag beställde ett litet prov från Lucky Scent. Konceptet är lika spännande som det är märkligt. Har ni inte gissat det redan så kan jag meddela att det handlar om dofter som är utvecklade för att passa en viss blodgrupp. Samtliga dofter är unisex, och det är ju behändigt, och du väljer helt enkelt doft efter den blodgrupp du tillhör. I mitt fall O. Utöver detta faktum vet jag inte mycket mer om företaget mer än att de verkar vara italienska. Hemsidan är mycket hemlighetsfull. 

Tanken på att bära doft efter blodgrupp kan tyckas både genialisk och korkad. Jag lutar åt genihållet, men det är mycket som brister i konceptet, trots att jag gillar tanken. När det gäller parfym handlar det om så mycket mer än vilket sorts blod som flyter i våra ådror. Det är ju också något begränsande att på ett sätt tvingas hänvisas till enbart en doft just för att den är skapad med min specifika blodgrupp i tankarna. Tänk om jag vill testa de andra? Blir det helt galet då? Självklart inte. Både parfym och blod är alltför komplexa för att kategorisera i grupper. Det finns varianter i båda, ett blod kan vara positivt eller negativt, en parfym kan vara en kryddig oriental eller en blommig oriental. 

Doften i sig är, som jag nämnde tidigare, extremt svårbeskriven. Dels för att den inte luktar som något jag testat tidigare, dels för att det är en oerhört komplex doft. Öppningen är på snudd till obehaglig faktiskt, den är metallisk, kall och något jordig. Kanske ska den föra tankarna till mitt eget, järnrika blod (som för övrigt alltid är järnfattigt, jag har haft dåliga blodvärden sedan jag var tonåring), men jag associerar snarare till en verkstad där det svetsas och jobbas med metall. Den jordiga metallnoten följer med en bra bit in i hjärtat och ackompanjeras av något som bäst beskrivs som torra tränoter. Det börjar likna något som påminner om hur min pappas uniform luktade när jag var liten, en doft som jag alltid älskat men som kanske gör sig bäst just på pappas uniform och inte på min hud. Så småningom ebbar den metalliska känslan ut och kompositionen blir sötare, nästan blommig och med en tydlig ton av nyutslagen björk. Den blandas fint med en mjuk ros, och jag börjar faktiskt uppskatta doften på min arm, något jag inte trodde när den först landade där. Basen ger plats för än mer trä, lite mer metall och en gnutta läder, och är även den ganska fin. 

O är en parfym som gränsar till konstig. Den är konstig. Märklig, udda och ganska svårburen. När ska man använda den? Den kanske skulle fungera som en helt naturlig icebreaker; "jo, doften du känner är specialtillverkad för att passa min blodgrupp. Vilken då undrar du? Jag är O. Vad är du?" Så väldigt uppfriskande sätt att ta kontakt med någon som verkar intressant. Eller? Å andra sidan är detta en makalöst komplex skapelse som skiftar skepnad från att vara (i min näsa) ganska otillgänglig och nästan obehaglig, till att faktiskt dofta ganska gott. Mer än gott blir det inte. Jag är inte lyrisk av affektion. Det var kul att testa och jag gillar som sagt idén, men jag lär inte köpa en full flaska. Vågar du? Lucky Scent säljer prover om du är sugen på att veta vad just din blodgrupp bör dofta.

Sommarens doftodyssé

Årets sommar kan ha varit den bästa sommaren på många år. Många känslomässiga säckar knöts ihop och slängdes på soptippen, och en mängd nya dörrar och möjligheter öppnades. Alla mina sinnen har var på helspänn, på ett bra sätt. Jag har lyssnat på ny musik, jag har träffat nya människor, jag har gjort saker jag aldrig har gjort förut och andra saker jag inte har gjort på väldigt många år. Mina sinnen var, och är, fullständigt befriade från de skygglappar jag tvingats bära tidigare.

En av dessa många nya upplevelser var resan jag gjorde till London med mina barn. Ensam, utomlands, med mina halvstora ungar. Nu är London inte vilken stad som helst för mig. Det är staden jag formades i som ung vuxen för många år sedan när jag bodde och jobbade där. Det var även i London min maniska parfympassion inleddes. För trots att kanske många främst förknippar parfym med Frankrike, så är London inte långt efter. Där finns i dagsläget en mängd indieparfymhus, både nya och gamla, och där finns även en fantastisk marknad för de som vill hitta både klassiker och svindyra nischdofter på såväl stora varuhus som i små specialaffärer. En av de sistnämnda är det anrika parfymhuset Penhaligon's vars historia går tillbaks till 1870. En sommardag med sällan skådat värmerekord tog jag mina svettiga små barn och vallfärdade till Burlington Arcade. Det är definitivt inte en plats för överhettade låginkomstturister med barn i släptåg, men då ungarna hade blivit lovade en tur till Hamley's, var det inte mer än rättvist att moderskeppet fick frossa i väldoft. Lyckligtvis är mina avkommor ganska härdade, och tack och lov fick också de en nästintill kunglig behandling av vår underbare försäljare.

