Sommarens doftodyssé

Årets sommar kan ha varit den bästa sommaren på många år. Många känslomässiga säckar knöts ihop och slängdes på soptippen, och en mängd nya dörrar och möjligheter öppnades. Alla mina sinnen har var på helspänn, på ett bra sätt. Jag har lyssnat på ny musik, jag har träffat nya människor, jag har gjort saker jag aldrig har gjort förut och andra saker jag inte har gjort på väldigt många år. Mina sinnen var, och är, fullständigt befriade från de skygglappar jag tvingats bära tidigare.

En av dessa många nya upplevelser var resan jag gjorde till London med mina barn. Ensam, utomlands, med mina halvstora ungar. Nu är London inte vilken stad som helst för mig. Det är staden jag formades i som ung vuxen för många år sedan när jag bodde och jobbade där. Det var även i London min maniska parfympassion inleddes. För trots att kanske många främst förknippar parfym med Frankrike, så är London inte långt efter. Där finns i dagsläget en mängd indieparfymhus, både nya och gamla, och där finns även en fantastisk marknad för de som vill hitta både klassiker och svindyra nischdofter på såväl stora varuhus som i små specialaffärer. En av de sistnämnda är det anrika parfymhuset Penhaligon's vars historia går tillbaks till 1870. En sommardag med sällan skådat värmerekord tog jag mina svettiga små barn och vallfärdade till Burlington Arcade. Det är definitivt inte en plats för överhettade låginkomstturister med barn i släptåg, men då ungarna hade blivit lovade en tur till Hamley's, var det inte mer än rättvist att moderskeppet fick frossa i väldoft. Lyckligtvis är mina avkommor ganska härdade, och tack och lov fick också de en nästintill kunglig behandling av vår underbare försäljare.

Tidigare erfarenheter i små, nischade parfymbutiker säger mig att de som arbetar där är oerhört kunniga, men de har också en förmåga, eller ett behov att se ner på oss vanliga dödliga som har mage nog att smyga sig in i deras heliga rum. Så upplevde jag servicen i New York, så har jag upplevt det tidigare i London, och Paris ska vi bara inte orda om. Av den anledningen blev jag fullständigt översvallad av den hjärtliga värme (det kan ha varit vädret också) som slog emot oss när vi gjorde entré. Denne store, bullrige bög med östeuropeisk brytning fick oss att känna oss som de viktigaste människor i världen, och så mina vänner, så ska en försäljare uppföra sig. Han överröste mig och barnen med frågor, min dotters nyinköpta gosedjur blev sprayad med parfym, sonen fick ett mano a mano-samtal om doft, väder, semester och allt däremellan. Jag fick frågan om vad jag var ute efter, vad jag brukar bära för dofter och slutligen fick vi alla en historie/parfymlektion. Innan vi ens kom dit var jag helt på det klara med att det var Amaranthine som skulle följa med mig hem, men i stället var det Vaara som nästlade sig in i min själ. Den, och en hel bunt med prover som vår nyvunne vän generöst försåg oss med.

Det är inte svårt att förstå hur jag kunde falla så pladask för Vaara. I brist på bättre beskrivning så satt den som en käftsmäll på min sommarvarma hud. Eller käftsmäll förresten, snarare var den som en smekning, först på huden och sedan snabbt, knappt märkbart, över skrevet. En smekning som kompletterade den värme som fanns, både i luften och på min hud. Den fungerade som en förstärkare av sommaren som företeelse, den var varm, hudnära, sensuell och flirtig, ung och mogen på samma gång. Den öppnar med en fräschör som är svår att efterlikna, än mer beskriva. Det är saffran, rosenvatten och något som påminner om en sträv frukt. Mjukt, värmande och soligt. Hjärtat är som hämtat ur Tusen och en natt, minus kryddorna jag föreställer mig förekomma där. Så rent och oskuldsfullt och på samma gång stinker det av sexappeal. Mulliga sammetsmjuka rosor dominerar de andra blommorna på min hud, men pionen gör sig påmind som en slags förstärkare. Magnolia och freesia bidrar med sötma och noterna turas om att ta för sig på min hud. Det här är en doft som är så komplex att den skiftar skepnad varje gång jag luktar på mig själv. För att citera en fellow parfymista så vill jag "typ hångla med mig själv". Basen är lika ombytlig den, med alla sina ädla träsorter, förstärkta med klibbig kåda och benzoin. Tonkabönan ger viss sötma, till de annars så torra träet. Blommorna förjer med en bra bit in i basen och minglar vackert med allt trä. 

