Nästan lite magisk

Det finns parfymer i min hylla som har hamnat där efter att jag har trånat efter dem i flera år. Om dessa kan jag berätta långa, lustfyllda historier om vårt förhållande från första mötet till den dag de hamnade i min samling. Andra parfymer har liksom kommit dit som av en händelse. Vissa av dessa har fått stanna, andra har bara gjort korta visiter.

Lancôme lanserade en hel doftkollektion 2005 för att markera och fira märkets 70-åriga parfymtradition. De flesta dofterna i samlingen är moderna omformuleringar av gamla kreationer från husets historia. Magie lanserades första gången 1950, och den nya versionen av doften andas verkligen gamla Hollywood. Den öppnar med något som påminner om Chanel No 5, trots att det inte finns några aldehyder i doftpyramiden, och knappt några vita blommor heller. Öppningen lägger sig relativt kvickt och banar väg för en mjuk, pudrig ambra som visar sig sätta tonen för hela upplevelsen. 

Det är mjukt, pudrigt, kvinnligt och lite damigt. Nästan lite drömskt. Mysken sparkar igång ganska omgående och fläskar på med än med puder. Någonstans mellan ambra och mysk anar jag några stråk av en spröd jasmin och en mycket blyg viol. Den sistnämnda ökar bara puderkänslan och det är ljuvt, snällt och flott. Elegant. 

Det är inte en doft som ruckar mig ända in i märgen, men det är däremot en mycket finstämd historia som funkar utmärkt till vardags. Magie håller sig mycket nära huden och du måste nästan stoppa näsan i gropen ovanför mitt nyckelben för att ens känna den (fråga gärna om lov först). Jag vet inte om jag vill kalla den magisk, men jag får samma känsla som när man vaknar ur en underbar dröm och drömmen fortfarande finns kvar i medvetandet, och det är väl inte helt fel. Det är nog snudd på magi ändå.

Snabbtips pour homme

Jag har ytterst begränsade kunskaper om herrparfym. Däremot är jag som vanligt full av åsikter, så de tips jag kan ge är helt och hållet präglade av vad jag själv tycker om.

Här kommer ett snabbt tips på något av det bästa jag har luktat på på länge i kategorin man. Yves Rocher har inte gjort sig ett namn på sina dofter, vare sig manliga eller kvinnliga, men nu har de tydligen tagit sig i kragen och släppt Ambre Noir. Den luktar vare sig tobaksindränkt gubbe eller ung sportfåne. Tvärt om, den ångar av kryddigt testosteron på ett mycket fördelaktigt sätt.

Män! Spraya på er det här och ge mig en kram. Risken är stor att jag rodnar och blir anfådd.

Blå timmar

Hej! Minns ni mig? Det är jag som skriver här, parfymnörden ni vet. Kanske finns det någon stackars läsare kvar som fortfarande hoppas på nya uppdateringar och tittar in ibland, och för att ni inte ska tröttna på mig alldeles vill jag bidra med en välkomponerad och genomtänkt krönika om en gammal favorit. För det är ju så det är, livet tar inte paus för att jag ska hinna och orka blogga. Det krävs en massa research inför varje post och det tar en stund att få ihop något som är värt att läsa. Jag har haft en himla massa roliga och mindre roliga saker att ta tag i med livet utanför min väldoftande lilla bubbla, kanske på bekostnad av mina läsare. Men i alla fall, here goes.

Förra året var året då jag återupptäckte gamla favoriter från mina glansdagar. Kalla det livskris, åldersnoja eller bara vanlig nyfikenhet, men det har lett till att några gamla vänner har fått flytta in på hyllan och andra har fått förbli bortglömda som sig bör. Rochas Byzance bodde under en tid på 80-talet i min samling. Den var förstås på tok för vuxen och gapig för mig som då inte ens hade fyllt tjugo. När jag i höstas återbesökte min gamla vän, över tjugo år senare, kändes det som en lustfylld återförening efter en ofrivillig skilsmässa. Det var som att hitta hem, som att finna det där som kompletterar hela ens person. Vilken fantastisk känsla! Lite som att vara nyförälskad, och det är onekligen inte så dumt om jag minns rätt. Både flaskan och vätskan är trolskt mörkblå, och namnet känns lite mystiskt och hemlighetsfullt sådär.

