Bemärkelsedagsluktagott

Jag har nyss genomlevt en hyfsat stor bemärkelsedag med förståndet i behåll. Vissa av mina presenter speglade att min passion för doft är väl förankrat hos vännerna. Gissa om jag blev glad!?

Ett helt gäng härliga tvålar i olika doft och storlek , placerade i en bebisblå plåtlåda som kommer att se väldigt snygg ut i mitt kök.

Ett STORT Yankee Candle i doften Beach Flower

Lite nytt under solen

Månne skriver jag för läsare som bara existerar i min fantasi, likt ett kollektivt Mollgan ungefär, men trots sporadiska uppdateringar ger jag inte upp. Privatlivet har ställt till det så till den milda grad att varken tiden, energin eller viljan har räckt till för mitt skötebarn. Samtidigt är jag strängt fostrad på högskolan där jag fick lära mig att kvalitet alltid är att föredra framför kvantitet, och jag jobbar vidare enligt den devisen här på bloggen.

"Vad är då nytt?" hör jag er undra. Jag börjar med ytterligare en disclaimer; jag har inte sniffat på så mycket nytt på alldeles för lång tid av samma anledningar som ovan. Däremot har jag, mot mina egna rekommendationer, köpt en helt ny doft utan att prova först och faktiskt helt utan att ens lukta på den först. GÖR ALDRIG SÅ om ni inte är absolut säkra på er egen smak, näsa och hud, eller om det är något som är så löjligt rabatterat att det är dumt att låta bli. Den här gången blev det en lyckoträff för min del, den snorbilliga parfymen luktar faktiskt både dyrt (=välgjort och komplext) och väldigt, väldigt gott.

Min vän Yves har levererad igen, den här gången med näsan Véronique Nyberg vid rodret. Neroli ingår i serien Secrets D'Essences där man också hittar tolkningar på jasmin, iris, ambra och tidigare även ros som verkar vara på väg ut ur sortimentet. Personligen gillar jag jasminen bäst, men den fick flytta till en god vän då jag föredrog andra jasminparfymer som redan fanns i samlingen.

Tillbaks till nerolin. I den här doften används hela nerolin, oljan som utvinns ur pommeransträdet. I toppen hittar man frukten med bergamott som förstärkare. Kombinationen fungerar som ett kraftfullt, citrusutbrott av allra bästa slag. Lite bittert, ganska solmoget, men inte särskilt fruktigt alls. Öppningen är ganska flyktig så hjärtat öppnar sig hyfsat omedelbart. Hjärtat beskrivs enklast som blomsterdoftande, fast som om blommorna i fråga doftar citrus. Det är mjukare och sötare än den relativt sträva inledningen, och det är bra. Sötman är precis lagom och släpper fram de varma citrustonerna på ett fint sätt. Det jag kan sakna är en gnutta krydda för att göra det hela ett snäpp mer intressant, men det är inget jag stör mig på. Möjligen är kan det vara avgörande för hur snabbt jag tröttnar på doften. Nerolitolkningen avrundas med lite skönt träig mysk. Ingen överraskning, men den minglar fint med de sista puffarna av de söta blommorna. För mig förvandlas hela skapelsen till en sinnebild av sommar; solvarm hud och hemgjord lemonad.

Billigt är det också. Finns i en mängd storlekar och koncentrationer där en liten fin 30 ml-flaska just nu går loss för 229:- på hemsidan.

Kungligt

Invånare i min lilla stad har knappast lyckats missa att det har lyst kunglig glans över bygden i veckan (eller förra, om man ska vara noga). Kungaparet har varit och hälsat på och stadens torg har piffats och pyntats, så nu är vinterns alla hemska sandhögar bortsopade. Jag hade varken tid eller intresse för att ta mig till sagda torg och stråla mig i den högtidliga närvaron, och jag nöjer mig faktiskt gott med mitt eget lilla microkungadöme. Då syftar jag inte alls på mitt hem och borg osv, men på den underbara, väldoftande skapelsen som går under namnet Kingdom.