Säkert var det det trevliga och proffesionella bemötandet som delvis gjorde att det var Vaara som fick flytta till Karlskrona. Alldeles säkert är att den stannar här på egna meriter.

Yves Manifest

För mig är ordet manifest ett laddat ord, ett viktigt ord. Så många har de varit, världsledare och stora män och (få) kvinnor, som har haft ett manifest. Eller flera. Det ryska kommunistiska manifestet. Gandhis fredsmanifest. Breiviks maniska, hatiska manifest. John Lennons Bed-in manifest. Modevärlden tycks inte vilja vara sämre och hakar på en ständigt aktuell "trend" med ett eget manifest i skepnad av Yves Saint Laurents nya parfym Manifesto som lanserades i våras med devisen "Daring is an art" och en skitsnygg serie annonser med en färgindränkt Jessica Chastain. På hemsidan beskrivs doftens bärare som (fritt översatt) "en kvinna som tror på intuition, djärvhet och lust. Spontan och genuin, hon föredrar undantaget före regeln". Klyschigt så det förslår, men visst är vi många som är, eller åtminstone vill vara, som kvinnan som bär den här doften. För mig är det en självklarhet att tro på lust och intuition, att vara spontan och genuin, men stoppas ibland av tvångstankas som "tänk om". Vansinne, jag vet. Regler däremot har jag inte brytt mig om på många år.

Doften då? För att vara en mainstream man kan hitta i vilken parfymaffär som helst så är den verkligen ett manifest. I min näsa är detta en doft man faktiskt lägger på minnet, det är inte ännu en urvattnad, fruktig eller luftig blomsak. Manifesto är en fullvuxen, välvuxen kvinna i sina bästa år. Hon har former, egen vilja och egna åsikter. Hon är kvinnlig, sexig och hon vet hur man utnyttjar sin kvinnlighet på allra bästa sätt. Manifesto är en fullfjädrad vaniljparfym och försöker heller inte vara något annat. Det finns element av något fruktigt och flirtigt precis i öppningen, men det lägger sig relativt tidigt. Vaniljen är med från början i varierande styrka och sötma, men när hjärtat öppnar sig får den sällskap av en bukett vita blommor. Liljekonvaljen är tyvärr alltför blyg och skymtar bara bakom den stora jasminen. Dessa tar tillfälligt udden av den stora vaniljsötman. Basen får en udd av trä, framför allt cederträ och sandel. Till det läggs tonkaböna som skjutsar på vaniljens egna sötma och gör basen till det sötaste momentet i parfymens utveckling.

Jag är oerhört svag för att det inte handlar om en rak vanilj, eller en lite spritig vanilj. Den är tillräckligt komplex för att ta sig nya skepnader under tiden den stannar på huden, och där stannar den i en evighet. Jag kunde fortfarande känna spår på huden dagen efter applicering. Det är inte heller en doft som diskret stannar kring din person, risken är att den anländer före sin bärare till festen och stannar kvar långt efter hon har gått hem. Som sin bärare kanske bör vara, är detta en doft som hellre struntar i reglerna än följer dem. And that's a good thing.

More is more

För en tid sedan sa vi adjö till min farfar för allra sista gången. Efter ett långt liv och en lång tids sjukdom orkade han inte mer och fick äntligen vila. Det var en fin begravning med mycket musik, helt enligt farfars önskan. Solen lyste på oss från hösthimlen hela eftermiddagen när vi åt smörgåstårta och prinsesstårta, även det helt efter farfars önskemål. När det vankades kalas hos farfar skulle det alltid bjudas på smörgåstårta. Alltid. När farmor levde och var pigg gjordes den ofta i hemmet, men lika ofta beställdes den från lokala Konsum.

För mig var annars starkt förknippad med doft, och därför kändes det extra viktigt för mig att på begravningen bära den parfym som farmor oftast använde. Bandit förknippar jag starkt med min farmor, trots att den var så oerhört olik hennes personlighet, nästan på gränsen till opassande. Å andra sidan var det på pricken min farmors personlighet, hon var aldrig rädd för att vara opassande, och det var en skön sida av hennes personlighet. Som barn hände det att jag skämdes för både farmor och farfar, de var bullriga och högljudda, men som vuxen insåg jag vilka underbart fria människor de faktiskt var. Vänliga, omtänksamma, inbjudande och väldigt roliga. Bandit är varken rolig eller opassande, den är en förklädd femme fatale. Den öppnar på en nästan plågsamt grön not, det är ormbunkar, vetiver och skarp grönska som nästan sticker i näsan. Vid första sniff känns den mer maskulin än något annat. Det är en sträv grönska som försvinner lika snabbt som den kommer, för att ersättas av stora, stinkande blommor som tuberose och jasmin. Jasminen är riktigt smutsig och blir med tuberosen nästan en myskig ton, grovt animalisk och smutsig. Filthy och pungent är två ord vars svenska översättningar inte riktigt räcker till, men jo, det här är en snuskig parfym. Lädret i basen smyger sig in, till skillnad mot de andra käftsmällarna. Även det är skitigt, härdat och välanvänt. Jag får en inre bild av stenhårda bikers i sina läderutstyrslar som är skitiga av motorolja. Så luktar Bandit. Ashäftigt.