Byzance kom ut 1987 och är på många sätt en typisk 80-talsdoft. Den syns och hörs så att säga. Den är lätt att överdosera och då förvandlas den till ett monster som avslöjar dig långt före du har kommit in i ett rum. Vid moderat dosering är den mullig, varm och väldigt, väldigt sexig. Den öppnar med en varm kryddblandning som domineras av kardemumma och citrus. Här finns ett visst mått aldehyder också, men de håller sig i periferin. Det finns en viss beska här också, jag misstänker att det är nejlikan som kommer fram, men de mjuka kryddorna har huvudrollen utan konkurrens. Kryddorna håller i sig genom hela kompositionen men får sällskap av en praktfull blombukett, smakfullt och oerhört väl ihopsatt av liljekonvalj, ylang ylang, tuberose, turkisk ros och jasmin. På köpet för vi lite irisrot och anis, något som binder ihop buketten på ett fint sätt utan att ta över på något sätt. Irisen bidrar med en jordig ton och anisen reglerar det som skulle kunna bli toksött.

Det som händer sedan, när blommornas kraft börjar avta något, är faktiskt lite oväntat även för mig som faktiskt känner doften sedan tidigare. Det kommer puder. Det regnar puder. Som manna från himlen. Byzance blir så pudrig och plötsligt blir den mer mullig och mjuk och underbar än man kunde föeställa sig. Det är mysk, sandelträ, ceder, vanilj, syren och allsköns härligheter. Den kommer aldrig att hålla sig nära nära huden, men den får åtminstone mig att känna mig som en überkvinna med flera ton sexappeal. Jag tänker stilla att jag kanske kan lura någon till att det är sant. Finns det en magisk lovepotion så är det den här parfymen. Kanske vågar jag ha den nästa gång jag går på krogen :-)

Semester i Stilla Havet

I dag är det elva minusgrader utanför min dörr, och jag har suttit inne och stirrat ut på den solglittrande snön. Jag har inte jättemycket för övers för många minusgrader, säkert mycket p.g.a. min reumatiska sjukdom som alltid blir värre vid sträng kyla. När jag var yngre tillbringade jag varje sportlov i längdspåret hos kusinerna i Dalsland, och visst kan jag uppskatta en lång promenad i ett gnistrande vinterlandskap, men helst upplever jag vintern inomhus. Eller kanske på en ö i Stilla Havet? Hade jag haft ekonomi så hade jag åkt, ingen tvekan. Helst till Fiji. För jag tänker stilla att om det finns någon som helst koppling mellan den lilla ögruppen i Stilla Havet och den doft med snarlikt namn som just nu omsluter mig, så är det ett bra ställe att åka på vintersemester till.

Fidji från Guy Laroche är något så ovanligt som en 60-talsparfym som har överlevt till modern tid. Många av klassikerna som fortfarande är i produktion lanserades tidigare eller senare, men det är inte många från 60-talet som har överlevt. Doften har fått sitt namn från ovan nämnda ögrupp då högt uppsatta människor inom företaget hade semesterhus på en av öarna. Tanken bakom doften var drömmen om att upptäcka en okänd, himmelsk och nästan mytisk ö. I mitt stilla sinne kanske öarna på Fiji på många sätt möter dessa kriterier. Jag vet inte, men jag gillar tanken på att det kan vara så. På ett romantiskt sätt då, inte på ett postkolonialt sätt.

Parfymen i sig gör egentligen inte så mycket väsen av sig, och kanske har jag påverkats av drömmen av den exotiska ön, men som helhet ger den mig en utmärkt verklighetsflykt. Öppningen är lätt och enkel, med solvarm citron, hyacint och galbanum (ett slags växtsav). Den sistnämnda noten ger en distinkt, lite sträv grönska till kompositionen, men likväl luftig och sval. Som en vårbris ungefär. Grönskan håller i sig en bra stund på min hud och hinner mingla med hjärtnoterna en liten stund innan den backar. Det gör den till förmån för en bukett blommor, koplett uppiffad med kryddnejlikor. Det är traditionella violer och rosor, men det som är behållningen på min hud är en ren och mullig jasmin. Basen borde vara en tung historia med noter som patchouli, ambra, mysk och sandelträ, men den fortsätter i samma anda som parfymen i övrigt. Fidji är en grön, sprallig och fullständigt tidlös doft. Den känns fortfarande modern efter 47 år på marknaden, och jag vågar påstå att den funkar fint på kvinnor i alla åldrar. Den stannar hyfsat nära din person och sitter där hela långa dagen.

Lite nytt under solen

Oj vilken latmask jag har varit! Jag har tagit min långa vinterledighet bokstavligt och det har uppenbarligen inneburit att både näsan och tangentfingrarna har tagit ledigt.