Kingdom var, och här måste jag tyvärr använda mig av preteritum och inte presens, modeskaparen Alexander McQueens första doft. Doften släpptes för tio år sedan och har, liksom mannen som satte sitt namn på den, mött en alldeles för tidig död. Alexander McQueen tog sitt eget liv 2010 och Kingdom har liksom långsamt förtvinat och spårlöst försvunnit ut i tomma intet. Jag kan bara anta att världen inte var redo för en så udda fågel som Kingdom, men jag är oerhört tacksam över att jag på något plan förstod dess storhet och köpte mig en flaska innan den uppslukades av jorden. För en nästan pinsamt liten peng dessutom, i en "cheap smells"-affär på Oxford Street en onormalt varm majdag för fem år sedan. Såhär i efterhand kan jag ångra att jag inte köpte en större flaska, eller kanske två, men man kan ju inte förutspå att framtiden skulle vara en värld utan Kingdom. På tal om flaskan; undersöker man den noga och tittar på den från flera olika håll kan man slutligen se att den blir ett utåtvänt hjärta. Så fiffigt och enkelt i all sin stilrenhet. Oerhört attraktivt.

Det är nämligen en värld helt olik någon annan jag varit i. Första intrycket man får är att "nu har jag nog fått fel med mig hem, detta är ju en herrdoft", både vad gäller namn och toppnoter. Kingdom är nämligen något så ovanligt som en aromatisk damparfym. Den är citrusig och fräsch till en början, som en ungdomlig och sportig herrparfym, men det varar inte länge. Bakom det oskyldiga lurar en animalisk buse till kung, en sådan som slaktar lamm och äter dem råa. Typ. Eller en och annan ungmö, till frukost. Som en käftsmäll i näsan landar kummin, vars doft ligger så nära gränsen till gammal inpyrd svett att det nästan blir obehagligt, men som det geni parfymören Jaques Cavallier är blandar han hela härligheten med den klassiska, perfekta kombinationen rosor och jasmin. Genast blir det kvinnligare och mjukare, även om rosorna är mörka och taggiga. Jag tänker osökt på drottningen i Alice i Underlandet som konsekvent hugger huvudet av folk till höger och vänster. Men Kingdom har rakt inte mindervärdeskomplex och är heller inte någon elak surkärring. Hon är en vågad femme fatale som är stolt över sin kropp och sin kvinnlighet.

För mig är det den unika användningen av kummin, sellerifrö och ingefära med all citrus och mulliga blomster som skapar en doftsensation som är så hypnotisk. I stället för inpyrd svett får man svett som är precis ny så att den i princip bara luktar salt hud och då jag har begåvats (eller förbannats) med livlig fantasi föreställer jag mig scenarion när hud kan lukta sådär oemotståndligt, utan att för den sakens skull vara precis nytvagad.

Föreställ er det! Precis så luktar jag nu, men i konstgjord form.

Jag doftar underbart, alltså lever jag

Nej, jag är inte död.

Nej, mitt doftsinne har inte heller dött.

Jag har bara befunnit mig litegrann i ide. Både fysiskt och psykiskt.

Nu verkar solen ha återvänt till vår kalla nord och med det även lusten att blogga och sniffa på nytt. Inom kort återkommer jag med något vackert.

Tills dess får ni i uppgift att bege er till närmaste parfymdisk och lukta på Yves Saint Laurents senaste släpp som heter Manifesto och är fantastisk. Precis som annonsen med galet skitsnygga Jessica Chastain.

Alternativt går ni utanför dörren och luktar på våren. Det ska jag göra.

Nästan lite magisk

Det finns parfymer i min hylla som har hamnat där efter att jag har trånat efter dem i flera år. Om dessa kan jag berätta långa, lustfyllda historier om vårt förhållande från första mötet till den dag de hamnade i min samling. Andra parfymer har liksom kommit dit som av en händelse. Vissa av dessa har fått stanna, andra har bara gjort korta visiter.

Lancôme lanserade en hel doftkollektion 2005 för att markera och fira märkets 70-åriga parfymtradition. De flesta dofterna i samlingen är moderna omformuleringar av gamla kreationer från husets historia. Magie lanserades första gången 1950, och den nya versionen av doften andas verkligen gamla Hollywood. Den öppnar med något som påminner om Chanel No 5, trots att det inte finns några aldehyder i doftpyramiden, och knappt några vita blommor heller. Öppningen lägger sig relativt kvickt och banar väg för en mjuk, pudrig ambra som visar sig sätta tonen för hela upplevelsen. 

Det är mjukt, pudrigt, kvinnligt och lite damigt. Nästan lite drömskt. Mysken sparkar igång ganska omgående och fläskar på med än med puder. Någonstans mellan ambra och mysk anar jag några stråk av en spröd jasmin och en mycket blyg viol. Den sistnämnda ökar bara puderkänslan och det är ljuvt, snällt och flott. Elegant. 