Tidigare erfarenheter i små, nischade parfymbutiker säger mig att de som arbetar där är oerhört kunniga, men de har också en förmåga, eller ett behov att se ner på oss vanliga dödliga som har mage nog att smyga sig in i deras heliga rum. Så upplevde jag servicen i New York, så har jag upplevt det tidigare i London, och Paris ska vi bara inte orda om. Av den anledningen blev jag fullständigt översvallad av den hjärtliga värme (det kan ha varit vädret också) som slog emot oss när vi gjorde entré. Denne store, bullrige bög med östeuropeisk brytning fick oss att känna oss som de viktigaste människor i världen, och så mina vänner, så ska en försäljare uppföra sig. Han överröste mig och barnen med frågor, min dotters nyinköpta gosedjur blev sprayad med parfym, sonen fick ett mano a mano-samtal om doft, väder, semester och allt däremellan. Jag fick frågan om vad jag var ute efter, vad jag brukar bära för dofter och slutligen fick vi alla en historie/parfymlektion. Innan vi ens kom dit var jag helt på det klara med att det var Amaranthine som skulle följa med mig hem, men i stället var det Vaara som nästlade sig in i min själ. Den, och en hel bunt med prover som vår nyvunne vän generöst försåg oss med.

Det är inte svårt att förstå hur jag kunde falla så pladask för Vaara. I brist på bättre beskrivning så satt den som en käftsmäll på min sommarvarma hud. Eller käftsmäll förresten, snarare var den som en smekning, först på huden och sedan snabbt, knappt märkbart, över skrevet. En smekning som kompletterade den värme som fanns, både i luften och på min hud. Den fungerade som en förstärkare av sommaren som företeelse, den var varm, hudnära, sensuell och flirtig, ung och mogen på samma gång. Den öppnar med en fräschör som är svår att efterlikna, än mer beskriva. Det är saffran, rosenvatten och något som påminner om en sträv frukt. Mjukt, värmande och soligt. Hjärtat är som hämtat ur Tusen och en natt, minus kryddorna jag föreställer mig förekomma där. Så rent och oskuldsfullt och på samma gång stinker det av sexappeal. Mulliga sammetsmjuka rosor dominerar de andra blommorna på min hud, men pionen gör sig påmind som en slags förstärkare. Magnolia och freesia bidrar med sötma och noterna turas om att ta för sig på min hud. Det här är en doft som är så komplex att den skiftar skepnad varje gång jag luktar på mig själv. För att citera en fellow parfymista så vill jag "typ hångla med mig själv". Basen är lika ombytlig den, med alla sina ädla träsorter, förstärkta med klibbig kåda och benzoin. Tonkabönan ger viss sötma, till de annars så torra träet. Blommorna förjer med en bra bit in i basen och minglar vackert med allt trä. 

Säkert var det det trevliga och proffesionella bemötandet som delvis gjorde att det var Vaara som fick flytta till Karlskrona. Alldeles säkert är att den stannar här på egna meriter.

Yves Manifest

För mig är ordet manifest ett laddat ord, ett viktigt ord. Så många har de varit, världsledare och stora män och (få) kvinnor, som har haft ett manifest. Eller flera. Det ryska kommunistiska manifestet. Gandhis fredsmanifest. Breiviks maniska, hatiska manifest. John Lennons Bed-in manifest. Modevärlden tycks inte vilja vara sämre och hakar på en ständigt aktuell "trend" med ett eget manifest i skepnad av Yves Saint Laurents nya parfym Manifesto som lanserades i våras med devisen "Daring is an art" och en skitsnygg serie annonser med en färgindränkt Jessica Chastain. På hemsidan beskrivs doftens bärare som (fritt översatt) "en kvinna som tror på intuition, djärvhet och lust. Spontan och genuin, hon föredrar undantaget före regeln". Klyschigt så det förslår, men visst är vi många som är, eller åtminstone vill vara, som kvinnan som bär den här doften. För mig är det en självklarhet att tro på lust och intuition, att vara spontan och genuin, men stoppas ibland av tvångstankas som "tänk om". Vansinne, jag vet. Regler däremot har jag inte brytt mig om på många år.