Farfar själv levde enligt principen more is more, även vad gäller doft. Han var alltid välparfymerad, så pass välparfymerad att det stack i näsan på mig som barn. Oftast var det Brut som hade baddats på mer än generöst efter rakning. Det och en blandning av cigarrök och matos. Det låter kanske inte så lockande för andra, men för mig är det farfar i ett nötskal, och det är den bilden, och min flaska Bandit jag plockar fram när saknaden efter mina farföräldrar blir stor.

Läsarkontakt Deluxe

Det kom ett brev, eller ett mail för att vara nutida, från en läsare. Det var en läsare som för mig var helt okänd, ingen bekant eller vän som känt sig tvingad att läsa bloggen p.g.a vår relation. En läsare som har hittat bloggen genom sitt parfymintresse, och som gillat det som skrivits och blivit kvar. Mitt hjärta nästan sprack av glädje och stolthet över att någon som inte behöver gilla det som skrivs här ändå gör det och faktiskt också återkommer. Tack! Denna ensamma läsare har nu blivit en bekant, hon har ett ansikte och en röst, och hon är någon att diskutera doft med. Hon har också fungerat som en bidragande orsak till att jag faktiskt skriver här igen, helt utan att själv veta om det. Tack för det också.

Som av en händelse hade hon också en dublett hon gärna ville sälja. En L'Artisan Parfumeur-doft. Alla som någon gång har läst den här bloggen har nog anat vid det här laget att jag ofta talar mig varm om ovan nämnda parfymhus. De gör både användarvänliga dofter och lite knasigare skapelser, men framför allt är de ett äkta parfymhus. Ingen kläddesigner som bestämde sig för att tjäna ännu mer pengar på något som kunde "komplettera" deras image. Ingen c-kändis som inte längre får uppmärksamhet i pressen och gör ett sista, desperat försök att hålla kvar vid fansen genom att släppa en illa sammansatt fruktparfym, vars marknadsföring skoningslöst riktar sig mot allt yngre flickor. De är ett tänkande, innovativt, klassiskt parfymhus med ett trettiotal år på nacken.

Behöver jag säga att jag blev intresserad av hennes förslag? En liten söt flaska på 15 ml, full med Nuit de Tubereuse. Gemene man må fråga sig om man kan ha hur många tuberoseparfymer som helst, parfymistan svarar att det kan man visst. I synnerhet då ingen är den andra lik, trots att de i huvudsak är baserade på samma blomma. L'Artisans och Bertrand Duchaufours skapelse har lite gemensamt med t.ex Pradas tuberos, förutom just blomman som spelar huvudrollen. Där Pradan är smörig och krämig är L'Artisans nästan kryddig, men nu går jag händelserna i förväg.

Nuit de Tubereuse öppnar med något vagt bergamottliknande ackord. Här finns, enligt den officiella notlistan, mandarin och rosépeppar (usch vad jag är trött på rosépeppar som not), men på min hud och i min näsa blir kombinationen snarare bergamott. Öppningen är flyktig och går snabbt över till det jag uppfattar som kryddigt trä. Blomman i sig tar inte första parkett, men finns där och påminner oss om att den färdiga produkten faktiskt är döpt efter den. Kryddorna är påtagliga, med de är så fiffigt sammansatta och gifter sig så sömlöst med blommorna att det inte är uppenbart. Jag känner framför allt kardemumma och sandelträ, något som är påtagligt även efter flera timmar på huden. Just träet är helt fantastiskt tolkat, och tar stor plats på min hud efter ett par timmar, så pass stor plats att blommorna hamnar i skymundan ett litet tag. En sådan tränot kunde lätt platsa i en herrparfym. Men, tack och lov finns blommorna kvar där någonstans i bakgrunden. Det är bl.a apelsinblom som kompletterar tuberosen på ett fint sätt. Man hittar rosor och ylang ylang där också, men de är inte lika framträdande som apelsinblomman. Däremot bidrar de till att mjuka upp tuberosen en smula. L'Artisans tolkning av tuberose är en überkvinnlig historia, utan att förvandlas till en femme fatale som så ofta är fallet med just denna blomma. För mig personligen funkar den utmärkt både dag som natt, men jag misstänker att jag skulle trivas bäst i den på en dejt eller utekväll med brudarna. Den som lever får se.

