More is more

För en tid sedan sa vi adjö till min farfar för allra sista gången. Efter ett långt liv och en lång tids sjukdom orkade han inte mer och fick äntligen vila. Det var en fin begravning med mycket musik, helt enligt farfars önskan. Solen lyste på oss från hösthimlen hela eftermiddagen när vi åt smörgåstårta och prinsesstårta, även det helt efter farfars önskemål. När det vankades kalas hos farfar skulle det alltid bjudas på smörgåstårta. Alltid. När farmor levde och var pigg gjordes den ofta i hemmet, men lika ofta beställdes den från lokala Konsum.

För mig var annars starkt förknippad med doft, och därför kändes det extra viktigt för mig att på begravningen bära den parfym som farmor oftast använde. Bandit förknippar jag starkt med min farmor, trots att den var så oerhört olik hennes personlighet, nästan på gränsen till opassande. Å andra sidan var det på pricken min farmors personlighet, hon var aldrig rädd för att vara opassande, och det var en skön sida av hennes personlighet. Som barn hände det att jag skämdes för både farmor och farfar, de var bullriga och högljudda, men som vuxen insåg jag vilka underbart fria människor de faktiskt var. Vänliga, omtänksamma, inbjudande och väldigt roliga. Bandit är varken rolig eller opassande, den är en förklädd femme fatale. Den öppnar på en nästan plågsamt grön not, det är ormbunkar, vetiver och skarp grönska som nästan sticker i näsan. Vid första sniff känns den mer maskulin än något annat. Det är en sträv grönska som försvinner lika snabbt som den kommer, för att ersättas av stora, stinkande blommor som tuberose och jasmin. Jasminen är riktigt smutsig och blir med tuberosen nästan en myskig ton, grovt animalisk och smutsig. Filthy och pungent är två ord vars svenska översättningar inte riktigt räcker till, men jo, det här är en snuskig parfym. Lädret i basen smyger sig in, till skillnad mot de andra käftsmällarna. Även det är skitigt, härdat och välanvänt. Jag får en inre bild av stenhårda bikers i sina läderutstyrslar som är skitiga av motorolja. Så luktar Bandit. Ashäftigt.

Farfar själv levde enligt principen more is more, även vad gäller doft. Han var alltid välparfymerad, så pass välparfymerad att det stack i näsan på mig som barn. Oftast var det Brut som hade baddats på mer än generöst efter rakning. Det och en blandning av cigarrök och matos. Det låter kanske inte så lockande för andra, men för mig är det farfar i ett nötskal, och det är den bilden, och min flaska Bandit jag plockar fram när saknaden efter mina farföräldrar blir stor.

Läsarkontakt Deluxe

Det kom ett brev, eller ett mail för att vara nutida, från en läsare. Det var en läsare som för mig var helt okänd, ingen bekant eller vän som känt sig tvingad att läsa bloggen p.g.a vår relation. En läsare som har hittat bloggen genom sitt parfymintresse, och som gillat det som skrivits och blivit kvar. Mitt hjärta nästan sprack av glädje och stolthet över att någon som inte behöver gilla det som skrivs här ändå gör det och faktiskt också återkommer. Tack! Denna ensamma läsare har nu blivit en bekant, hon har ett ansikte och en röst, och hon är någon att diskutera doft med. Hon har också fungerat som en bidragande orsak till att jag faktiskt skriver här igen, helt utan att själv veta om det. Tack för det också.

Som av en händelse hade hon också en dublett hon gärna ville sälja. En L'Artisan Parfumeur-doft. Alla som någon gång har läst den här bloggen har nog anat vid det här laget att jag ofta talar mig varm om ovan nämnda parfymhus. De gör både användarvänliga dofter och lite knasigare skapelser, men framför allt är de ett äkta parfymhus. Ingen kläddesigner som bestämde sig för att tjäna ännu mer pengar på något som kunde "komplettera" deras image. Ingen c-kändis som inte längre får uppmärksamhet i pressen och gör ett sista, desperat försök att hålla kvar vid fansen genom att släppa en illa sammansatt fruktparfym, vars marknadsföring skoningslöst riktar sig mot allt yngre flickor. De är ett tänkande, innovativt, klassiskt parfymhus med ett trettiotal år på nacken.

Behöver jag säga att jag blev intresserad av hennes förslag? En liten söt flaska på 15 ml, full med Nuit de Tubereuse. Gemene man må fråga sig om man kan ha hur många tuberoseparfymer som helst, parfymistan svarar att det kan man visst. I synnerhet då ingen är den andra lik, trots att de i huvudsak är baserade på samma blomma. L'Artisans och Bertrand Duchaufours skapelse har lite gemensamt med t.ex Pradas tuberos, förutom just blomman som spelar huvudrollen. Där Pradan är smörig och krämig är L'Artisans nästan kryddig, men nu går jag händelserna i förväg.