I dag tog jag mig en sväng i den lilla staden så näsan fick smaka på lite nytt. Rochas har hittat på lite nytt, något som alla brukare av damtidningar säkert inte har undgått då reklamen förekommer flitigt i den typen av media. Jag testade Eau Sensuelle på huden, mest för det suggestiva namnets skull, och den sitter fint som snus på huden. Inte så värst sensuell, men för att vara en så pass lätt och luftig kreation har den en skön tyngd i basen som gjorde mig nyfiken nog att spraya den på handleden. Jag sniffade också på Les Cascades des Rochas, vilken är den parfym som syns på reklam i en massa tidningar, men den luktade Coca Cola så jag ville inte prova på huden.

I morgon utlovas en liten krönika om en av 60-talets ikoniska dofter.

På återseende.

Doftsurprise

För några dagar sedan fick jag en förvarning om att det skulle komma en liten nyårsgåva med brevbäraren. I dag var så lådan överfull med en stor, väldoftande flaska från Prada. Skickad till mig från Malmö och den enda andra parfymnörden i mitt liv. Efter att ha haft världens sämsta år någonsin värmde denna omtanke så till den milda grad att även en luttrad cyniker blir öm i hjärtat. Snart, snart kommer jag till hennes stad för gemensam parfymsafari. Det kommer att bli mycket rynkande av näsor och många höjda ögonbryn, ooande och aaande som brukligt. Tack!

Doftens väsen

Det blir nästan lite väl pretentiöst att döpa sin andra doft för Essence, men det verkar inte bekomma Narciso Rodriguez det minsta. Det förvånar mig föga att människan som döpte sitt första parfymsläpp till For Her välljer att följa samma linje och liksom låta doften och designernamnet tala för sig själv. Vi tar diskussionen om brist på självinsikt vid ett senare tillfälle. Eller är det tuff kaxighet? Jag vet inte och jag bryr mig egentligen inte. Förvisso älskar jag, med passion, hans första doft, och således var mina förväntningar ganska höga när jag hörde att det var en ny doft på gång för några år sedan. Dessutom fick jag en massa förfrågningar om mina åsikter om doften redan innan jag hade haft möjlighet att sniffa på den själv, och det väckte min nyfikenhet än mer. Men namnet, snälla någon, slå ihjäl mig nu. Är det inte bara lite pretentiöst att släppa en doft och kalla den för Essence som i direkt översättning måste betyda väsen. Jag ser arbetsprocessen framför mig; "Jag vill med den här doften fånga doftens innersta väsen, den ska vara en spegling av kvinnans natur, hela hennes essens". Bah humbug.

Själva doften då? Det är inget som helst fel på den. Välkomponerad, trevlig, gör inte en människa förnär. För mig blir den en axelryckning. Jag känner mig blasé. En sak är klar; den fångar definitivt inte den här kvinnans innersta väsen. Må hända är jag trevlig, men intetsägande och lättförglömlig hoppas jag verkligen inte att jag är. Bullrig och högljudd, check. Jag kan se att den fungerar alldeles utmärkt till vardags när man inte vill sticka ut och göra väsen av sig. Vid tillfällen då man dressar ner sig snarare än klär upp sig. Begravningar. Barndop. 85-årskalas och personalmöten med chefen.

Essence är en blyg, försiktig och framför allt luftig doft. Första intrycket precis när jag har fått vätskan på huden är att den påminner mycket om White Linen, men utan aldehyderna. Luftigt, lätt och nytvättat på ett mycket bra sätt, som nytvättad bomull av väldigt hög kvalitet. Tyvärr är toppen alltför förgänglig och ersätts med pudriga rosor och iris. Av rosorna märker jag inte mycket, men irisen smyger sig in lite försiktigt i näsborrarna. Som sagt, trevligt och ganska vuxet, men utan det där lilla extra. Åtminstone inte i mitt tycke. Basen består, precis som i For Her, av mysk. Här blandas den med ambra och den hjälper till att ge ett visst djup och träighet, men det hela är fortfarande lite för mesigt för min smak. Det händer inget spännande, den liksom bara är. Mysken är fin och trevlig, och påminner lite om mysken i en av svenskornas genom tiderna mest populära parfym Dolce & Gabbana Light Blue. Det räcker tyvärr inte för mig. Den här doften är och förblir en axelryckning i min mening. Flaskans utseende och tyngd får däremot högsta betyg.