Nya tider

Kära parfymistor,
Förutsatt att jag har några läsare kvar efter min långa tystnad.
Jag har haft en minst sagt turbulent vår privat, något som har påverkat mitt bloggande, men även mitt parfymavnändande. Det har inte funnits vare sig energi eller lust till skrivande eller utforskande av parfymfloran. Sommaren har inte varit lugnare den, men av andra anledningar och på ett annat sätt. Jag har kommit till rätta med ett nytt liv och det har tagit lite tid.

Men! Sommaren har inneburit en mängd olika och underbara doftupplevelser. Jag har samlat många fina betraktelser åt er som kommer i textform snarast. Jag hoppas innerligt att ni inte har förlorat allt hopp om vår kväll i Grasse. Stay tuned!

Bemärkelsedagsluktagott

Jag har nyss genomlevt en hyfsat stor bemärkelsedag med förståndet i behåll. Vissa av mina presenter speglade att min passion för doft är väl förankrat hos vännerna. Gissa om jag blev glad!?

Ett helt gäng härliga tvålar i olika doft och storlek , placerade i en bebisblå plåtlåda som kommer att se väldigt snygg ut i mitt kök.

Ett STORT Yankee Candle i doften Beach Flower

Lite nytt under solen

Månne skriver jag för läsare som bara existerar i min fantasi, likt ett kollektivt Mollgan ungefär, men trots sporadiska uppdateringar ger jag inte upp. Privatlivet har ställt till det så till den milda grad att varken tiden, energin eller viljan har räckt till för mitt skötebarn. Samtidigt är jag strängt fostrad på högskolan där jag fick lära mig att kvalitet alltid är att föredra framför kvantitet, och jag jobbar vidare enligt den devisen här på bloggen.

"Vad är då nytt?" hör jag er undra. Jag börjar med ytterligare en disclaimer; jag har inte sniffat på så mycket nytt på alldeles för lång tid av samma anledningar som ovan. Däremot har jag, mot mina egna rekommendationer, köpt en helt ny doft utan att prova först och faktiskt helt utan att ens lukta på den först. GÖR ALDRIG SÅ om ni inte är absolut säkra på er egen smak, näsa och hud, eller om det är något som är så löjligt rabatterat att det är dumt att låta bli. Den här gången blev det en lyckoträff för min del, den snorbilliga parfymen luktar faktiskt både dyrt (=välgjort och komplext) och väldigt, väldigt gott.

Min vän Yves har levererad igen, den här gången med näsan Véronique Nyberg vid rodret. Neroli ingår i serien Secrets D'Essences där man också hittar tolkningar på jasmin, iris, ambra och tidigare även ros som verkar vara på väg ut ur sortimentet. Personligen gillar jag jasminen bäst, men den fick flytta till en god vän då jag föredrog andra jasminparfymer som redan fanns i samlingen.

Tillbaks till nerolin. I den här doften används hela nerolin, oljan som utvinns ur pommeransträdet. I toppen hittar man frukten med bergamott som förstärkare. Kombinationen fungerar som ett kraftfullt, citrusutbrott av allra bästa slag. Lite bittert, ganska solmoget, men inte särskilt fruktigt alls. Öppningen är ganska flyktig så hjärtat öppnar sig hyfsat omedelbart. Hjärtat beskrivs enklast som blomsterdoftande, fast som om blommorna i fråga doftar citrus. Det är mjukare och sötare än den relativt sträva inledningen, och det är bra. Sötman är precis lagom och släpper fram de varma citrustonerna på ett fint sätt. Det jag kan sakna är en gnutta krydda för att göra det hela ett snäpp mer intressant, men det är inget jag stör mig på. Möjligen är kan det vara avgörande för hur snabbt jag tröttnar på doften. Nerolitolkningen avrundas med lite skönt träig mysk. Ingen överraskning, men den minglar fint med de sista puffarna av de söta blommorna. För mig förvandlas hela skapelsen till en sinnebild av sommar; solvarm hud och hemgjord lemonad.

Billigt är det också. Finns i en mängd storlekar och koncentrationer där en liten fin 30 ml-flaska just nu går loss för 229:- på hemsidan.