Nuit de Tubereuse öppnar med något vagt bergamottliknande ackord. Här finns, enligt den officiella notlistan, mandarin och rosépeppar (usch vad jag är trött på rosépeppar som not), men på min hud och i min näsa blir kombinationen snarare bergamott. Öppningen är flyktig och går snabbt över till det jag uppfattar som kryddigt trä. Blomman i sig tar inte första parkett, men finns där och påminner oss om att den färdiga produkten faktiskt är döpt efter den. Kryddorna är påtagliga, med de är så fiffigt sammansatta och gifter sig så sömlöst med blommorna att det inte är uppenbart. Jag känner framför allt kardemumma och sandelträ, något som är påtagligt även efter flera timmar på huden. Just träet är helt fantastiskt tolkat, och tar stor plats på min hud efter ett par timmar, så pass stor plats att blommorna hamnar i skymundan ett litet tag. En sådan tränot kunde lätt platsa i en herrparfym. Men, tack och lov finns blommorna kvar där någonstans i bakgrunden. Det är bl.a apelsinblom som kompletterar tuberosen på ett fint sätt. Man hittar rosor och ylang ylang där också, men de är inte lika framträdande som apelsinblomman. Däremot bidrar de till att mjuka upp tuberosen en smula. L'Artisans tolkning av tuberose är en überkvinnlig historia, utan att förvandlas till en femme fatale som så ofta är fallet med just denna blomma. För mig personligen funkar den utmärkt både dag som natt, men jag misstänker att jag skulle trivas bäst i den på en dejt eller utekväll med brudarna. Den som lever får se.

Nya tider

Kära parfymistor,
Förutsatt att jag har några läsare kvar efter min långa tystnad.
Jag har haft en minst sagt turbulent vår privat, något som har påverkat mitt bloggande, men även mitt parfymavnändande. Det har inte funnits vare sig energi eller lust till skrivande eller utforskande av parfymfloran. Sommaren har inte varit lugnare den, men av andra anledningar och på ett annat sätt. Jag har kommit till rätta med ett nytt liv och det har tagit lite tid.

Men! Sommaren har inneburit en mängd olika och underbara doftupplevelser. Jag har samlat många fina betraktelser åt er som kommer i textform snarast. Jag hoppas innerligt att ni inte har förlorat allt hopp om vår kväll i Grasse. Stay tuned!

Bemärkelsedagsluktagott

Jag har nyss genomlevt en hyfsat stor bemärkelsedag med förståndet i behåll. Vissa av mina presenter speglade att min passion för doft är väl förankrat hos vännerna. Gissa om jag blev glad!?

Ett helt gäng härliga tvålar i olika doft och storlek , placerade i en bebisblå plåtlåda som kommer att se väldigt snygg ut i mitt kök.

Ett STORT Yankee Candle i doften Beach Flower

Lite nytt under solen

Månne skriver jag för läsare som bara existerar i min fantasi, likt ett kollektivt Mollgan ungefär, men trots sporadiska uppdateringar ger jag inte upp. Privatlivet har ställt till det så till den milda grad att varken tiden, energin eller viljan har räckt till för mitt skötebarn. Samtidigt är jag strängt fostrad på högskolan där jag fick lära mig att kvalitet alltid är att föredra framför kvantitet, och jag jobbar vidare enligt den devisen här på bloggen.

"Vad är då nytt?" hör jag er undra. Jag börjar med ytterligare en disclaimer; jag har inte sniffat på så mycket nytt på alldeles för lång tid av samma anledningar som ovan. Däremot har jag, mot mina egna rekommendationer, köpt en helt ny doft utan att prova först och faktiskt helt utan att ens lukta på den först. GÖR ALDRIG SÅ om ni inte är absolut säkra på er egen smak, näsa och hud, eller om det är något som är så löjligt rabatterat att det är dumt att låta bli. Den här gången blev det en lyckoträff för min del, den snorbilliga parfymen luktar faktiskt både dyrt (=välgjort och komplext) och väldigt, väldigt gott.

Min vän Yves har levererad igen, den här gången med näsan Véronique Nyberg vid rodret. Neroli ingår i serien Secrets D'Essences där man också hittar tolkningar på jasmin, iris, ambra och tidigare även ros som verkar vara på väg ut ur sortimentet. Personligen gillar jag jasminen bäst, men den fick flytta till en god vän då jag föredrog andra jasminparfymer som redan fanns i samlingen.