Det är inte en doft som ruckar mig ända in i märgen, men det är däremot en mycket finstämd historia som funkar utmärkt till vardags. Magie håller sig mycket nära huden och du måste nästan stoppa näsan i gropen ovanför mitt nyckelben för att ens känna den (fråga gärna om lov först). Jag vet inte om jag vill kalla den magisk, men jag får samma känsla som när man vaknar ur en underbar dröm och drömmen fortfarande finns kvar i medvetandet, och det är väl inte helt fel. Det är nog snudd på magi ändå.

Snabbtips pour homme

Jag har ytterst begränsade kunskaper om herrparfym. Däremot är jag som vanligt full av åsikter, så de tips jag kan ge är helt och hållet präglade av vad jag själv tycker om.

Här kommer ett snabbt tips på något av det bästa jag har luktat på på länge i kategorin man. Yves Rocher har inte gjort sig ett namn på sina dofter, vare sig manliga eller kvinnliga, men nu har de tydligen tagit sig i kragen och släppt Ambre Noir. Den luktar vare sig tobaksindränkt gubbe eller ung sportfåne. Tvärt om, den ångar av kryddigt testosteron på ett mycket fördelaktigt sätt.

Män! Spraya på er det här och ge mig en kram. Risken är stor att jag rodnar och blir anfådd.

Blå timmar

Hej! Minns ni mig? Det är jag som skriver här, parfymnörden ni vet. Kanske finns det någon stackars läsare kvar som fortfarande hoppas på nya uppdateringar och tittar in ibland, och för att ni inte ska tröttna på mig alldeles vill jag bidra med en välkomponerad och genomtänkt krönika om en gammal favorit. För det är ju så det är, livet tar inte paus för att jag ska hinna och orka blogga. Det krävs en massa research inför varje post och det tar en stund att få ihop något som är värt att läsa. Jag har haft en himla massa roliga och mindre roliga saker att ta tag i med livet utanför min väldoftande lilla bubbla, kanske på bekostnad av mina läsare. Men i alla fall, here goes.

Förra året var året då jag återupptäckte gamla favoriter från mina glansdagar. Kalla det livskris, åldersnoja eller bara vanlig nyfikenhet, men det har lett till att några gamla vänner har fått flytta in på hyllan och andra har fått förbli bortglömda som sig bör. Rochas Byzance bodde under en tid på 80-talet i min samling. Den var förstås på tok för vuxen och gapig för mig som då inte ens hade fyllt tjugo. När jag i höstas återbesökte min gamla vän, över tjugo år senare, kändes det som en lustfylld återförening efter en ofrivillig skilsmässa. Det var som att hitta hem, som att finna det där som kompletterar hela ens person. Vilken fantastisk känsla! Lite som att vara nyförälskad, och det är onekligen inte så dumt om jag minns rätt. Både flaskan och vätskan är trolskt mörkblå, och namnet känns lite mystiskt och hemlighetsfullt sådär.

Byzance kom ut 1987 och är på många sätt en typisk 80-talsdoft. Den syns och hörs så att säga. Den är lätt att överdosera och då förvandlas den till ett monster som avslöjar dig långt före du har kommit in i ett rum. Vid moderat dosering är den mullig, varm och väldigt, väldigt sexig. Den öppnar med en varm kryddblandning som domineras av kardemumma och citrus. Här finns ett visst mått aldehyder också, men de håller sig i periferin. Det finns en viss beska här också, jag misstänker att det är nejlikan som kommer fram, men de mjuka kryddorna har huvudrollen utan konkurrens. Kryddorna håller i sig genom hela kompositionen men får sällskap av en praktfull blombukett, smakfullt och oerhört väl ihopsatt av liljekonvalj, ylang ylang, tuberose, turkisk ros och jasmin. På köpet för vi lite irisrot och anis, något som binder ihop buketten på ett fint sätt utan att ta över på något sätt. Irisen bidrar med en jordig ton och anisen reglerar det som skulle kunna bli toksött.

Det som händer sedan, när blommornas kraft börjar avta något, är faktiskt lite oväntat även för mig som faktiskt känner doften sedan tidigare. Det kommer puder. Det regnar puder. Som manna från himlen. Byzance blir så pudrig och plötsligt blir den mer mullig och mjuk och underbar än man kunde föeställa sig. Det är mysk, sandelträ, ceder, vanilj, syren och allsköns härligheter. Den kommer aldrig att hålla sig nära nära huden, men den får åtminstone mig att känna mig som en überkvinna med flera ton sexappeal. Jag tänker stilla att jag kanske kan lura någon till att det är sant. Finns det en magisk lovepotion så är det den här parfymen. Kanske vågar jag ha den nästa gång jag går på krogen :-)