Doften då? För att vara en mainstream man kan hitta i vilken parfymaffär som helst så är den verkligen ett manifest. I min näsa är detta en doft man faktiskt lägger på minnet, det är inte ännu en urvattnad, fruktig eller luftig blomsak. Manifesto är en fullvuxen, välvuxen kvinna i sina bästa år. Hon har former, egen vilja och egna åsikter. Hon är kvinnlig, sexig och hon vet hur man utnyttjar sin kvinnlighet på allra bästa sätt. Manifesto är en fullfjädrad vaniljparfym och försöker heller inte vara något annat. Det finns element av något fruktigt och flirtigt precis i öppningen, men det lägger sig relativt tidigt. Vaniljen är med från början i varierande styrka och sötma, men när hjärtat öppnar sig får den sällskap av en bukett vita blommor. Liljekonvaljen är tyvärr alltför blyg och skymtar bara bakom den stora jasminen. Dessa tar tillfälligt udden av den stora vaniljsötman. Basen får en udd av trä, framför allt cederträ och sandel. Till det läggs tonkaböna som skjutsar på vaniljens egna sötma och gör basen till det sötaste momentet i parfymens utveckling.

Jag är oerhört svag för att det inte handlar om en rak vanilj, eller en lite spritig vanilj. Den är tillräckligt komplex för att ta sig nya skepnader under tiden den stannar på huden, och där stannar den i en evighet. Jag kunde fortfarande känna spår på huden dagen efter applicering. Det är inte heller en doft som diskret stannar kring din person, risken är att den anländer före sin bärare till festen och stannar kvar långt efter hon har gått hem. Som sin bärare kanske bör vara, är detta en doft som hellre struntar i reglerna än följer dem. And that's a good thing.

More is more

För en tid sedan sa vi adjö till min farfar för allra sista gången. Efter ett långt liv och en lång tids sjukdom orkade han inte mer och fick äntligen vila. Det var en fin begravning med mycket musik, helt enligt farfars önskan. Solen lyste på oss från hösthimlen hela eftermiddagen när vi åt smörgåstårta och prinsesstårta, även det helt efter farfars önskemål. När det vankades kalas hos farfar skulle det alltid bjudas på smörgåstårta. Alltid. När farmor levde och var pigg gjordes den ofta i hemmet, men lika ofta beställdes den från lokala Konsum.

För mig var annars starkt förknippad med doft, och därför kändes det extra viktigt för mig att på begravningen bära den parfym som farmor oftast använde. Bandit förknippar jag starkt med min farmor, trots att den var så oerhört olik hennes personlighet, nästan på gränsen till opassande. Å andra sidan var det på pricken min farmors personlighet, hon var aldrig rädd för att vara opassande, och det var en skön sida av hennes personlighet. Som barn hände det att jag skämdes för både farmor och farfar, de var bullriga och högljudda, men som vuxen insåg jag vilka underbart fria människor de faktiskt var. Vänliga, omtänksamma, inbjudande och väldigt roliga. Bandit är varken rolig eller opassande, den är en förklädd femme fatale. Den öppnar på en nästan plågsamt grön not, det är ormbunkar, vetiver och skarp grönska som nästan sticker i näsan. Vid första sniff känns den mer maskulin än något annat. Det är en sträv grönska som försvinner lika snabbt som den kommer, för att ersättas av stora, stinkande blommor som tuberose och jasmin. Jasminen är riktigt smutsig och blir med tuberosen nästan en myskig ton, grovt animalisk och smutsig. Filthy och pungent är två ord vars svenska översättningar inte riktigt räcker till, men jo, det här är en snuskig parfym. Lädret i basen smyger sig in, till skillnad mot de andra käftsmällarna. Även det är skitigt, härdat och välanvänt. Jag får en inre bild av stenhårda bikers i sina läderutstyrslar som är skitiga av motorolja. Så luktar Bandit. Ashäftigt.

Farfar själv levde enligt principen more is more, även vad gäller doft. Han var alltid välparfymerad, så pass välparfymerad att det stack i näsan på mig som barn. Oftast var det Brut som hade baddats på mer än generöst efter rakning. Det och en blandning av cigarrök och matos. Det låter kanske inte så lockande för andra, men för mig är det farfar i ett nötskal, och det är den bilden, och min flaska Bandit jag plockar fram när saknaden efter mina farföräldrar blir stor.