Tillbaks till nerolin. I den här doften används hela nerolin, oljan som utvinns ur pommeransträdet. I toppen hittar man frukten med bergamott som förstärkare. Kombinationen fungerar som ett kraftfullt, citrusutbrott av allra bästa slag. Lite bittert, ganska solmoget, men inte särskilt fruktigt alls. Öppningen är ganska flyktig så hjärtat öppnar sig hyfsat omedelbart. Hjärtat beskrivs enklast som blomsterdoftande, fast som om blommorna i fråga doftar citrus. Det är mjukare och sötare än den relativt sträva inledningen, och det är bra. Sötman är precis lagom och släpper fram de varma citrustonerna på ett fint sätt. Det jag kan sakna är en gnutta krydda för att göra det hela ett snäpp mer intressant, men det är inget jag stör mig på. Möjligen är kan det vara avgörande för hur snabbt jag tröttnar på doften. Nerolitolkningen avrundas med lite skönt träig mysk. Ingen överraskning, men den minglar fint med de sista puffarna av de söta blommorna. För mig förvandlas hela skapelsen till en sinnebild av sommar; solvarm hud och hemgjord lemonad.

Billigt är det också. Finns i en mängd storlekar och koncentrationer där en liten fin 30 ml-flaska just nu går loss för 229:- på hemsidan.

Kungligt

Invånare i min lilla stad har knappast lyckats missa att det har lyst kunglig glans över bygden i veckan (eller förra, om man ska vara noga). Kungaparet har varit och hälsat på och stadens torg har piffats och pyntats, så nu är vinterns alla hemska sandhögar bortsopade. Jag hade varken tid eller intresse för att ta mig till sagda torg och stråla mig i den högtidliga närvaron, och jag nöjer mig faktiskt gott med mitt eget lilla microkungadöme. Då syftar jag inte alls på mitt hem och borg osv, men på den underbara, väldoftande skapelsen som går under namnet Kingdom.

Kingdom var, och här måste jag tyvärr använda mig av preteritum och inte presens, modeskaparen Alexander McQueens första doft. Doften släpptes för tio år sedan och har, liksom mannen som satte sitt namn på den, mött en alldeles för tidig död. Alexander McQueen tog sitt eget liv 2010 och Kingdom har liksom långsamt förtvinat och spårlöst försvunnit ut i tomma intet. Jag kan bara anta att världen inte var redo för en så udda fågel som Kingdom, men jag är oerhört tacksam över att jag på något plan förstod dess storhet och köpte mig en flaska innan den uppslukades av jorden. För en nästan pinsamt liten peng dessutom, i en "cheap smells"-affär på Oxford Street en onormalt varm majdag för fem år sedan. Såhär i efterhand kan jag ångra att jag inte köpte en större flaska, eller kanske två, men man kan ju inte förutspå att framtiden skulle vara en värld utan Kingdom. På tal om flaskan; undersöker man den noga och tittar på den från flera olika håll kan man slutligen se att den blir ett utåtvänt hjärta. Så fiffigt och enkelt i all sin stilrenhet. Oerhört attraktivt.

Det är nämligen en värld helt olik någon annan jag varit i. Första intrycket man får är att "nu har jag nog fått fel med mig hem, detta är ju en herrdoft", både vad gäller namn och toppnoter. Kingdom är nämligen något så ovanligt som en aromatisk damparfym. Den är citrusig och fräsch till en början, som en ungdomlig och sportig herrparfym, men det varar inte länge. Bakom det oskyldiga lurar en animalisk buse till kung, en sådan som slaktar lamm och äter dem råa. Typ. Eller en och annan ungmö, till frukost. Som en käftsmäll i näsan landar kummin, vars doft ligger så nära gränsen till gammal inpyrd svett att det nästan blir obehagligt, men som det geni parfymören Jaques Cavallier är blandar han hela härligheten med den klassiska, perfekta kombinationen rosor och jasmin. Genast blir det kvinnligare och mjukare, även om rosorna är mörka och taggiga. Jag tänker osökt på drottningen i Alice i Underlandet som konsekvent hugger huvudet av folk till höger och vänster. Men Kingdom har rakt inte mindervärdeskomplex och är heller inte någon elak surkärring. Hon är en vågad femme fatale som är stolt över sin kropp och sin kvinnlighet.

För mig är det den unika användningen av kummin, sellerifrö och ingefära med all citrus och mulliga blomster som skapar en doftsensation som är så hypnotisk. I stället för inpyrd svett får man svett som är precis ny så att den i princip bara luktar salt hud och då jag har begåvats (eller förbannats) med livlig fantasi föreställer jag mig scenarion när hud kan lukta sådär oemotståndligt, utan att för den sakens skull vara precis nytvagad.

Föreställ er det! Precis så luktar jag nu, men i konstgjord form.

Jag doftar underbart, alltså lever jag

Nej, jag är inte död.

Nej, mitt doftsinne har inte heller dött.

Jag har bara befunnit mig litegrann i ide. Både fysiskt och psykiskt.

Nu verkar solen ha återvänt till vår kalla nord och med det även lusten att blogga och sniffa på nytt. Inom kort återkommer jag med något vackert.

Tills dess får ni i uppgift att bege er till närmaste parfymdisk och lukta på Yves Saint Laurents senaste släpp som heter Manifesto och är fantastisk. Precis som annonsen med galet skitsnygga Jessica Chastain.

Alternativt går ni utanför dörren och luktar på våren. Det ska jag göra.